Nu är tiden inne att avsluta det. Också poesifestivaler har sin konjunktur. Lekfullheten och lättillgängligheten som vi såg som dygder känns mindre eftersträvansvärda nu när dikten antingen pockar på yttre uppmärksamhet genom enkelt publikfrieri eller drar sig tillbaka in i sitt skal, känslig som en snigel.

   För det mesta har jag försökt sätta mig över tidens förväntningar, ibland stegrade till krav. Sådana förväntningar har ställts på olika vis och från olika håll. Kvinnor skulle ges röst, ungdomar släppas fram, invandrare omhuldas. Nu, som en sista yttring av motsträvighet, har jag valt det mest inopportuna tema jag för tillfället kan komma på: Gamla män. Det är, som alla förstår, personligt betingat för det gäller att passa på innan bilan faller. Jag möter gamla män som känner sig uteslutna och bortglömda trots att de är både vackrast och klokast. Det är en osynlig orättvisa, ingenting att gå till diskrimineringsombudsmannen med.

   Å andra sidan vore det förfärligt om bara gamla män skulle armbåga sig fram på parnassen. Vilket nedslående tumult! Därför bad jag Per Bergström och Thomas Andersson att, i poesiföreningen Stanzas namn, inbjuda några representanter för den allra nyaste poesin. Det har de gjort. Och däremellan har vi, paradoxalt nog, placerat den forna Malmöligan som stötdämpare.