Claes Andersson föddes 1937 i Finland. Som skolpojke blev han geniförklarad jazzpianist och idrottsstjärna och senare verksam som psykiater. Han debuterade 1962 med diktsamlingen Ventil. Förutom lyrik, har han även skrivit prosa i dokumentär stil, dramatik, revytexter och filmmanuskript.
    Andersson blev 1987 riksdagsman och 1990 det nygrundade Vänsterförbundets ordförande. Han var kulturminister i Paavo Lipponens regering 1995-1998. Hans tidiga verks starkt polemiska drag har på senare år fått lämna plats åt ett stillsammare betraktande av människan utanför alla ideologier. Den senaste diktsamlingen heter En lycklig människa och utkom 1996.

Kom, stanna här. Avlägsna den osynliga
   bindeln.

Ljuset förändras. Man behöver ingen bok längre för
   att kunna läsa.

Bland de flimrande skärmarna yr resterna av ett språk
   räddat ur de drunknades mun.

Resan från slutstationen till den plats där jag står

   tar inte mer än några hjärtslag.

Vinka? Knyta näven mot vinden? Välkomsthälsning
   eller avsked?

Språkets förhållande till det som händer oss är som
   dansens till drömmen.

Vi försöker hela livet uttrycka något vi anar
   utan att veta

(likt den dövstumme som signalerar att
   han skriker)

Här gäller regeln att endast den som vill
   bort får stanna.

Ingen har sett de stora vattnen. Ingen har åkt längs
   de ändlösa blänkande isarna.