Det är ett förslag som först lades fram av Stephen Hawking och Jim Hartle. Ett No-boundary universum innebär att det inte började från en enda singularitet. De använder den amerikanska fysikern Richard Feynmans förslag till att behandla kvantmekanik som en summerare över historien, alltså med det menas att partiklar har inte en enda historia i rymden utan de försöker i stället följa varje möjlig väg för att nå dess nuvarande tillstånd. Genom att summera dessa historier (vilket är en svår sak att göra för man måste behandla tiden som imaginär) så kan man komma fram till att dessa partiklar passerar genom en speciell punkt.
Hawking och Hartle har sedan "vävt" in den iden med den generella relativiteten syn med att säga att gravitation bara är en åkomma av att rymden böjer sig. Enligt den klassiska generella relativiteten så måste universum vara oändligt gammalt eller ha startat från en singularitet. Men som skrivit, Hawking och Hartles förslag ger en tredje möjlighet –att universum är begränsat men att det inte hade någon börjande singularitet vilket innebär en gränslinje (på engelska boundary… därför heter Hawking och Hartles modell no-boundary).
Geometrien av ett no-boundary universum liknar geometrien på ytan av ett klot, bara det att där skulle finnas fyra dimensioner i stället för två. Om man nu jämför med jorden, så kan man ju åka runt, runt, runt och runt utan att man hittar något slut, eller hur? Ungefär så. I den där ovanstående (mycket svåröversatta) teorin så, om man använder imaginär tid (vilket man måste) och om jordens nordpol representerar Big Bang, betyder det att Big Bang markerar universums start. Men precis som nordpolen inte är en singularitet så är inte heller Big Bang det.
