Om man pregar ner tillräckligt med materia i en lagom stor volym så får man en gravitation från det stället som är så stark att t.o.m. ljus inte kan undgå. John Wheeler gav dessa konstiga saker i rymden deras namn, "svarta hål". Radien i det svarta hålet brukar kallas händelsezonen för att den markerar det stället där ljus bakom inte kan komma igenom ut, vilket även innebär att insidan av ett svart hål är avskilt från resten av universum.

Svarta hål har först nu på senare tid varit något intressant för vetenskapen, men konceptet går tillbaka ända till Pierre Simon de Laplace, som var en fransk matematiker i slutet av 1700-talet och lite in på 1800-talet. I en avhandling 1798 så håller Laplace med Newton att ljus består av partiklar. Han resonerar så att om tillräckligt med massa läggs ihop till en stjärna som solen, så skulle stjärnan till slut bli så stor att dess snurrhastighet skulle bli lika snabb som ljusets hastighet. Då vid det tillfället så skulle inte ljusets partiklar kunna lämna stjärnans yta, och den skulle då sluta att blinka och då förvandlas till en osynlig svart stjärna.

Så här går det till när ett svart hål bildas: En stjärna lyser, lyser och lyser länge, men sen så kommer den till en punkt där den får slut på bränsle, då börjar den sakta men säkert att slockna. Om den då är tillräckligt tung så kan den börja att sjunka ner i materialet som bygger upp rymdtiden, det är början till ett svart hål. Sen efterhand som tiden går så sjunker den längre och längre in i rymdtiden och blir bara mindre hela tiden, till slut så har den bildat en "sträng" till ytan från det ställe där den har krympt ihop till en liten minipunkt (en singularitet) med oändlig massa. Sakerna runtomkring ett svart hål dras sedan ner i hålet och krossas till slut mot singulariteten. 

Man har spekulerat i att svarta hål kanske fungerar typ på samma sätt som maskhål, att de är tunnlar till andra universum… Skulle väl inte vara helt fel, eller?

Som det står ovan så kan ju inget komma ut från svarta hål. Eller? Nja… Hawking har visat att svarta hål faktiskt ger ifrån sig energi. Anledningen finns i kvantmekaninken och osäkerhetsprincipen. I väldigt korta stunder så kan saker skapas ur en "tom" rymd, för där är ingenting som är HELT tom rymd. Hawking kom på att om ett partikel/antipartikel -par skapades precis vid händelsezonen (i ett svart hål), så trillar kanske en av dem ner i hålet innan den hinner förstöra sin antipartikel. Då kan ju kanske den andra partikeln hinna sticka iväg från det svarta hålet, och då uppfattas den av de som tittar på det svart hålet som radiation.