Daniel Nätverket

Medlemskap

Kontakta oss

E-Mail

Länkar

Hur mäter vi tid? En klocka ger oss tiden, men vad är det som ger oss en känsla av tidsrymd? Känslomässigt kan väntan på bussen, på ett huslån som banken dröjer med eller på lönen vid månadsslutet verka fylla tidsrymden med mycket mer av tid än skillnaden i tid mellan medeltid och nutid. Förhoppning och förväntan komprimerar mycket tid i en kort tidsrymd. Å andra sidan kan hopplöshet och förtvivlan upplösa tiden, förlama, lamslå.

Ett sätt vi vuxna ofta mäter längre tidsperioder mot är barn. Barn som en dag var nyfödda, börjar plötsligt i skolan. Innan man vet om det, så är de plötsligt klara med skolgång och skall söka sig ut i arbetslivet. På arbetsplatsen börjar man plötsligt omge sig med arbetskamrater som är födda senare än ens yngsta syskon eller ens egna barn. Då känns tiden så kort och flyktig. För ungdomar är det omvänt. Leder den otåligheten till hopp eller förtvivlan?

För en del veckor sedan var jag i Sverige på en helg anordnad av just ett hundratal sådana ungdomar. Strax utanför Mariestad, närmare bestämt. Deras nyfikenhet på livet, särskilt ett internationellt engagemang och arbete, är så stort att de har bildat ett nätverk. På ett fantastiskt kreativt sätt organiserar och kanaliserar de den vårblomstriga energin de har till en struktur. De kallar nätverket Daniel. De har skapat en hemsida: http://welcome.to/daniel98 och en E-postaddress: daniel.98@usa.net där de utbyter tips med varandra om hur de bäst kan förbereda sig med studier och pryo-jobb för den framtid de strävar mot. Som ett led i sin väl kanaliserade aptit på framtiden, sökte de en lägerplats i Mariestad. Med hjälp av många välvilliga, ordnade de logistik för över 150 personer. De inbjöd också ett par som arbetat som missionärer och för FN i Afrika och Bosnien; ett läkarpar med u-landserfarenhet; ett par framgångsrika affärsmän, en Sida tjänsteman med mångårig fälterfarenhet; min fru och mig som arbetat för Sida, UD och FN i olika platser på klotet. De bjöd oss på mat och husrum. I gengäld ville de bara att vi skulle berätta hur det kom sig att vi gjort vad vi gjort, hur vi kom in på den banan, hur det var att ha en tro i de sammanhang vi befann oss vid.

De kanske kommer att möta många motgångar på vägen, men med en sådan inställning, kan jag inte annat än tro på dem. Den "tid" som komprimerat sig hos dem, med förväntningar och visioner, omvandlas till ett skapande som banar väg. Själv har jag sedan länge nått den åldern där jag fascineras av och uppskattar denna typ av väl använd energi hos ungdomar. Därför förordade jag starkt under min tid vid UD i Stockholm för utökat stöd till Sida för stöd till studenter som önskar göra fältstudier i u-land och för sådana med kort arbetslivserfarenhet efter studier att få tjänstgöra på statens bekostnad ett par tre år vid FN. I många av mina jobb har jag välkomnat ungdomar som önskat "prya" några månader vid min arbetsplats. Vid min enhet i UNICEF i New York har jag i loppet av mina första fem månader redan fyra sådana. En del tycker att inlärningsperioden tar tid från det vanliga arbetet; andra tycker att det är en form av billig arbetskraft att ta emot ungdomar. Min erfarenhet med de som fått dessa tillfällen, har varit positiva, och det är en oerhörd glädje att se hur de sedan fortsatt med att skapa sig en framtid. Några månader på detta sätt ger dem lärdomar på både gott och ont, de får kontakter, idéer och uppslag.

Tänk om vi i så många arbetsplatser som möjligt öppnade dörrar, banade vägar, i stället för att hålla dem stängda eller fyllda med hinder. Att ge handen istället för att tvinga ungdomar till ett knackande från dörr till dörr utan en chans att prova på. En sådan chans kan vara skillnaden mellan framtidstro och hopplöshet. Vi vuxna måste ta ansvar, inte pekfinger, för att skapa ett ungdomsvänligare samhälle där ungdomar kan skapa sig en framtid.

Nils-Arne Kastberg