LE FastCounter
|
Rubus Idaeus berättar om
det glada 70-talet |
| Vi
tog tunnelbanan till Skärholmen som då var ändhållplats, och ställde
oss att lifta vid Kungens Kurva. Det tog ett tag innan vi fick lift, först
kom ett reportagteam från Dagens Nyheter som letade sommartecken, det
blev vi. Sen fick vi en oerhört lång lift till Fittja, där vi hittade
en kapsejsad Vespa som vi ställde oss bredvid, vi fick nästan omedelbart
en bra lift. Så småningom hamnade vi utanför Heidelberg efter en lift
med en gubbe som gärna ville tafsa på min kompis som hade oturen att
sitta i framsätet. Där blev vi stående i två dar i stekande sol medans
det rullade förbi stora amerikanare med feta amerikanare i från den närliggande
amerikanska militärbasen. Det som var mest slående från denna
liftarresa och även alla senare, var att framförallt var det folk som
knappt hade plats i sina bilar, fulla av varor eller familjemedlemmar, som
var och är dom som är mest positiva till att plocka upp liftare. Efter många solbrända tummar kom vi ner till Medelhavet, och så småningom till Banyuls-sur-mer, nära den spanska gränsen. Francos Spanien. Där träffade jag ett gäng amerikanska "helghippies", dom roade sig med såna dumheter som att intala franska kypare att "I'm a big Dick" skulle betyda något i stil med "Jag är er ödmjuke tjänare…" Och det var också med dom som jag rökte min första braja(bryère). Jag tyckte inte jag märkte nånting, men mina nya amerikanska bekanta hade väldigt roligt, åt mig. Det var också dom som först började tala om Anarki, och när jag frågade vad det innebar så svarade dom att det var så indianerna levde före Columbus. Då blev jag intresserad. Sommaren 1968 hade jag av en ren olyckshändelse fått Che Guevaras samlade tal i mina händer, som jag förstrött började bläddra i. Nånstans mitt i fastnade min blick för något och jag sträckläste den till sitt slut. Men jag läste aldrig den första hälften. Jag minns inget annat av boken än att den innehöll tal som Che hållit som Cubansk minister på olika konferenser. Men däremot så förändrades mitt sätt att läsa och analysera dagspress, och jag lyssnade med nya öron på radio, ja på allt, men jag uppfattade inte mig själv som någon annan än en person med ett socialistiskt synsätt. Jag började humanistisk-samhällsvetenskaplig i gymnasiet, Östra Real i Stockholm. Jag hamnade i samma klass med Carolus Bildts lillebror, Nisse Bildt (som alltid hälsade mig med frasen "-Hur går det med revolutionen?"), och en vpk-are och ett par stycken överklassrötägg som tillsammans med ett fåtal andra på skolan upprätthöll en förening som kallades: National Rojalistiska Samfundet, dom hade en egen anslagstavla där dom satte upp sina mindre genomtänkta bulletiner som innehöll mer eller mindre en konstant upprepning av argumenten att knarkare, socialister och invandrare skulle utvisas alternativt förpassas till isolerade öar och avfolkade djupfrysta områden. Med deltagare från alla tre ringarna bildade vi Socialistiska Föreningen, vi hade kul. Inför Julen genomförde vi en gigantisk affischkampanj mot varuskådespelet, den kommersiella hysterin. I teckningssalen och i visst samspel med Konstgillet handmålade vi kilometerlånga affischer som vi sedan tapetserade varuhusens skyltfönster med. Socialistiska Föreningen bestod av nästan uteslutande killar, och omfattade fria socialister, trotskister, marxist-leninister, o.s.v. men Föreningen var ett öppet och fritt forum för samtliga riktningar, på den tiden var sekt fortfarande nåt som dracks, visserligen inte i våra kretsar men ändå. Från Banyuls-sur-mer tog vi en dag en tågresa till Figueras i Francos Spanien, trots att det tog emot att besöka en fascistdiktatur så var vi ju samtidigt nyfikna. Det som slog mig mest var kontrasten i levnadsstandarden jämfört med Sverige och Frankrike, atmosfären av att landet fortfarande väntade kvar i 30-talet. Annars var det redan då kraftigt turistexploaterat. Efter att ha liftat vidare till Venedig via Marseille, Nice och Florens, som är en historia för sig, fick vi låna till tågbiljett hem på svenska konsulatet. Och jag började i 2a ring på gymnasiet, SECO (Sveriges elevers centralorganisation) tog initiativ till något som kallades indoktrineringskampanjen, som i själva verket handlade om att avslöja den indoktrinering som vi var utsatta för inom skolvärlden, i första hand. Bland annat gick det ut på att analysera och kritisera den litteratur som vi fick i händerna i de flesta ämnen. Det var skrämmande läsning, när man läste läromedlen från pärm till pärm och fick en helhetsbild som man annars inte uppnådde, på grund av att det tog ett år innan man gått igenom en bok, om man nu iddes läsa den överhuvudtaget. Och jag är rädd för att om man gjorde om samma analys och kritik idag skulle det tyvär vara lika skrämmande. OK, jag höll i den kampanjen på Östra Real i Stockholm. Socialistiska föreningen var mer eller mindre nerlagd för 3e ringarna hade ju gått ut, och de flesta övriga medlemmarna hoppade av skolan en efter en. Vilket även jag gjorde efter 6 veckor. Jag hade samlat ca 10 personer runt mig för indoktrineringskampanjen, och jag bangade när jag insåg att alla väntade sig att det var jag som skulle styra, det vara bara jag som var engagerad, och dom andra hade jag övertalat, tycktes det mig. I detta läge fick jag besök av en av mina amerikanska bekanta som jag mött under sommaren i södra Frankrike. En dag frågade han mig: - Vill du resa(lifta) till Indien med mig? - Ja. Svarade jag efter några minuters funderande. Och dagen efter var ryggsäcken packad och bankboken tömd på sina 800 kronor. På kvällen gick vi på bio och såg Easy Rider och följande morgon tog vi tunnelbanan till Skärholmen och Kungens kurva. Jag hade bara varskott två av mina närmaste vänner, Jan-Anders och Eva. Det var underbart befriande att bara skita i allt, att bara tänka på sig själv och idag, allt nu och ögonblickligen. Inte längre vara någon till lags, eller inrätta sig efter andras ordning, utan bara lyssna till sina egna innersta önskningar, känslor, aningar, instinkter och begär. Friheten att bara vara! Första natten, det var kallt, tog jag in på ett motell utanför Mjölby, min kompis och en annan liftare smög sig in efteråt. Natten efter hade vi separerat för att lättare få lift och jag mer eller mindre satt och sov på ett raststätte utanför Hamburg. Vid 5-tiden på morgonen fick jag lift med en kille i svart skinnjacka och en vit Carmanghia, det var trångt och passagerardörren stängde sig dåligt och det drog förbannat kallt, vi stannade till hos en kvinna i Hannover och drack kaffe innan vi fortsatte mot Fulda, 10 mil utanför Frankfurt som var mitt första mål. |
Framme
i Fulda stannade vi vid en bar i utkanten av stan, och jag blev inviterad
på några omgångar öl, vi var ju ändå i Tyskland. Dåligt med sömn
och stelfrusen tinade jag långsamt upp i bierstubens fuktiga värme och
blev slutligen så omtöcknad att jag måste lägga mig för att sova. Det
ända lugna ställe jag kunde hitta var tvärs över vägen i en åkerkant
en bit ovanför vägen med bra sikt över bierstuben och dess parkeing,
jag hade ju fortfarande min kompis tunga resväska full med LP-skivor i
Carmanghian. Jag somnade ögonblickligen och när jag senare vaknade började
det redan att skymma, bilen var borta och jag fick lite panik. Jag gick
ner mot bierstuben för att fråga vart killen hade tagit vägen, men just
som jag kom ner på parkeringen kom han inkörande, jag fick min väska
och tackade för resan. Det var bara några hundra meter till utfarten mot
Frankfurt och jag fick lift nästan på en gång. Småfull som jag
fortfarande var pratade jag nästan flytande tyska dom sista tio milen
till Frankfurt. Vi hade stämt träff utanför "Club 65" som låg några kvarter norr om Frankfurt Haupt Bahnhof. Det var första gången jag kom till Frankfurt. Hur vuxen och självständig jag ändå upplevde mig själv så var jag ändå en riktig gröngöling, bara det att acceptera att släpa runt på min kompis LP-fyllda resväska som vägde minst 20 kg, när han i utbyte erbjudit sig att släpa på min ryggsäck som knappt innehöll mer än sovsäck och tandborste. Som tur var hittade jag snabbt och lätt till vår mötesplats. Klubben låg längst in till vänster i en slags vid gränd. Det var en klubb som ofta hade levande musik även med grupper från England och USA. Nu var det mitten på oktober 1969 och svarta skinnjackor var fortfarande vanlig klädsel, och den gångbara attityden var stöddig mattjo, lite skum, en lätt odör av kriminalitet. Jag hade ingen skinnjacka. När jag ser tillbaka så liknade det hela min sinnebild av New York, vid den tidpunkten och ett bra tag framöver. Det förstärktes också av att nära hälften av klubbens besökare var unga amerikanska GI's (värnpliktiga tvångsinkallade), och tonåringar vars föräldrar var stamanställda i den amerikanska militära organisationen, dom kallades för "dependants" (beroende). Det var ju under brinnade krig, unga killar på väg till eller från Vietnam, och Tyskland var fortfarande ockuperat sedan 2a världskriget. Och min kompis Ken bodde på den amerikanska flygbasen Rhein-Main Air-base, Gateway to Europe, där hans farsa var teknisk sergeant. Nu hann jag ju få lite sagt för jag fick vänta länge innan Ken dök upp. De första nätterna bodde vi hemma hos honom, inne på den amerikanska flygbasen. Ofta klättrade vi över stängslet och in genom hans sovrumsfönster eftersom det var den kortaste vägen och vi störde inte hans föräldrar och deras stora vita pudel som vanligtvis sov när vi kom hem. Han hade en skivspelare som man kunde ladda med i varje fall 10 LP-skivor i ett paket. Så in i sömnen lyssnade vi till Steppenwolf, Jimi Hendrix, Supersession med Al Cooper och Mike Bloomfield, Greatful Dead, Iron Butterfly, Doors, .... Den hösten gick vi också på en konsert i Frankfurt med Steppenwolf och förband var en tysk grupp som hette Geronimo. Musiken var super men konsertsalen påminde mest om en skolaula, botten alltså. Annars blev vi ofta sena i Frankfurt och då det var en bit att ta sig ut till flygbasen, så kvarterade vi i kyrkor och även en synagoga som på den tiden var öppna på nätterna. Det hände att prästen bjöd på kaffe på morgonen. Vårt sociala liv rörde sig mest mellan Club 65, en biljardhall bredvid en park och järnvägsstationen, där vi försörjde oss på att tigga pengar (pan-handling) av GI's, ung amerikansk kanonmat, vi drog historier som vi hittade på från gång till gång. De flesta tog även mig för att vara amerikan, och pengarna som vi fick i både dollars och d-mark, omkring 50 kronor för 2-3 timmars jobb, räckte för att hålla oss flytande med 3-4 dagars jobb i veckan. 1969 kunde en timlön ligga på 4-5 kronor! Det var också nu jag tog min första LSD-trip. Tillsammans med Ken och Sid, även han amerikan som vi träffat på stan, liftade vi från bostadsområdet på flygbasen ut till biografen som låg inne på själva flygbasen. Vi kunde följa med in som gäster. I bilen satt Ken och Sid och fnissade i baksätet men jag märkte inget annat än den täta snön som föll mot framrutan i folkan som vi fått lift i. Föraren frågade mig om jag var en "dependant" och jag svarade genast och nästan förolämpat att jag var "independant", jag visste inte då vad "dependant" innebar, och Ken och Sid nästan exploderade i baksätet. Väl framme i biograf-entren var det fullt av unga "dependants" som tittade på oss och viskade högt och ogenerat: -Germs! Att vi troligen var tyskar, med öknamnet bakterier. Filmen vi skulle se hette nåt i stil med Three in the attic/3 på vinden, och handlade om en kille som hade tre flickvänner samtidigt, som när dom kom på det ville straffa honom genom att kidnappa honom och hålla honom inlåst på ett vindskontor, glöm den filmen! Men det hela började med Stars and stripes, och vackra naturbilder från nordamerika, och alla var tvungna att stå upp om man inte ville bli utslängd. Mina polare tuggade pop-corn så jag knappt hörde musiken, och det var första och sista gången jag gick på bio på flygbasen även om det som då bara kostade 50 öre. Jag som inte ens kunde tänka mig att stå upp för den svenska flaggan. |
| Gör nåt! Sitt inte bara där! |
| NO NEWS ARE GOOD NEWS |
| Sajten öppnad 6 augusti 1998. Uppdaterad 12 nobember 2002. |