Måndag 27/12 1999 Lustigt. En bok av en man som känns som skriven av en kvinna, och en bok av en kvinna som känns som skriven av en man. Könsrollerna är inte så stereotypa som de var för bara några tiotal år sedan, tack för det :-) Arthur Golden "Memoirs of a geisha" (428s, ISBN 0-09-977151-9) Den som hoppas på snaskigt snusk går bet. Den som hoppas på information om livet i Gion (Kyoto) drar en högvinst! Jag kan tänka mig att den som har djupare kunskaper om Kyoto fnyser lite över skrapet på ytan som man serveras här, men om man som jag vet i stort sett noll på förhand är det här intressant. Golden har många fina akademiska bevis på sin kunskap om japansk historia, han passade dessutom på att spendera en sommar på Beijings universitet efter att ha studerat mandarin på Columbia. Han har också bott och arbetat i Japan. Hans fascination och kärlek till det asiatiska lyser igenom på ett trivsamt vis i boken. Boken är svår att lägga bort, den handlar om lilla Chiyo som efter en familjetragedi säljs till Kyoto där hon ska fostras till geisha. Att vägen dit blir långtifrån rak är förmodligen inte så svårt att gissa. Memoarerna i sig är "fiktiva", men Golden har fått mycket information och inspiration av Mineko Iwasaki som var en av de allra finaste geishorna under 60- och 70-talet. Det är en rörande bok, och den är mycket välskriven. Den väckte min lust att lära mig mer om Kyoto i sig - geishorna kanske jag kan lämna därhän nu, Kyoto har så mycket mer att erbjuda. Jag har letat lite information på nätet men har ännu inte funnit den där riktiga guldklimpen som måste finnas nå'nstans därute. Återkommer med länktips om klimpen dyker upp :-) Eva Fossum "Se dig inte om" (234s, ISBN 91-7643-586-5) Precis som "Evas öga" (se 990718) är det här en historia med sparsmakat språk och snyggt upplägg. Konrad Sejer är lika karg som då, man får inte veta mycket om hjälten heller i den här boken. Det är helt OK, man fångas ändå. En ung kvinna, Annie, hittas naken vid en sjö. Hon är mördad men inte våldtagen. Sättet hon lagts på ser nästan ömt och kärleksfullt ut och kläderna är mycket prydligt hopvikta. Det lilla samhället hon bor i visar sig ruva på många hemskheter och dystra människoöden. Vem var det som ville Annie så illa? Annie, som alltid var så skötsam och vänlig. Konrad och hans yngre kollega Skarre får ett rejält problem att bita i. Jodå, de finner en lösning men slutet hänger ändå lite otäckt i luften. Skickligt av Fossum, som vann Glasnyckeln (bästa nordiska kriminalroman) för den här boken. Jag tycker fortfarande att hon skriver bättre än Anne Holt! Hipfaktorn på Sejer är väl inte lika hög som på Hanne Wilhelmsen, men en god historia vinner i längden :-)

Lördag 11/12 1999 Oops, bokhögen vid datorn växer. Jag är lycklig nog över att jag hittat tid att läsa - inte kan jag tvinga till mig tid att skriva om böckerna alldeles på direkten också... Benjamin Hoff "Te enligt Nasse" (253s, ISBN 91-46-16296-8) Hoff fortsätter att försöka förklara Taoismen med hjälp av A A Milnes skapelser; Puh och hans vänner. Första boken "Tao enligt Puh" (se 23/9) var en jättesuccé, Hoff inleder den här boken med någon slags försvarstal om att han ju visserligen hade lovat sig själv att inte skriva någon uppföljare till "Tao enligt Puh", men men... (...men han fick slut på pengar igen?? *min cyniska tolkning*). Tja, "Te enligt Nasse" är lättare att komma in i än "Tao enligt Puh", kanske för att jag vant mig vid "stilen"; exempel ur Puh-böckerna blandat med förklaringar om hur man kan tolka detta enligt Taoismen. "Te" betyder dygd, den lilla svaga människans dygd och lille fege men söte Nasse sägs alltså vara det perfekta exemplet på den lilla rädda varelsen som ändå är så rätt som den är. Den här boken känns stundtals mer som ett politiskt manifest än en tolkning av en filosofi, det ogillar jag. I vissa kapitel talas det mycket om nordamerikansk regionalpolitik (allra helst om kärnkraft, som Hoff tycks avsky) på ett sätt som känns totalt ointressant för oss läsare från övriga världen. Knappt godkänd. Vissa kapitel är jättebra, andra urusla. Nej, jag vill hitta bättre böcker om denna intressanta filosofiska gren. Jakten går vidare! C S Lewis "Utflykt från tyst planet" (192s, ISBN 91-7195-241-1) Första delen i Lewis SF-trilogi skriven på trettiotalet. Som åttaåring lärde jag mig att älska Lewis Narniakrönikor - när jag hade plöjt dem (det var snabbt avklarat, jag formligen slukade hans böcker och jag läste dem om och om igen) försökte jag mig på den här boken, men lade raskt ner projektet. Nu, dryga tjugo år senare (huvva, tiden går :-)) gick det bättre. Det är en märklig känsla att minnas att den här boken skrevs för mer än sextio år sedan, långt före riktiga rymdfärder och månlandningar. Det är SF av hög kvalitet med ett omisskännligt budskap - Lewis var varmt religiös och tanken på Den Goda Makten lyser igenom, men absolut inte på ett sätt som stör eller känns påträngande vare sig man delar hans religiösa uppfattning eller inte. Narnia var en underbar värld, och han lyckas igen. Hans fantasifulla beskrivning av Malacandras miljö (Mars) och dess hrossar, sorner och eldiler är enorm, man vill veta mer och mer och mer... jag fann mig alltså sluka ännu en Lewisbok, så vuxen jag är :-) Helen Fielding "Cause celeb" (342s, ISBN 0-330-39621-8) "Cause celeb" är Helen Fieldings debutbok, vars liv återuppväcktes nu när uppföljaren till "Bridget Jones" drar ut ännu lite på tiden. "Bridget Jones dagbok" kändes ny och rolig när den kom ut, men den här boken är egentligen bättre nu när man nästan hunnit tröttna lite på struliga självupptagna noje-monster (det finns som bekant en uppsjö av "Bridget"-wannabes i bokhyllorna nu). Bokens huvudperson Rosie är en mini-Bridget i bokens inledning, men när hon tröttnar på sin struliga TV-kändis-pojkvän och drar till Afrika för att jobba i flyktingläger tar boken en annan vändning. Fielding hoppar i historien, hon varvar mellan flyktinglägret och återblickar på Rosies liv fem år tidigare, på händelserna med Oliver (TV-muppen) som fick henne att fly London. Situationen i flyktinglägret blir förtvivlad då gräshoppor äter sig igenom landet och orsakar ännu en svältkatastrof i samma veva som diverse hjälporganisationers administrations-strul gör att leveranserna av mat och läkemedel försenas och försenas och försenas... Rosie ser ingen annan råd än att ge sig tillbaka till London för att söka upp "kändisvännerna" från det gamla övergivna livet med Oliver. Hon vill organisera en hjälpgala för att finansiera den hjälp som så väl behövs. Allt detta orsakar naturligtvis en massa strul... Cyniskt och sarkastiskt (kändisvärlden får sig några sköna kängor) men också väldigt varmt och rörande. Jag blev imponerad över beskrivningen av flyktinglägret och dess fasor. En sarkastisk bok med en väldigt allvarlig underton. Jag tyckte om den!

Lördag 4/12 1999 Alan Warner "Morvern Callar" (243s, ISBN 91-7643-582-2) Jag fångades av ett ovanligt omslag (underbar blå färg :-)) och en ännu ovanligare beskrivning på Månpockets hemsida (du har väl inte missat deras presentation av månadens nysläpp?? just den här boken ligger under november 99, har jag för mig) - där finns också hela första kapitlet att läsa. Jaa, eh... den är... eh... ovanlig. Sjuk. Knasig. Det är rave (eller rejv som det kanske stavas numera), sex, sprit, droger - Morverns kille har begått självmord i deras gemensamma bostad redan i första kapitlet och ingen verkar ifrågasätta det faktum att han bara är borta trots att hon gömmer hans kropp och bara lever vidare. Man känner sig snudd på drogad själv när man dras med i historien (för det gör man, så snart man släppt sina känslor av att "det här är bara för vansinnigt") och jag gillar inte den känslan. Ändå kan jag inte sluta läsa boken, jag vill veta hur det går, vad som händer, hur författaren ska låta Morvern fortsätta finnas. Ja jisses. Efter det här vill jag nog läsa en mer bekväm bok.

Måndag 29/11 1999 Barbara Voors "Syster min" (315s, ISBN 91-7643-420-6) En stor del av den här boken går förlorad för mig, för att jag är så fullt upptagen med att beundra Voors språk att jag knappt kommer ihåg att njuta av själva berättelsen. Det är ju rätt dumt om man älskar en god historia. Hon har en exakthet, en förmåga att formulera något så perfekt, helt utan "ordbajseri". Man kan ta en mening och inse att ett enda ord till hade varit ett ord förmycket, det är så bra som det är. Otroligt. Jag är imponerad :-) (PS - mellan varven, när jag inte var så fixerad vid det perfekta språket, så fann jag också en mycket god historia, med intressanta vändningar och spännande människoporträtt. Läs den!)

Torsdag 25/11 1999 Hög feber och ont i halsen var alldeles vad jag INTE behövde med tanke på jobbet, men nu är det som det är. Den goda sidan med att ligga i sängen och vara dimmig är att man kan... (du gissade det;) läsa. J K Rowling "Harry Potter and the prisoner of Azkaban" (317s, ISBN 0-7475-4215-5) Joanna Rowling har mig fast. Bergtagen. Det här var den senaste Harry Potter-boken, den tredje av sju. Nu har jag alltså läst alla som finns att få tag på, ännu så länge. Jag lider redan av Potter-abstinens (fast min favorit är naturligtvis hans beskäftiga, smarta, ärliga och godhjärtade klasskompis Hermione. Hon kan bli en riktigt bra bitch-witch som vuxen :-))))) bara för att jag vet det här blir den sista på ett tag. Jag vet inte vad som är så ljuvligt med att förvandlas till ett barn igen (tänker inte göra några djuplodande Freudianska analyser :-)) men ett barn blir man, med en Potter-bok i handen. Det är samma magi jag som barn kände inför Narniaböckerna (C S Lewis), Michael Endes "Den oändliga historien" och kanske kanske är det också lite Pippi Långstrump över det hela. Inte så lite. "Pippi Långstrump goes techno" kanske man kan kalla det, för Pippi var rik och stark men trolla alldeles på riktigt det kunde hon ju inte. I likhet med Lewis Narniakrönikor FINNS där faktiskt ett underlag för uppskattning även från vuxna. Som vuxen kan man läsa om Lewis böcker och finna ett ännu lite djupare budskap i den än man gjorde när man var åtta, på samma vis tror jag att en del bitande ironier i Rowlings böcker är en liten hemlighetsfull "blinkning" till oss vuxna läsare. UNDERBARA böcker! Du förälder - låt ditt barn bli ett av de barn som får upptäcka Harry. Det står på omslaget att föräldrarna brukar börja bråka efter ett tag. De vill också läsa boken, först av alla :-)

Söndag 21/11 1999 Ååååh vad jag har saknat mina böcker! På sistone har det helt enkelt bara funnit alldeles för lite tid över till skönlitteratur för att jag ska vara riktigt nöjd, men den här helgen har det äntligen blivit en del läst! Just nu varvar jag Barbara Voors "Syster min" med J K Rowlings "Harry Potter and the prisoner of Azkaban". Kontraster, ska jag säga :-) Men jag gillar ju kontraster så det passar mig alldeles utmärkt. Ian Rankin "Svarta sinnen" (475s, ISBN 91-7643-572-5) Äntligen blev det alltså tillfälle att avsluta "Svarta sinnen", den hade förtjänat mer "flytande" läsning än jag nu kunde ägna den. Det är en relativt komplicerad historia med många namn att hålla reda på så jag tror den hade känts mindre rörig om jag kunnat läsa den mer kontinuerligt. Det är en spännande historia med väl genomarbetat bakgrundsarbete, det märks. "Hjälten", John Rebus, är lagomt nersupen och nergången men piggar på sig lite allteftersom historien fortgår. Naturligtvis är han som varje god bok-polis hård men rättvis, ordkarg och tuff. Han känns lite klyschig, det finns så många sådana här hjältar nu... Skottland. Whisky. Regn. Oljeplattformar. Mord. Misstankar mot hjälten. You've got it. Nej, det låter som om jag inte tyckte om boken - men det gjorde jag. Absolut. Boken är mycket välskriven och spännande. Det är nog jag som har överdoserat slitna polishjältar en smula på sistone... (****)

Söndag 7/11 1999 Kathy Lette "Mad Cows" (294s, ISBN 0-330-34746-2) Det här var min andra Kathy Lette-bok, jag har också läst "Altar Ego" (se 30/8) under hösten. Tja. Ja. Jo. Efter "Altar Ego" plockade jag in Lette i "Bridget Jones-genren", bland författare som Jane Green, Marian Keyes och naturligtvis Helen Fielding själv. Nu känns det som om Lette försöker sticka ut och vara ÄNNU lite mer sarkastisk. ÄNNU vassare än de andra. Det känns också som om hon försöker ta språket till en annan nivå, kanske för att höja statusen på genren som sådan (som väl onekligen har blivit motsvarigheten till 80-talets tansnusk a la Jackie Collins?) Jag är en mycket van läsare av böcker på engelska, men här blev det ryckigt och hackigt. Kanske för att jag är ovan vid medicinska uttryck som kan kopplas samman med förlossningar. Bland annat. Det kändes ändå en smula överdrivet... jag kan undra hur den svenska översättningen ser ut (strax efter att jag köpt den engelska pocketvarianten kom den svenska översättningen ut inbunden, den heter "Attack", tror jag). Vad sägs om constipation? Episiotomy? Taxidermied? (då har vi ändå bara hunnit till sidan 5 :-)) Jodå, ofta kan man gissa av sammanhanget runtomkring, men det ger ändå en hackig läsning. Nu kan man skylla det här på att engelska inte är mitt förstaspråk, men mitt naiva sinne tror att en del av språkbruket i den här boken övergår även "infödda" människors kunskaper ibland. Nåväl, storyn som sådan; Maddy är nyförlöst, övergiven av pojkvännen (gift med en annan kvinna, samt mycket ovillig fader till barnet), egentligen australiensiska. Lite lagomt på vift sådär. Hon hamnar i en soppa av sällan skådat slag då hon råkar befinna sig på Harrods vid alldeles totalt helt fel tidpunkt. Hon är inte direkt den lenaste och vänaste människa man kan tänka sig så via en del tjafs med varuhusvakter och poliser hamnar hon i kvinnofängelset Halloway, anklagad för både det ena och det andra (som hon naturligtvis egentligen inte gjort). Holloway är ett rent helsike, så i väntan på att komma därifrån (hon är ju oskyldig, så det borde gå fort, tror hon) ber hon väninnan Gillian smuggla ut den lille sonen Jack i handväskan: "Be sensible. How on earth do you propose I get him out of here? In my handbag?" Gillian was thirty-six, but didn't look a day over forty. Her make-up requirements had recently reached the special-effects stage. She needed a handbag the size of an aircraft hangar to accomodate her chemist shop of lotions and potions. "Precisely" Maddy tipped the carry cot in Gillian's direction. "He´s a completely portable lap-size model. He'll go to sleep after his feed and then we'll transfer him." Maddy skickar alltså iväg sitt barn med sin ganska världsfrånvända väninna, i en handväska. Sin panka väninna. En pank väninna av ett slag som hellre köper en Hermes-scarf för sina sista ören än mat. Ungefär. Nu vidtar en vild soppa av att ta sig ut från Holloway, hitta sitt barn, gömma sig och sitt barn från alla som plötsligt vill åt det (ni skulle bli förvånade) för att sedan... öh... ja, det bara blev en antiklimax. För mig kändes det som om Lette plötsligt tröttnade på att spotta ur sig sarkasmer och bara tänkte "Äsch, nu slutar jag". Plopp bara. Nej, jag tyckte inte den här boken var speciellt rolig. Jag vet egentligen inte ens varför jag läste klart den. Ur underhållningssynpunkt var "Altar Ego" mer lyckad, och det är onekligen underhållning, relativt lättsam sådan, jag vill åt när jag läser den här typen av bok. Just nu varvar jag tre böcker kurslitteratur med Barbara Voors "Syster min", Ian Rankins "Svarta sinnen" och Bodil Jönssons "Tio tankar om tid". En salig blandning :-) Tiden och energin att läsa böcker är starkt limiterad nu, det känns tråkigt men det måste bli så ett tag framöver.