Lördag 29/1 2000 John McCabe "Spigg" (247s, ISBN 91-7643-617-9) Datakonsulten Ian är en man som älskar Rutiner. Hela hans tillvaro byggs upp av Rutiner. Hans flickvän Sue har nyligen lämnat honom och större delen av hans liv utgörs av arbetet, något han är tämligen ointresserad av - till råga på allt delar han rum med den utomordentligt nördige (...tycker Ian) Archie. Plötsligt ruckas emellertid den hemtamt Rutinbaserade tillvaron då Ian via Archie dras in i skumma affärer... Den började roligt, mycket roligt, som en elakare variant av Dilbert. Jag kom omedelbart på åtminstone fem personer jag kunde rekommendera boken till. Men... så övergick det roliga till något stundtals plumpt, stundtals virrigt, drogromantiskt (just det där med drogerna är något allorstädes närvarande i många av de brittiska romaner jag läst på sistone som retar mig - de är så flitigt och "normalt" förekommande att känsliga jag nästan tolkar det som ett "OK", det är inget märkvärdigt liksom, och det är en inställning till droger jag har svårt för) ööööh, lång parentes, vart var jag? Jo, den ÄR fläckvis genialisk, jag fortsatte läsa och rätt som det var kom roliga passager igen, men det övergripande intrycket jag fick av boken var att den var en smula virrig. Jag kommer inte att rekommendera den, trots allt. Fläckvis rolig räcker inte numera, när det finns så många andra bra böcker att läsa. Men omslaget är fint :-)

Torsdag 27/1 2000 Janet Fitch "White Oleander" (499s, ISBN 1-86049-802-7) "Astrid has been raised by her mother Ingrid, a headstrong poet, a free spirit given to pretentious pronouncements who wilfully neglects her daughter and overlooks her motherly duties. Astrid forgives her everything; her world revolves around this beautiful creature. Then Ingrid murders a former lover and is imprisoned for life. And Astrid begins her journey..." Jo, boken fortsatte fascinera mig även om det kändes som om den dog en smula mot slutet. Kanske var det vetskapen om att "nej, den är inte självbiografisk" som gjorde mig en smula besviken - fast besviken är fel ord. Klart att man inte vill att någon ska behöva ha levt Astrids liv, men kanske kändes en del av eländigheterna en smula utstuderade. Jag betvivlar inte att livet som fosterbarn kan vara ett helvete, men att någon enda person ska behöva råka ut för allt det som Astrid genomlever, det känns "för mycket" (men sedan när är då inte många många böcker och filmer "för mycket" i något avseende...?). Historien om Astrid känns ändå ibland som ett collage av samlade eländeshistorier, på något vis. Modern Ingrid - den sedermera fängslade - är alltså poet, och hon skriver långa intrikata brev till Astrid. Ingrid är manipulerande och underlig, men karismatisk och intelligent. Astrid blir under bokens gång vuxen (nåja, men åtminstone myndig :-)) och börjar fundera, ifrågasätta och experimentera med sin egen förmåga att manipulera. Jodå, boken är bra. Man vill inte tycka det i alla lägen, man vill inte låta sig dras med så enkelt men rätt som det är finner man sig helt inne i berättelsen, man rynkar pannan och säger "Neeeej!" när man ser att Astrid obönhörligen är på väg mot katastrof ännu en gång. (Ingrid och Astrid är av nordisk härkomst - därav namnen - men historien utspelas alltså i USA. Den nordiska härkomsten känns lite malplacerad ibland, som om författaren lagt till ett misch-masch av nordisk mytologi och geografi för att addera något mystiskt och exotiskt till historien, när jag som "nordbo" läser det här känns det... lite småkitschigt)

Janet Fitch

Söndag 23/1 2000 "White oleander" av Janet Fitch är snudd på omöjlig att lägga bort. De andra böckerna får stå tillbaka nu, den här boken tänker jag sträckläsa rakt igenom, inte ett ord från en annan bok ska få komma emellan. Mycket starkt. Debutant är hon visst dessutom. Jag vet inget om hennes alls, jag har ingen aning om boken är det minsta självbiografisk men kanske spelar det ingen roll. Det är svårt att sluta läsa, man vill helst strunta i allt annat tråkigt som städning och jobb och matlagning - tja, sådana där oviktiga saker :-)

Tisdag 18/1 2000 Bodil Jönsson "Tio tankar om tid" (132s, ISBN 91-7608-776-X) "Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss, och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser. Men det som du längtar efter har nog ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om." Boken är förrädiskt tunn, bara dryga 130 sidor. Temat är lockande för mig. Tid. Stress. Hur vinner man lite tid tillbaka, eller åtminstone känslan av lite egen tid? Hur kan man tänka nytt? Nya prioriteter? 10 kapitel, stundtals kåseriliknande. Det här är ingen bok att sträckläsa, den här boken blev för mig något att dra ut på, att läsa ett kapitel ur då och då och låta det smälta lite, ligga till sig. Ställtid. Närvaro & Härvaro. Framlängestankar och baklängestankar. Det sistnämna kapitlet var nog det jag tyckte allra mest om. Jag kan inte alltid glasklart se hur hon menar - men det är en av de intressanta sidorna av hennes ord, att man får fundera lite själv. Man får det inte till 100% serverat, och det är ju också så det måste vara när det gäller något så personligt som tidsuppfattning och livsrytm. Bodil Jönsson är fysiker och biträdande professor vid LTH. Någonstans poängterar hon dock att det är som människan Bodil hon skriver boken, inte som fysikern. Eller åtminstone nå'n blandning av de båda. Jag tycker att människan/fysikern Bodil har en del väldigt vackert formulerade och vettiga tankar. Det här är en bok jag omedelbart känner att jag vill presentera för par tre människor i min omgivning och det är ett gott betyg.

Bodil Jönsson

Måndag 17/1 2000 Marian Keyes "Lucy Sullivan is getting married" (740s, ISBN 0-7493-2474-0) Sju böcker (med denna nu avslutade) på gång samtidigt, det är skön jonglering :-)))) Marian Keyes, mest känd som kvinnan bakom "Vattenmelonen". Sarkasm och humor. Bridget-Jones-genre. Yes, ibland är jag jättesugen på så'n, "mindre fin" *skratt* litteratur. Nu var jag det. Godkänt men kanske inte mycket mer. "Vattenmelonen" har ibland fått kritik för att den var väl "pratig", den här boken är ännu "värre" ur den aspekten. Tillrättalagt slut och ont om oväntade vändningar under historiens gång, men jag vidhåller - just nu var den här boken alldeles vad jag ville ha. Lättsmält. Flamsig. Fjantig. Snaskig. Ja, perfekt. Nu ska jag fortsätta läsa Bodil Jönsson, C S Lewis och andra mer godkända författare ;-) Återkommer...

Onsdag 5/1 2000 E Annie Proulx "Dragspelsbrott" (509s, ISBN 91-7643-535-0) Nej, jag har ännu inte läst ur den här boken, så jag tänker inte direkt recensera den. Jag bara ville skriva lite ändå :-) Boken förekommer på min då-och-då-sida idag ("spaningen") för jag fann ett citat (inte ord av Proulx, dock) på försättsbladet som tilltalade mig något alldeles enormt. Orden är Antionio Machados; Caminante, no hay camino Se hace camino al andar (Vandrare, det finns ingen stig Stigar blir till när man går) Man fascineras av detaljrikedomen i hennes berättande. Hon tycks ha tusen historier som vill ut, i "Dragspelsbrott" behandlas öden som en annan författare kunnat spinna en hel bok runt i ett enda kapitel, och knappt det. Å ena sidan blir det snudd på ett inre tvång att läsa vidare, man vill veta hur det går, man samtidigt orkar jag bara läsa ganska måttliga doser - jag får en känsla av informations-översvämning i huvudet annars! Det blir för mycket. Detaljrikedomen skrev jag just - det är det märkliga; stundtals rusar hon på och klämmer in flera års händelser i en enda mening (ja, det blir långa meningar :-)), sedan kan hon stanna till vid ett litet litet ögonblick som beskrivs in i minsta detalj. Min gamla svenskalärare Gigi (högt dyrkad och ihågkommen ännu dryga 15 år efteråt!) skulle nog ha en del att säga om kommateringen. Det blir som jag skrev tidigare väldigt långa meningar ibland. Pang-pang-pang - ganska tungläst. Men fint. Och förmodligen väldigt konstnärligt! Det var så Gigi förklarade alla avsteg vi fann... alla avsteg från det hon ville lära oss. Författarens konstnärliga frihet satte sig över alla skrivregler. Vi fick dock inte vara konstnärliga alldeles just då ;-) Letade efter information om Proulx på nätet idag, jag blev lite förvånad över att det var ganska svårt att finna information om kvinnan bakom böcker som sagda "Dragspelsbrott", och den kanske ännu mer välkända "Sjöfartsnytt". Nu vet jag åtminstone lite mer om henne, men inte mycket.

E Annie Proulx

Måndag 3/1 2000 Ännu en julklappsbok utläst. Den fick passera före högen av "nästan-utlästa-men-småtråkiga-böcker-som-jag-tröttnat-lite-på" (sådana högar bildas lite då och då, men stundtals tar jag mig i kragen och bestämmer mig för att läsa ut eller strunta i det - i en värld av "så många böcker, så lite tid" kostar jag faktiskt på mig att bara strunta i böcker som tråkar ut mig ibland ;-)) Böcker ska vara lust, inte plikt! Åke Edwardsson "Rop från långt avstånd" (461s, ISBN 91-7643-585-7) Erik Winter igen. Inte lika polerad och perfekt som i "Dans med en ängel". Lite tilltufsad. Han har låtit det vanligtvis välsnaggade håret växa, och han som tidigare alltid lyssnat på kvalitetsjazz har börjat lyssna på Clash - den brittiske kollegan han samarbetade med i "Dans med en ängel" sände honom en skiva och en T-shirt för att försöka ruffa till Erik lite - han lyckades. Lite, iallafall. Bilden av Erik är ännu ganska vag. Man vet mer om vad han har på sig än hur han egentligen ser ut. Han är ganska välbeställd och mycket intelligent. Flickvännen Angela är läkare. Erik är 37 år och lider en smula av "vuxenhetsnoja", åtminstone ur förhållandeperspektivet. Binda sig? Skaffa familj? Nä hu... Angela börjar ställa krav. Systern Lotta börjar ställa krav. Jobbet känns en smula tröstlöst. Plötsligt är inte Eriks liv lika laxmackeaktigt längre. Fördelen i att vara Sveriges i särklass yngste kriminalkommissarie börjar vittra lite, han är rätt sliten och det börjat lukta fyrtioårskris. Man har en död kvinna men vet inte vem det är. Ingen tycks sakna henne alls, det enda man vet är att hon fött barn. Lever barnet? Var finns det isåfall? Varför är det ingen alls som saknar den döda kvinnan? Det kommer som en smärre chock för Erik, hur ensamma människor kan vara numera. Man snuddar utkanterna av MC-gängsproblematiken. - fast just den sidan av historien känns ibland lite malplacerad, som om den vore invävd för att på något vis ge boken en extra spännande air av nutid. "Dans med en ängel" var hemsk, men bra. En otäck historia, men snyggt presenterad. Samma sak här. Snyggt upplägg, bra språk. Lättläst men inte simpelt. Ganska klyschigt persongalleri (där finns den burduse buffeln som alltid säger "fel saker" men som innerst inne har ett hjärta av guld, där finns i politiskt korrekt stil en och annan duktig kvinnlig kollega, ett faktum som i detta fall plockar ytterligare poäng i politisk korrekthet genom att en av dem dessutom är av utländsk härkomst) men ett trivsamt sådant. Wallander plockar många poäng genom att ofta vara mänskligt ofullkomlig, men Winter har potential att bli näste store svenske polishjälte på sitt eget lilla vis. När ska übermenschmasken falla? En väldigt bra kriminalroman, svår att lägga bort. (****)