Söndag 30/4 2000

Marguerite Duras "Älskaren"
(107s, ISBN 91-0-057081-8)

En femtonårig fransyska i Saigon, en rik tjugosjuårig kinesisk man i samma stad - de möts på en färja på Mekongfloden och är strax inblandade i en passionerad kärleksaffär. Deras förhållande fördöms, såklart, men flickans familj ser på något vis tigande på så länge de kan dra nytta av den rike mannens pengar. Hans far har letat upp en fin kinesisk flicka som mannen borde gifta sig med, men inte förrän fransyskan lämnar landet förmår han göra det.

Jag känner mig dum, ointelligent, tvärblåst - för jag förstår inte den här boken. Alls. Man "ska" ju älska den. Dyrka den. Jo, alltså, jag kan läsa, till och med förstå orden, men jag förstår inte den enorma storhet boken tillskrivs.

Jag tycker inte att förhållandet beskrivs så sinnligt som det sägs, jag tycker inte ens att det är ett förhållande som är speciellt trevligt att läsa om, det känns som om en svag doft av pedofilromantik svävar över handlingen (orden "som om jag vore hans barn" förekommer alltför ofta i samband med deras passionerade möten). Handlingen i sig hoppar fram och åter i tiden och ibland tar det en stund innan man fattar var i tiden man befinner sig. Det känns bara underligt alltihop.

Jag är nog lite dum då. Jag kan leva med det.

Måndag 24/4 2000

Julie Parsons "Friargåvan"
(331s, ISBN 91-0-057279-9)

Annas man David avlider av en allergisk reaktion efter ett bistick. Efter hans död nystas diverse dystra historier upp, hans otrohet, hans skumma affärer - och Anna hade inte anat någonting. Och vem är den vackre mystiske Matthew som dyker upp som räddaren i nöden?

Anna är entomolog, hon är insektsexpert och arbetar på ett museum. Ändå tar det en stund innan hon ser sambandet, "Friargåvan". Hilara maura - dansflugans hane - dödar ett byte, lindar in det i silke och överlämnar det till honan. Medan honans uppmärksamhet är avledd då hon ägnar sig åt "friargåvan" passar han på att para sig med henne. Vilken är den fruktansvärda sanningen bakom Matthews friargåva?

Efter en bok som "Mary Mary" är förväntningarna höga, enormt höga, men jag tycker att Parsons infriar dem. Kanske presenterar hon inte samma enormt starka personporträtt som i den första boken, men historien är ett intrikat nät av förbindelser och skurken är hemskare än nå'n kan ana.

Söndag 23/4 2000

Kim Småge "Containerkvinnan"
(277s, ISBN 91-7643-635-7)

Ännu en norsk deckarförfattarinna presenterar ännu en kvinnlig polishjältinna - tuffa Anne-kin Halvorsen, stationerad i Trondheim, tar plats på scen!

Egentligen far de ner till hamnen i Trondheim för att kolla runt lite i efterdyningarna av ett "fyllemord", men plötsligt får en vakthund span och nosar fram tre kvinnor som ligger nerkastade i en container. Kvinnorna är tungt drogade, överlassade med byggskrot och illa tilltygade men åtminstone en av dem lever. Vilka är de, var kommer de ifrån och vem var grym nog att lämna dem där?

Det är bara en av kvinnorna som överlever - men i skräck för den/de som har lämnat henne i containern flyr hon sjukhuset i vild panik så snart hon kan stå på benen. Hon stjäl ihop lite kläder och irrar runt, hon har ingen aning om var hon är. En vild jakt tar vid och Anne-kin håller naturligtvis på att råka rejält illa ut ett par gånger själv innan gåtan får sin lösning.

Småges bok har fått väldigt goda recensioner och jag var väldigt förväntansfull när jag började läsa, men jag blev nästan lite besviken. Språket kändes kargt och lite... jag kan inte sätta fingret på det men; nej, det här föll mig inte på läppen.

När det gäller norska deckarförfattarinnor ligger Karin Fossum fortfarande etta på min lista!

Tisdag 18/4 2000

Iselin D Hermann "Prioritaire"
(168s, ISBN 0-14-029228-4)

Den här boken lockade till sig blicken omedelbart, den är så snygg. Omslaget speglar innehållet - en korrespondens - på ett elegant vis. Som ett förstorat flygpostkuvert, komplett med "A Prioritaire"-lapp, danskt frimärke, poststämpel och allt.

Slår man upp boken och läser om författaren blir man inte mindre nyfiken. Isabel är lindanserska, regissör och skådespelare, bland annat. En vacker kvinna möter min blick med ett ansiktsuttryck som på ett sätt nästan säger "nå, är du nyfiken, finns det några spår av verklighetsbakgrund till den här boken, tror du det?"

Innehållet? Jo, som jag tidigare skrev tar man del av en korrespondens, en mycket intim korrespondens. Det känns som att läsa i smyg. Lite förbjudet.

Delphine, ung danska med franska rötter, skriver ett "beundrarkort" till en konstnär, Jean-Luc. Ett av hans konstverk gjorde så starkt intryck på henne att hon bara måste skriva och det lilla kortet är upptakten till en brevväxling som pågår i mer än 1,5 år. En mycket passionerad ordväxling trots att Jean-Luc är mycket äldre och dessutom gift.

Boken går väldigt snabbt att läsa, det är nästan elakt mot boken i sig att svepläsa den så som man lätt gör. Där finns många vackra formuleringar som förtjänar mer eftertanke än man kanske ger dem vid första genomläsningen.

Utan att avslöja upplösningen kan jag säga att korrespondensen får ett oväntat slut, det hela tar en överraskande vändning.

Mycket tjusigt och en överraskande helgjuten författardebut. Det måste nästan kännas svårt att debutera med en sådan här bok, för hur följer man upp den utan att de nya alstren hela tiden ska behöva jämföras med den första boken som är så speciell?

Måndag 17/4 2000

Marian Keyes "Last chance saloon"
(596s, ISBN 91-1-300800-5)

"The feelgood queen reigns supreme ... a terrific book" står det på baksidan att Daily Mirror tyckte om den här boken.

Och jag håller med. Jag vet inte alls varför det är så, men när man är lite ynklig och småkrasslig som jag är nu (bihålor, elaka => feber, ont i huvudet) då mår man sååå bra av litteratur av den här sorten. Jag kanske inte ska använda det något allmängiltiga ordet "man" - så OK, jag omformulerar det där; jag mår så bra av litteratur av den här sorten.

Inte litterärt rumsren, ingen bok det anses elegant att läsa, men ack ack så vaneframkallande hennes ord är, den goda Marian. Jag har svårt att sluta läsa när jag väl börjat, och varje gång jag hittar en ny bok av henne så köper jag den direkt, utan tvekan.

Hon lyckas blanda jobbiga saker (nu cancer, uppbrott och lite skitstövlar i allmänhet sådär) med en halsbrytande galghumor och ett klockrent porträtt av den numera klassiska Bridget-karaktären, en karikatyr av förvirrade och lätt desperata "trettio-nå'ntingar" (av båda könen, märk väl)

I handlingens absoluta centrum står tre gamla vänner, Tara (som borde göra slut med sin odräglige sambo Thomas), Katherine (som går under öknamnet "Isdrottningen" på jobbet - att släppa någon av det motsatta könet inpå livet vore lika med en dödsdom för henne) och Fintan (som visserligen funnit Den Riktiga Kärleken i Sandro, men som blir väldigt sjuk - och nej, det är inte AIDS).

När Fintan blir sjuk rasar det mesta samman och de börjar alla tre fundera på vad som egentligen är viktigt. Fintan ger Tara och Katherine en utmaning - om de lyder hans "råd" om hur de ska agera i vissa delar av respektive privatliv så lovar han att bli frisk från sin svåra sjukdom.

Lyder de?

Sanskritcitatet här nedan är hämtat från bokens försättsblad och det är väl också det genomgående temat i boken - "carpe diem", ni vet. Ack så sant men svårt att leva upp till. Orden balanserar på kanten till klyschans avgrund i mångas ögon, men kanske borde man ta det allvarligare än så.

Fredag 14/4 2000

"For yesterday is but a dream,
And tomorrow is only a vision:
But today well lived
Makes every yesterday a dream of happiness,
And every tomorrow a vision of hope.

Look well, therefore, to this day."

Funnet vackert ordspråk, ursprungligen sanskrit.

Lördag 8/4 2000

Mitch Albom "Tuesdays with Morrie"
(192s, ISBN 0-385-49649-4)

Mitch Albom, amerikansk sportjournalist, ser plötsligt sin högt älskade (men med åren smått bortglömde) collegeprofessor Morrie Schwarz på TV. Morrie lider av sjukdomen ALS (samma sjukdom som Stephen Hawking "blåst" i en hel massa år mer än hans läkare tycker att han borde ha lyckats med) och vet att han snart kommer dö.

Mitch minns tillbaka, Morrie hade ju varit hans absolute favoritlärare. Vänskapsförhållandet var ömsesidigt, Mitch var ju också något av Morries favoritelev.

Mitch drabbas av en smula dåligt samvete då han granskar sig själv i nutid gentemot den ganska stjärnögde och "gode" pojke han var då han senast träffade Morrie. Inte hade han hört av sig som han lovat heller. Trots dessa dåliga samveten tar han åter kontakt med Morrie, för det som ska visa sig bli Morries allra sista kurs som "föreläsare".

Varje tisdag ses de nämligen, och Morrie lär Mitch vad som är viktigt i livet.

Tja, ja jo, det är jättefint - jag jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken efter alla lovord i pressen. De klokskaper som nu avslöjas är kloka men ganska slätstrukna. Inget nytt. Inte ens speciellt originellt framfört. Men visst är historien i sig rörande, mycket rörande.

Tuesdays with Morrie

När jag skriver om den här boken vill jag ändå rekommendera två andra böcker lite i samma anda (det är iallafall så jag minns dem); Jean-Dominique Baubys "Fjärilen i glaskupan" och Pernilla Glasers "Robson".

Båda böckerna är dokumentära/självbiografiska, de tangerar ämnena sjukdom och tragiken i att unga människor "rycks bort" i förtid - förvandlas till "paket" eller dör.

Allra helst "Robson" minns jag som en otroligt rörande bok. Det är som en dagbok, ganska osentimentalt skriven trots allt, men jag tror man ska ha ett hjärta av sten om man ska klara av att hålla sig oberörd när man läser den.

Jag bara bläddrar lite, och det räcker för att jag ska börja gråta igen.

Robson blev bara 23 år. Han föddes 1971 och avled 1994. När Pernilla blir änka är hon 22 år.

"Jag är tjugotvå år och min man dog för tre månader sedan.
Om och om säger jag det till mig själv.
Men jag tror inte på det"

Lördag 1/4 2000

Jomen. Det blev ännu en Connelly, när tålamodet temporärt inte räckte till för Kandre och Zen;
Michael Connelly "Blodspår"
(407s, ISBN 91-7643-593-8)

Terry McCaleb var stjärnagent hos FBI (natuuuurligtvis med inriktning mot seriemördare :-)) när han drabbades av en virusinfektion i hjärtat. Sjukdomen var allvarlig, han behövde ett nytt hjärta - och han fick ett, alldeles precis i sista stund. Efter hjärtbytet blir han förtidspensionerad och lever ensam i stilla ro på sin båt "The Following Sea" som ligger i Cabrillomarinan, L A.

En dag står en vacker kvinna och väntar på honom när han kommer hem till båten. Hon presenterar sig som Graciela Rivers och säger sig vara syster till kvinnan som som dog och gav Terry hans nya hjärta. Graciela misstänker något mystiskt kring systern Glorias död, polisen hade redan avfärdat det hela som rånmord men Graciela vill veta mer. Inte helt svårt att räkna ut; hon ber Terry att han ska forska i det hela. Han säger nej, men veknar naturligvis och börjar nysta.

Historien han kommer på spåren är snaskigare än någon kunde ana. Plötsligt är han den misstänkte och jagade - hur ska han ta sig ur det?

Spännande, men kanske inte lika spännande som "Poeten" (se 22/3). Historien i sig är på vissa vis snyggare och mer finurlig. Jag vet inte varför jag tyckte mer om "Poeten" ändå, men så är det. En detalj som jag gillar hos författare är när de olika böckerna anknyter till varandra på små små sätt, här återkommer några namn och detaljer från "Poeten" som ett litet inslag i den nya historien.

Och ja, självklart blir det lite love mellan Terry och Graciela :-)

Lördag 25/3 2000

Ah, det var som att öppna en present igår när jag insåg att aprilnyheterna från Månpocket redan hade landat hos "min" bokhandlare. Som att få en julklapp helt legalt flera dagar före jul. Eller så. (jamen hallå, det är faktiskt bra att kunna bli glad för småsaker som att böcker kommer tidigare än väntat :-))

Där stod den som en gigantisk knallrosa karamell;
Marian Keyes "En oväntad semester"
(534s, ISBN 91-7643-631-4)

...alldeles precis vad jag ville ha och behövde nu. En lättläst tegelsten.

27-åriga Rachel kommer urpsrungligen från Dublin men bor sedan åtta år tillbaka i New York. Hon gör allt för att leva med i den glamorösa, trendiga världen, hon vill så gärna vara "rätt" i alla avseenden. "Att festa och ha skoj är väl inget fel", tycker hon. "Herregud lite kokain har väl ingen dött av", tycker hon. "Jag har väl inga problem", tycker hon. Droger, barer och killar är väl allt man behöver. Jobbet är inte så noga. Väl.

För läsaren står det ganska tidigt klart att Problem är bara förnamnet. Efter en oavsiktlig överdos hämtas hon hem till Irland där familjen ser till att stuva in henne på det berömda behandlingshemmet "Klostret".

Rachel har läst om Klostret. Det är ju dit alla kändisar far för att avgifta sig. Wow, det måste ju vara helt OK! Rachel ser fram emot långa lata dagar med aromaterapi och ångbastu. För att inte tala om exotiska fruktdieter, massage och bubbelpooler. Kanske kan hon rentav langa in en tvättäkta stjärna på kuppen?

När hon inser vart hon hamnat vill hon 1) ha Valium 2) åka hem. Inte helt överraskande får hon ingetdera.

En bok som pendlar mellan galghumor och sorgesamt allvar - och Keyes går i land med det, faktiskt. Jag hade inte tråkigt en sekund när jag läste den här boken. Det är förmodligen inte det minsta politiskt korrekt ur litterär synpunkt att säga det, men oj, jag gillade den här boken!

Åter till Zen :-) Och Mare Kandres "Bestiarium", tror jag. Eller kanske ännu en Connelly...? Tja. Vi får se...

Onsdag 22/3 2000

Fortfarande en smula rastlös, men ändå tålmodig nog att lyckas avsluta en thriller (ja, jag erkänner, jag har förvandlats till en svårartad thriller-o-holist på sistone)

Michael Connelly "Poeten"
(471s, ISBN 91-7231-028-6)

"It ain't over 'til the fat lady sings" är orden som slår mig när jag läser den här boken, en thriller som är spännande rakt igenom men där spänningen onekligen stegras ännu ett par snäpp på slutet.

Jack McEvoy är kriminalreporter på en tidning i Colorado, USA. Hans tvillingbror Sean, som är mordutredare, rapporteras plötsligt ha begått självmord och Jack har svårt att acceptera det. Hans bror, självmord...? Nej, han börjar gräva i saken.

I imman på insidan av framrutan i bilen där Jacks döde bror hittades har någon skrivit ett meddelande; "bortom tid, bortom rymd". Det visar sig vara en strof ur en dikt av Edgar Allan Poe och det är ganska långsökt i hans brors fall, tycker Jack.

Han finner artiklar om fler polissjälvmord med underliga meddelanden, och när han frågar ut respektive utredare och finner den gemensamma nämnaren Poe är fallet solklart, han luktar sig till ett scoop. FBI kopplas in och de tillåter honom motvilligt att delta i jakten runt hela USA, en jakt efter en seriemördare med pedofiliska inslag.

Nu har jag bl a börjat på en bok om Zenbuddhism (det kanske är något sådant jag behöver mot rastlösheten :-)) och det är ju inget man "hetsläser" direkt så det blir nog en thriller till vid sidan av också. Jag undrar verkligen varifrån denna plötsliga thrillerhunger kommer. Jag brukar vara mycket mer varierad i mitt läsande än såhär, men OK, det går i perioder, jag är säääkert helt normal :-)

Lördag 18/3 2000

Bokdagboken är sorgligt eftersatt, igen.

I flera dagar har den legat brevid datorn och tittat anklagande på mig (nåja), utan att bli skriven om;

Jens Christian Gröndahl "Lucca"
(401s, ISBN 91-46-17716-7)

(hjälp, hur skriver man danska "ö:n" på det här tangentbordet...?)

I Bokmoster Sussis bokbabbel-intervju nyligen skrev jag att jag sällan läser rena kärleksromaner, och så blir det här nästa bok jag avslutar. Ljuva ironi.

Kärlek och kärlek, "Lucca" är en betraktelse över relationer. Lite skamfilat. Ett myller av svek. Sorgligt.

Kvinnan Lucca kommer till ett sjukhus i en stad strax söder om Köpenhamn. Hon har varit med om en bilolycka och är svårt skadad, så småningom kryar hon på sig men synen står inte att rädda, hon blir blind. Robert är läkare, frånskild sedan några år. Han bor i just den där staden, arbetar på just det där sjukhuset. Han börjar tala med Lucca, dras in i hennes liv. Hon börjar berätta sin historia, kringelikrokar genom livet. Krossade drömmar och svek. Stunder av himlastormande kärlek däremellan.

Robert kan ju det där med strul, svek. "Been there, done that".

Jo, boken är trivsam, stundtals vacker, stundtals gripande. Det är nog jag som är för rastlös för att riktigt orka med en sådan här historia nu. Dessutom så känns det som om det där med att kärlek alltid slutar med svek och ledsamhet på något vis - tja, det har jag ingen lust att lyssna på. Det är inte det jag behöver fundera på. "Rätt bok, fel tidpunkt" kanske man kan uttrycka det? På många vis?

Just nu är jag som sagt rastlös, blir inte riktigt klok på det - men jag är så rastlös att jag inte ens orkar läsa. Mysko, olikt mig (i vanliga fall brukar böcker vara det enda jag riktigt geunint har lust med när jag är rastlös). Läser några sidor, lägger sedan undan boken. Hoppas att det går över snart. Jag känner mig lite "halv" utan böcker.

Lördag 4/3 2000

Fredrik Ekelund "Nina och sundet"
(297s, ISBN 91-7643-619-5)

Som av (ännu en) ren slump jämförs Ekelunds bok på omslaget med Mankells Wallanderserie. En jämförelse den citerade recensenten (från Östgöta-korrespondenten) anser faller ut till Ekelunds fördel, det är inget dåligt omdöme.

Inte vet jag om jag håller med till 100%, jag tänker inte speciellt mycket på Mankells sätt att skriva när jag läser den här boken (möjligen kan man se kopplingen att både Wallanderserien och "Nina och sundet" är kriminalromaner som till stor del utspelas i Skåne).

Här är kvinnan den våldsamma och sjuka. Besatt av hämnd, intelligent och beräknande. En otäck men mycket välplanerad historia - snyggt av Ekelund! En av mina favoritstäder, Köpenhamn, har också en ganska stor roll i boken.

(exotiska jobbresor till Kuwait, Kina och Korea i all ära - men absolut bästa jobbresan hittills i min karriär var ändå några veckor som spenderades på Avedöreverket i Köpenhamn, augusti 1991 :-))

Det jag inte tycker om är delar av skrivspråket, i ett försök att levandegöra (??) skriver Ekelund dialogen på dialekt ("inte" blir "ente" etc) och trots att jag är halv-skåning och därför kan förstå både skånska och danska hjälpligt *skratt* så tycker jag att det blir en smula jobbigt att läsa.

Torsdag 2/3 2000

Henning Mankell "Daisy sisters"
(440s, ISBN 91-7324-652-2)

Min första Mankell utanför Wallander-serien. Den här boken kom ut för första gången 1982, det ökade intresset för Mankell gör att även äldre böcker kommer ut i nyupplaga, bra det!

Här står kvinnorna i centrum, tre generationer kvinnor som inte alltid har det så lätt. Elna blir våldtagen av en soldat på permission under en semester 1941, som om det inte vore illa nog blir hon gravid av dådet.

Boken följer Elna, hennes dotter Eivor och i viss mån dotterdottern Linda. Det är en historia som på vissa vis knyter an till boken "Gömda" av Liza Marklund (se 26/2), i avseendet att kvinnorna i den här boken träffar på några män av det rädda slaget, män som slår och vill härska. Det var en ren slump att jag avverkade böckerna med så litet mellanrum, men på något vis knöt tankarna an till varandra, tankarna som väcktes när jag läste.

Tunga ämnen, ändå blir boken inte tung att läsa. Ibland är det slag i slag av "olyckor" men ändå finns där ett jävlaranamma och en sann övertygelse om att saker ska ordna sig. Uppfriskande. Och var lärde sig Mankell så mycket om kvinnor? :-)