Söndag 28/5 2000

Josie Lloyd & Emlyn Rees "Come again"
(387s, CN 3578)

Uppföljaren till "Come together", eller "Tillsammans" som den hette när den släpptes här i Sverige.

Första boken handlade mest av allt om Jack och Amy, som träffas och försöker förstå sig på varandra, rent av få till ett förhållande. Kapitlen är skrivna ur personernas egen synvinkel och det är också en kvinnlig och en manlig författare som turas om att skriva. Rätt kul! Händelserna "överlappar" ibland varandra lite över kapitlen, så att man ser "samma" händelse från kvinnans och mannens synvinkel (...fast allra bäst på detta grepp är Katarina Mazetti i "Grabben i graven brevid" - jag måste få fortsätta höja den boken till skyarna!!)

Nåväl, i "Come again" har Jack och Amy fått ordning på sitt förhållande, nu ska de till och med gifta sig, och då är det istället de respektive vännerna som strular till det. Med varandra. Hoppla.

Kanske är den här boken redan en klyscha i genren "struliga människor som borde veta bättre", men den är mysig och rolig. LITE förvirrande blir det ibland, att minnas vem som skriver vad (varje kapitel är benämnt efter den person som är "jag" i respektive kapitel, och boken innehar hela sex stycken olika "jag"), men det kan jag stå ut med!

Lördag 20/5 2000

Slavenka Drakulic "Som om jag inte vore där"
(224s, ISBN 91-7263-066-3)

Nyutkommen i pocket - köp den, läs den, låna ut den, se till att någon annan läser.

Så osentimentalt skrivet, sakligt. Boken skildrar livet i (och efter) ett fångläger under Bosnienkriget och det som beskrivs är så vidrigt att det kanske måste göras sakligt för att man inte ska stänga av helt. Bokens huvudperson S blir snabbt utvald till "kvinnorummet", där de snyggaste tjejerna får bo, de tjejer soldaterna valt ut att ha som sexleksaker. Sex och sex, det handlar inte om sex, det handlar mer om rena maktutspel och tortyr. Brännmärken och avskurna bröst. Tjejer som tas från rummet för en "session" med soldaterna och sedan kanske aldrig kommer tillbaka.

Det svåraste - tycker jag, naiva jag - är att i den muslimska kulturen är det kvinnan som är smutsigast efter en våldtäkt. Oavsett det våld hon utsätts för är hon besudlad, det är på vissa vis hennes eget fel, hon är värdelös. Våldtäkterna i sig bleknar gentemot sorgen i att aldrig nå'nsin kunna se sin familj i ögonen igen, att hoppas på att de aldrig någonsin får veta. Inte vill man dra skam över resten av familjen.

Det handlar om hur S såg till att försöka överleva och skapa så bra tillvaro som möjligt genom förslagna knep. Knep och knep. Det handlar om hennes komplicerade förhållande till de som håller henne fången. Om lägerkommendanten som väljer ut henne till sin favorit och behandlar henne förhållandevis bra. Om fångvakterskan N, som försöker behandla alla kvinnorna i "rummet" väl;

"Hon är hustru till en vakt för ett före detta magasin för jordbruksmaskiner. Kanske hade hon kunnat åka sin väg, man kan väl alltid åka sin väg. Hon måste också ha haft en möjlighet att välja, för det har ju alla människor. Men vad vet jag eller någon annan om andras valmöjligheter, tänker S. Hon kan bara intyga att N i valet mellan att vara grym eller snäll mot kvinnorna i rummet har valt att vara snäll, att faktiskt bry sig om dem, att komma med bröd och tvål, att trösta dem. Däri ligger hennes valmöjlighet. Kanske är hon inte tillräckligt stark för något annat, något ännu bättre och mer tillbörligt. Som så många andra människor vet N antagligen att hon skulle bli tvungen att offra sitt liv för ett sådant val. Hon är också en del av systemet, en del av lägret, i det närmaste en fånge, en person som inte har någon egen vilja och inte fritt kan försoga över sitt liv. Skillnaden ligger i att ingen, än så länge, har tänkt avlossa en kula mot hennes tinning."

En alldeles utmärkt bok. En bok av det här slaget skulle kunna bli en "sensationsbok" som lever bara på folks nyfikenhet och vilja att frossa i hemska historier - den behöver inte ens vara välskriven, men Drakulic gör så mycket mer av den. Språket flyter lätt och bra och det känns aldrig någonsin som ett besinningslöst smutskastande av serberna, allt är mer torrt konstaterande, som jag skrev tidigare. Jag önskar att många många väljer att läsa den här boken. Den väcker många tankar, på många plan - jag ska inte gå in på fler av dem här och nu.

Söndag 14/5 2000

Inger Frimansson "Handdockan"
(225s, ISBN 91-7263-047-7)

Min andra Frimansson - förra sommaren läste jag "Godnatt min älskade". Böckerna har samma effekt på mig - de är mycket välskrivna och fångar intresset, men de är störande också. Obehagliga. Svårt att förklara.

Trasiga människor är ännu en sak böckerna har gemensamt. Genren kallas "psykologiska thrillers", och nog finns här en psykologisk faktor alltid. Små avslöjanden, små pusselbitar här och var för att förklara besynnerliga personligheter.

Här handlar det om den medelålders, lätt krisande mannen Mauritz. Mauritz har en smula underligt förhållande till grannflickan, Lynn 6 år, och när hon försvinner är det honom blickarna riktas mot. Varför brukade hon vara hos honom när han var ensam hemma? Har man inte sett henne komma ut därifrån, det underliga lilla barnet? Är han "så'n"?

Frimansson skriver mycket bra, inte tu tal om det. Det är en bra bok, men jag vet ändå inte om jag direkt rekommenderar den. Det är just det där lilla obehaget jag känner när jag läser som förbryllar mig, en sorts inre motstånd.

Nu vill jag nog läsa en gladare bok. Läser iofs redan "Svart eko", ännu en thriller - och den lär ju knappast bli glad, men jag får försöka hitta något kul att sticka emellan med. Något okomplicerat. En Keyes! Hit med ännu en Keyes! Nå't i den stilen är jag sugen på nu igen, det känner jag.

Lördag 13/5 2000

Hjalmar Söderberg "Doktor Glas"
(181s, ISBN 91-0-056390-0)

"Doktor Glas" tillhör de svenska klassiker som höjs till skyarna, som man bara ska ha läst. Jag hade inte läst den tidigare men blev sugen på att läsa den då min blick föll på den i bokhandelshyllan av en ren slump. Ibland hittar ögonen bra tankeföda när de bara vandrar lite planlöst över en hylla sådär :-)

Många skyr s k klassiker, vill för allt i världen inte beblanda sig med dem. Jag tror att gymnasietidens påtvingade klassikerläsande har förstört en del där. Det man finner när man ger sig i kast med Söderberg är att man snart vänjer sig vid det lite ålderdomliga språket (äro, kommo - favoriten var röcko, ryckte alltså :-)), man tänker inte på det, och hans berättelse är sprängfylld av vackra teser man gott kan fundera på en stund.

Det är en ganska ledsam historia, Glas är en ganska sorgsen typ, nästan bitter. En bit över trettio, har ännu aldrig haft en kvinna. Han faller för den unga hustrun till pastor Gregorius, den gamle otäcke Gregorius.

När den unga hustrun söker Glas hjälp för att försöka komma undan "de äktenskapliga plikterna" börjar Glas allt oftare fundera på mord. Han vill befria den unga kvinnan från hennes plågoande, så att hon kan få bli lycklig. Han brottas med tankar kring moral och onda mardrömmar om det eventuella mordet. Det roliga är att boken i förbigående tar upp en annan bok, "Therese Raquin" (Zola), och det var just den boken som jag också kom att tänka på när jag började läsa Doktor Glas. Förtärande tankar, tröstlös åtrå och drömmar om MORD.

Glas känner sig oälskad och ensam. Någon påpekar för honom att han är en sådan människa som snarare försöker sätta stil på olyckan, än aktivt söker lyckan. I hans dagbokslika anteckningar irrar han ständigt runt ämnena olycka, osynlighet, att inte vara älskad.

"Vid chiffinojéklaffen en jämngrå dag.
I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan - ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.

Det stod skrivet:
"Ingenting förringar och drar ner en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har antecknat?

Minns inte.

.
.
.
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Boken kom ut 1905, men låt inte det hindra dig från att läsa den. Den är bra. Ingen humörhöjare precis, men alla böcker behöver ju som bekant inte vara det.

Onsdag 10/5 2000

Arabella Weir "Onwards and upwards"
(374s, ISBN 0-14-029271-3)

Hm. Ja. Nä.

Arabella har inte gjort det igen. Jag tyckte att "Does my bum..." var jätterolig, hysterisk, men det här är bara "fläckvis ganska skoj". Inte mer. Osis!

Tre tjejer lär känna varandra som elvaåringar, alla tre är ensamma och dö'skraja första dagen i en ny skola - men de finner varandra omedelbums. Tre stereotyper, busiga uppkäftiga Bert, tjuuusiga Vicky med alla de rätta kläderna (men ändå liksom utstött och lite speciell) och smarta ordentliga Tess.

Tonår, graviditet, hopplösa föräldrar, karriär, konkurs, giftermål, otrohet, homosexualitet, brustet hjärta, fyrtioårskris - rappt lotsas vi igenom en räcka stadier i livet via De Magiska Tre. Lite för snabbt ibland, kanske. Swooosh. Kanske behöver man inte tränga in allt i en och samma bok?

Visst hade jag lite småputtrigt trevligt, annars hade jag inte läst ut boken, men jag hade förväntat mycket mer än det här. Knappt godkänt. Jag tror att Weir kan bättre.

Och den här genren, sarkastisk berättarstil och struliga tjejer (gärna med tonvikt på "trettionå'ntingar"...), ja den genren sägs vara på väg ut. Nu ska de stora, episka och romantiska verken komma tillbaka in igen. Jodå, det stod i tidningen, så det måste vara sant ;-)

Fredag 5/5 2000

Karin Fossum "Den som fruktar vargen"
(210s, ISBN 91-7643-640-3)

Karin Fossum har gjort det igen, det känns som om varje bok jag läser av henne toppar den förra. Deckare med djup. Alltid lika snyggt och fascinerande uttänkt.

Halldis Horn hittas död på förstutrappen, med sin egen trädgårdshacka genom huvudet. Mycket påpassligt har den underlige enstöringen Erkki rymt från en psykiatrisk anstalt i närheten, han har setts runt Halldis hus i samband med mordet. Men varför skulle han döda henne? Hans läkare är övertygad om att han inte är våldsam, inte på det viset.

Dagen efter Halldis död begås ett bankrån i den lilla staden, rånaren kommer undan men får med sig en person som gisslan. Ganska snart visar sig de båda fallen ha ett groteskt samband.

Fossum har arbetat inom mentalvården och hennes kunskaper kommer väl till pass här, Erkki skildras med en gnutta kärlek mitt i all besynnerlighet. Här samsas många trasiga människor som hamnat på sniskan.

Hjälten Sejer är lika tystlåtet barsk - men sympatisk - som vanligt. Kanske kanske håller han på att tina upp...? Och tänk om Skarre äntligen måste hoppa fallskärm!?

Måndag 1/5 2000

Sparkle Hayter "Hårda bullar"
(329s, ISBN 91-7324-733-2)

Den här boken förstod jag ;-)

Robin Hudson är 35 år och jobbar på nyhetskanalen ANN. En gång var hon stjärnstoff, på god väg mot stjärnreporterhöjderna, men efter att hon råkade rapa i direktsändning från Vita Huset är hon förpassad till den snaskiga utfyllnadsreportagens bakgård.

Hennes man har nyss övergivit henne för den mycket yngre Amy, och Robin känner sig smått rabiat och less på det mesta. Till och med hennes katt föraktar henne.

Plötsligt kontaktas hon av en slemmig privatdetektiv som visar sig ha pinsam information om hennes ungdomsår. De stämmer träff på ett hotell (där ANN mycket passande har nyårsfest) men Robin kommer aldrig i kontakt med mannen - i efterhand visar det sig att han mördades den där kvällen, på hotellet. Robin börjar nysta i vad som hänt, och plötsligt är Robin själv den jagade. Hennes enda vapen är hennes skarpa hjärna, hennes vassa tunga och en parfymsprayflaska laddad med cayennepeppar.

Robin har just upptäckt att någon har stulit nycklarna till hennes lägenhet, någon kan vara ute efter henne. Mitt i natten hör hon ett underligt ljud...

(n b - Louise Bryant är hennes katt):

"Jag vände mig om och försökte lugna ner mig, men då hörde jag ett lågt men skrämmande ljud från vardagsrummet: Louise Bryant som väste tyst mot någonting.

Lugnt och stilla tog jag fram mitt specialparaply och min parfymspray. Paraplyet var av teleskopmodell och fälldes ut när man tryckte på en knapp. Strategiskt använt kunde det skada en angripare samtidigt som det fungerade som en sorts sköld. Jag förvarade det brevid sängen.

Men ett försiktigt grepp om paraplyet kröp jag mot sovrumsdörren och förväntade mig att en psykotisk mördare när som helst skulle hoppa ut framför mig. Med bultande hjärta och varenda nerv i kroppen i katastrofberedskap reste jag mig upp vid dörrposten. Jag hörde Louise Bryant väsa igen.

Då blev jag stilla. Med uppspärrade ögon stelnade jag skräckslagen till. Men någonting inom mig tog över - mitt dåliga humör antar jag. Med en snabb rörelse sträckte jag mig runt hörnet, tände taklampan och vräkte mig in i vardagsrummet.

Ha! ropade jag och svingade mina vapen, paraplyet i ena handen, parfymflaskan i den andra. Kom igen bara!

Men det var ingen där. Bara katten som höll fast en kackerlacka hårt med framtassen och tittade upp på mig med en blandning av förakt och skam i sina kyliga gula ögon. Jag kände mig löjlig, men gjorde mig ändå nyttig och spetsade kackerlackan på paraplyet och dumpade den i toaletten."

Sparkle Hayter (kan det vara annat än en pseudonym?? :-)) har skrivit en hel serie om Robin Hudson, såvitt jag vet finns åtminstone tre böcker till om henne och jag vill absolut läsa dem. Perfekt framtida strandläsning. Jag gillar deckare. Jag gillar sarkasmer. En bokserie som blandar detta på ett snyggt sätt - tja, varför inte?