möjligen kan kännas underligt är att det så ofta dyker upp lik just där Tempe befinner sig för stunden "som av en slump" även när hon inte är utkallad på arbete, men den åsikten sänker Reichs å andra sidan på ett småroligt vis när hon låter också Tempe uttala den åsikten. Detta är emellertid ingen småmysig bok att läsa medan man tuggar på godis (eller ännu värre - mat), Reichs är väldigt detaljerad då hon beskriver Tempes arbete med att undersöka lik stadda i olika stadier av förfall... liten äckelvarning utfärdas.
Lördag 29/7 2000
Joseph Cohen "Penisboken"
(105s, ISBN 3-8290-4596-4)
En liten presentbok om mannens bästa vän (kvinnans också, anser många). Den är otroligt snyggt layoutad och artiklarna är samlade med stor omsorg, skriva med en enorm humor. Många fina bilder varav de flesta faktiskt inte är av snoppar alls. Man kanske inte kan vara 100% pryd om man ska uppskatta den, men den är inte så "hemsk" som man kanske kan tro. Jag tror att min mormor skulle kunna fnittra förjust åt mycket i den här boken.
Det är också det han hoppas, Cohen, att man oavsett kön eller sexuell läggning ska hitta något att roas av här. Jag skrattade gott när jag bläddrade i den! Och små presentböcker av det här slaget, till det priset (59:-, men det var extrapris) är ju suveräna middagsgåvor att ta med istället för en bukett blommor eller liknande. Ett roligt grepp, nu hoppas jag på fler liknande böcker (till format, filosofi och layout, så att säga) även i andra - kanske mindre kontroversiella - ämnen, helst till samma oslagbara pris dessutom.
Fredag 28/7 2000
Charlotte Brontë "Jane Eyre"
(539s, ISBN 91-7643-647-0)
"Jane Eyre" gavs ut för första gången 1847, men då stod pseudonymen Currer Bell som upphovsman eftersom det där med kvinnligt författande ännu inte ansågs alldeles rumsrent då. Romanen rönte stora framgångar, även sedan det avslöjades att den egentliga författaren var Charlotte Brontë. Nu räknas boken till de riktiga klassikerna och i den här nyöversättningen är det dessutom en ganska lättillgänglig klassiker, för den som vill prova på en sådan.
Jane är liten och späd, föräldralös och oönskad hemma hos avlägsna släktingarna Reed. Hon hamnar i ständiga bråk med familjens "riktiga" barn och får alltid orättvist skulden. Till slut tröttnar madame Reed och skickar iväg Jane till en internatskola där mycket hårda förhållanden råder. Här lyckas emellertid Jane passa in ganska bra och här börjar hon en något vinglig färd mot vuxenhet och självständighet.
Jane är våldsamt ärlig, rättvis och ordentlig, i våra nutida ögon genompräktig, men man kan ana att i det samtida Europa var hon en smärre sensation ändå. Några avsnitt blir lite sega emellanåt men så tar berättelsen fart igen och där finns några riktigt spännande passager med oväntade upplösningar.
Låt inte tjockleken skrämma dig, ta chansen att allmänbilda dig lite och få en spännande historia på köpet!
Måndag 24/7 2000
Claire Calman "Love is a four letter word"
(317s, ISBN 0-552-99853-2)
Love is a four letter word...
...and she never wanted to hear it again.
"Sex. Yes. She remembered that. Wasn't that the thing that happened somewhere between the talking-and-going-out-to-dinner bit and the sobbing-and-eating-too-many-biscuits bit? Still, Bella was sure she could handle some, preferably before her as yet unopened packet of condoms reached their expiry date. She must be pracvtically a virgin now, sealed all over like pierced ears if you don't wear earrings for too long.
But the 'L' word? Uh-huh. No way. She never wanted to hear it again. There were things in her past which needed to be put well away, like the 27 boxes of clutter she'd brought from her old flat. And having changed her job, her town, her entire life - the one thing she wasn't about to change was her mind."
Det läckra omslaget (en glassig kombo av ljus pistagegrön och cerise, med snyggt typsnitt och fräck design) tillsammans med en snabb blick på baksidestexten ger vid handen att detta är ännu en bok i det man kan kalla "Bridget-genren", ännu en trettio-nå'nting som strular runt och har fått hjärtat krossat och aldrig ska bli kär igen och... och... och...
...och så visar den sig faktiskt gå en smula djupare än så. Bella jagas av ganska svåra spöken ur det förflutna och det är lite mer komplicerat än bara ångest över tilltagande mängder celluliter och bilringar som äter hennes frid och förstör hennes nattsömn.
Diagnosen "utbränd" uttalas av en läkare och Bella besöker vännen Viv i den lilla staden "någonstans i Kent" för att komma bort från London ett tag. Plötsligt hittar hon Huset och bestämmer sig på stört för att köpa det och flytta dit. På stört. Ny stad, nytt hus, nytt jobb, nytt liv? Är det så enkelt att rymma från spökena?
Nej, det är det såklart inte.
Boken är skriven med humor och sarkasm (jag kan inte hjälpa det, jag är svag för sarkasm) men den tar upp ganska svåra saker ändå. Jag tyckte mycket om den här boken, en riktig hjärtevärmare.
Och jag är lite trött på att man nästan ska behöva försvara att man läser sådana här böcker. Jag läste en intervju med Helen Fielding där hon uttryckte en åsikt i stil med att Nick Hornby aldrig anklagats för lika fula saker som hon, och jag ser vad hon menar. Det ligger ett löjets skimmer runt dessa "Bridget-böcker" i mångas ögon - men böcker om män, skrivna av män, i samma anda... ja, de böckerna är godkända på ett helt annat sätt. Varför är det ytligare och fånigare när Fieldings Bridget jagar kalorier och drömprinsar än när Hornbys hjälte nojar över att en skiva hamnat på fel plats i skivsamlingen samtidigt som han drömmer om prinsessan som har vett att uppskatta hans skivsamling och trasiga kalsonger?
Lördag 22/7 2000
Stephen King "Den gröna milen"
(477s, ISBN 91-7133-651-6)
King var en av de allra första pocketfavoriterna när jag blev gammal nog att köpa böcker själv i början av åttiotalet. "Varsel", "Eldfödd", "Död zon" - jag dyrkade dem under tidiga tonår. "It" blev en av de första böckerna jag läste på engelska.
Så småningom tröttnade jag på att plöja böcker om det övernaturliga och övergav King. Det var ju gubevars inte riktigt fint att läsa hans böcker heller... "Pestens tid" var ett undantag, jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Det är något i tanken med en stor katastrof och hur några få överlevande försöker återskapa en civilisation igen som är oerhört spännande, det tycker jag fortfarande.
Men nu var det ju inte de gamla böckerna jag skulle skriva om, det är ju "Den gröna milen" jag just har läst. Med den här boken har King fått något av ett erkännande, också folk som normalt inte skulle vilja ertappas med en King-bok ens i den mest desperata situation kan tänkas medge att de har läst den, och till och med tyckt om den.
Jag läser den och försöker se varför han egentligen inte kan få beredas plats på mer framskjutna placeringar i folks bokhyllor. Det är inget större fel på språket. Det är inget större fel på berättelsen i sig heller. En smula övernaturligt, i form av mirakel, men ändå ganska sansat för att vara King.
Mirakel. Det handlar alltså om mirakel. Och visst är den spännande - historien om fångvaktaren Edgecombe som på ålderns höst sätter sig för att teckna ner berättelsen om en av sina allra mest minnesvärda fångar, John Coffey. John Coffey hamnar i Cold Mountains dödslänga (som kallas just "den gröna milen") 1932 på en smula oklara grunder, anklagad för våldtäkt och mord på två barn. Polisen är angelägen om att snabbt hitta en gärningsman och Coffey är inte riktigt i stånd att förklara sig.
Coffey hamnar alltså i finkan, men Edgecombe inser snart att Coffey är en ovanlig man med lika ovanliga gåvor. Edgecombe inser också att Coffey troligtvis är oskyldig, och ger sig tusan på att finna svaret - hur gick det egentligen till?
Jag vill inte sabotera historien genom att skriva för mycket, men jag måste tillägga att jag vill ha en egen Mr Jingles i en cigarrlåda. Och att boken faktiskt är värd att läsa. Den är spännande och rörande, man ska nog ha att hjärta av sten om man inte ska få en klump i halsen då och då när man läser den här boken. Det har inte jag. Ett hjärta alltså, inte ens av sten :-) (men kanske är det klumpen i halsen som ÄR hjärtat då'rå??)
Torsdag 20/7 2000
Christian Jacq "Ramses - ljusets son"
(354s, ISBN 91-7643-577-6)
Första delen i en serie om fem böcker om det gamla Egypten - tre tusen år har fladdrat förbi sedan Ramses (Ramses II egentligen - om jag inte tar alldeles fel fast det gör jag säkert) trampade runt på jorden. Jag minns bilder av en skrynklig mumie man fann nå'n gång på 70-talet, på något vis tror jag att de kunde bevisa att det faktiskt var den berömde Ramses II. Kanske var det det som satte igång Jaqs fantasi.
För trots att egypterna var ganska bra på att dokumentera saker (på den tiden...) så står det snart klart att fantasi måste man ha för att kunna hitta på alla de fantastiska äventyr Ramses tar sig igenom i de här böckerna. Det är så mycket äventyr att äventyren och farorna nästan känns staplade på varandra. Jag vet inte om det är översättningen eller om Jacqs språk är likadant också i original, men ibland känns det just staplat - pang-pang-pang. Lite torftigt. Men ändå intressant och bra. Jag känner sällan någon spänning trots alla faror, men intresset hålls uppe.
Boken börjar då Ramses är 14 år. Innerst inne drömmer han om makten, men den äldre brodern Chenar verkar ligga bättre till för att ta över efter fadern, farao Sethos. Ramses är modig och atletisk och långsamt tycks faderns ynnest svänga till Ramses förmån. Naturligtvis innebär inte det att vägen till att bli farao är enkel, Chenar intrigerar och han får god hjälp av andra som gärna ser Ramses på fall.
Tisdag 18/7 2000
Rebecca Wells "Ya-ya flickornas gudomliga hemligheter"
(393s, ISBN 91-0-057393-0)
En bok om tre generationer kvinnor, uppvuxna i amerikanska södern, närmare bestämt Louisiana.
Skenbart tycks den till att börja med handla om Sidda. Sidda är en framgångsrik teaterregissör, och när New York Times förvrider sanningen en smula och i ett reportage beskriver Siddas mor Vivi som "en steppande barnmisshandlare" bryter helsiket lös. Vivi blir rasande och bryter kontakten med Sidda, som i sin tur blir förtvivlad och skjuter upp det förestående bröllopet med fästmannen Connor.
Sidda plågas av besvärliga minnen från barndomen och vänder sig till moderns vänner i "Ya-ya-gänget" för att söka svar. Slutligen övertalar de tre väninnorna Vivi (bokens egentliga huvudperson, via minnen och tillbakablickar) att skicka upp sin gamla sprängfyllda klippbok till Sidda, Sidda drar sig undan till en avskild stuga och läser och funderar. Ska hon få tillbaka sin mor igen? Ska hon våga gifta sig med Connor? Och vad var det egentligen som hände...?
En hel massa historier trollas fram genom klippboken. Somligt får man förstå genom att ta del av korrespondens, somligt återberättas av någon av de ljuvliga väninnorna, somligt kommer fram ur minnet med hjälp av bilder och sedan länge bortglömda symboliska tingestar - som den lilla lilla nyckeln. Det tar ett bra tag innan Sidda minns var den lilla nyckeln kom från.
En bok som är full av fantasi. Många sorgliga händelser behandlas ändå på ett på något vis livsbejakande sätt. Det är en riktigt mustig berättelse, men jag förstår inte riktigt den kult som byggts upp runt boken.
Lördag 15/7 2000
Tony Parsons "Man and boy"
(344s, ISBN 0-00-651213-5)
Den som gillar Nick Hornby kommer att älska det här. Lätt förvirrad trettioårskrisande man ställer till det för sig, grubblar en massa och blir ganska klok. Det låter som en elak generalisering kanske, men det är inte menat så - det är bara enklaste sättet att i några få ord beskriva genren.
Harry är mannen som har allt, han har ett välbetalt producentjobb inom mediaköret, han har en toksnygg smart fru med ben som "aldrig tar slut", han har dessutom en mycket charmig son. Harry ska snart fylla trettio och börjar visa upp en del beteenden som kan betecknas som snarast klassiska (fast kanske inte så tidigt i livet?). Plötsligt har han en röd sportbil - han som aldrig tidigare varit värst intresserad av bilar - och värst av allt, lika plötsligt har han haft ett one night stand med en ung kollega och hustrun Gina råkar få veta detta.
Pang! Där gick Harrys värld i kras, för Gina drar, genast. Inga ord biter på henne, Harry har krossat hennes dröm. Det är nu Harry börjar inse vad som egentligen räknas...
Han börjar försöka söka sin egen nya lycka (läs kärlekslycka), men inser att det är svårt. Man kan inte bortse från känslor av bitterhet och svartsjuka, det genomsyrar delvis alla nya relationer, det är något man måste överbrygga och lära sig hantera.
"For the first time in my life I could sort of understand why my men of age go out with younger women.
I never really got it before. Women in their thirties, their bodies are still springy and you can talk to them. They are still young, but they have seen something of life - probably quite a few of the same views that you have seen.
Why would any man trade that kind of equal relationship for someone with a pierced navel whose idea of a hot date is some awful nightclub and half a tab of something pretending to be ecstasy?
If you can go out with someone who has read the same books as you, who has watched the same television programs as you, who has loved the same music as you, then why would you want someone whose idea of a soul singer is the guy in Jamiroquai?
But now I got it. Now I understand the attraction.
Men of my age like younger women because the younger woman has fewer reasons to be bitter.
The younger woman is less likely to have had her heart bashed around by broken homes, divorce lawyers and the sight of children who are missing one parent. The younger woman doesn't have all those disappointments that women - and men too, don't forget the men - in their thirties drag around with them like so much excess luggage.
It was cruel but true. The younger woman is far less likely to have had her life fucked up by some man.
Men in their thirties and forties don't go out with a younger woman for her bouncy body and her pierced tongue. That's just propaganda.
They go out with her so that they can be the one who fucks up her life."
Det är en riktigt bra bok, många känslofyllda episoder. Det är mycket "far och son" i olika former (både Harry och sonen Pat, men också Harry och hans egen far). Mycket grubbel som ibland faktiskt stämmer riktigt bra med mitt eget grubbel, det kanske är därför jag gillar det. Sedan finns där naturligtvis en hel del grubbel som jag INTE gillar också - men hur intressant är det att bara läsa grubbel som stämmer överens med ens eget? Då får man inga nya tankar. Ju.
Måndag 10/7 2000
Majgull Axelsson "Långt borta från Nifelheim"
(339s, ISBN 91-7643-591-1)
Majgull Axelsson är tillbaka på Filippinerna igen - eller igen och igen, detta tycks vara Axelssons skönlitterära debut, så jag antar att "Rosario är död" skrevs efter den här boken (jag kan inte kolla nu, "Rosario är död" är utlånad, det är typiskt en sådan bok som man lånar ut för att man vill att så många som möjligt ska läsa). Å andra sidan kanske man snarare ska kalla "Rosario är död" för en dokumentär snarare än skönlitterär skapelse. Vilket som - båda böckerna är bra, båda böckerna utspelas delvis på Filippinerna.
Som vanligt ett genuint hantverk, Majgull Axelsson är också en av de kvinnliga svenska författare vars språk jag verkligen avundas (Marie Hermanson, Barbara Voors och Inger Edelfeldt är ytterligare tre, med samma exakta och underbara språkbehandling - det känns alltid som om varje nerskriven mening är perfekt avvägd och balanserad). Boken presenterar geografisk spridning från Nässjö till Manila, via Delhi och Peru. Flera parallella historier; dels om Cecilia som barn, om Cecilia som vuxen när hon tar hand om modern som ligger för döden, om Cecilia som vuxen men tidigare i livet på olika utlandsposteringar.
Cecilia är diplomat, har levt det på ytan tjusiga livet, men när berättelsen rullas upp är det mest smärta som lyser igenom. Större delen av berättelsen om det vuxna diplomatlivet utspelas på Filippinerna, mitt under Pinatubos utbrott. Cecilia, hennes chaufför Ricky och en bekant från barndomen, Butterfield Berglund, fångas mitt i katastrofen. Under resans gång hittar de en liten flicka, Dolores, och en ung man, NogNog, och det är dessa fem man följer mitt i det ångande kaoset.
Mycket ångest, många spännande berättelser, mycket allmänbildning. Allmänbildningen går som en röd tråd genom alla de tre böcker jag läst av Axelsson, hon är en mycket intressant kvinna i det avseendet - hon kommer undan med den äran vad hon än väljer att skriva om, tycks det. Hon drar upp komplicerade och ganska obehagliga frågeställningar i ljuset. Hon väcker tankar.
"Långt borta från Nifelheim" är en mycket mycket bra bok, svår att lägga ifrån sig. Det enda minuset jag kan känna är att jag har överdoserat på svåra barndomsskildringar i böcker på sistone (läser Grimsruds "Smyger förbi en yxa" samtidigt. "Duktig pojke!" av Edefeldt berättade också om ett tungt barnaöde) så jag blir nästan lite stirrig till slut. "Finns det inga glada barn med okomplicerade barndomsår?", ungefär.
Måste slå ett slag för "Rosario är död" också. Boken berör ett VÄLDIGT tungt ämne, pedofiler och barnprostitution, men den är absolut läsvärd.
Jag har försökt hitta information om Majgull Axelsson på nätet, men uppgifterna jag funnit hittills är ganska skrala.
Söndag 9/7 2000
Anne Fadiman "Exlibris"
(165s, ISBN 91-0-057115-6)
Så har jag äntligen läst den - boken alla boktokar talar om; "Exlibris".
Fläckvis extremt trevlig. Det är en samling essäer som har det enda gemensamt att de på något vis handlar om böcker - eller egentligen att läsa, äga och älska skrivna ord.
Några av berättelserna är fullkomligen lysande och får mig att le igenkännande, andra ställer jag mig mer kallsinnig inför. Sonetter har sällan intresserat mig värst mycket, och "Intet nytt under solen" har visserligen en fyndig idé men jag är snart förlorad (i den dåliga meningen :-)) intressemässigt när fotnoternas omfång vida överstiger texten i sig, sida upp och sida ner...
Överlag är det iallafall en väldigt trevlig bok (ja, jag vet, "trevlig" kan låta så tråkigt, men glöm det för en stund!) som för mig lämpade sig bäst att njuta i ganska små doser, några kapitel om dagen. Essäerna kräver en ganska hög grad av koncentration om man ska få ut det allra göttaste ur dem, och jag har varit för trött för att orka hålla den koncentrationen uppe längre stunder i taget på sistone.
