Letar du efter någon särskild bok? Kolla bokarkivet

Lördag 28/10 2000

Marian Keyes "Sushi For Beginners"
(564s, ISBN 0-7181-4470-8)

Marian Keyes böcker är lättlästa utan att (i mina ögon) kännas torftiga, roliga men ändå stundtals tankeväckande. De innehåller spridda stänk av sarkasm (nähä?! :-)) utan att kännas elaka. Jag tycker mycket om hennes böcker, det kan man nog gissa sig till ganska enkelt med tanke på att jag plöjt allihop...

I "En oväntad semester" var temat missbruk av olika slag, i "Vattenmelonen" övergavs en nybliven mamma, i "Lucy Sullivan..." handlar det om hur Lucy ska hinna hitta sin blivande äkta man inom ett år. "Last chance salon" handlar mycket om vänskap, om ett helt gäng, och så känns också den här boken. Ett helt gäng. Centralpunkten är redaktionen för tidningen "Colleen", rollen som huvudperson får väl sägas delas av Lisa (superbitchen som får samtliga hittills kända satmaror i valfri såpopera att framstå som väna änglar) och Ashling ("little miss Fix-it", vansinnigt snäll och hjälpsam tjej som snudd på låter sig köras över av vem som helst och som alltid alltid oroar sig över nå'nting).

Lisa skickas till Irland (deportation, i hennes kräsna ögon) för att starta upp den nya tjejtidningen "Colleen". Precis allt i hela världen är värdelöst på Irland, ingenting i hennes tidigare så glamorösa liv tycks kunna finnas där. Värdelöst, verkligen. Ashling får sparken från en annan tidning (där hon egentligen inte trivdes alls) och får jobb på Colleen, det är hon som ska försöka få något att hända - när Lisa mest sprätter runt och bara regerar lite i största allmänhet.

Ja, där blir naturligtvis en massa förvecklingar i kretsen runt Colleen och dess medarbetare. Uppstartsproblem (att starta en ny tidning är inte alldeles lätt). Otrohet. Spruckna äktenskap. Nojor. Och det är ganska lätt att förutsäga hur det ska bli - Lisa veknar och blir åtminstone LITE snällare och Ashling kanske inte behöver misslyckas med PRECIS allting. Tillrättalagt, javisst, men det här är en "mys-och-må-bra"-bok. Beroende på hur man väljer att läsa den kan man dessutom hitta små stänk av vad jag tror att Keyes försöker sälja in också i "Last chance salon", ett koncept som handlar om det numera så populära uttrycket att fånga dagen och försöka glömma en del fåfänga lyxnojor.

Ungefär.

Onsdag 25/10 2000

Laura Zigman "Dating Big Bird"
(271s, ISBN 0-09-941104-0)

För några dagar sedan skrev jag att Kathy Lette är en mästarinna i ordlekar både titelmässigt och textmässigt - detsamma gäller i hög grad Laura Zigman. Både "Animal Husbandry" och nu "Dating Big Bird" är smarta cirkusnummer, avancerad ordjonglering. Mycket humor, men också många många stänk av allvar.

Precis som i Lettes bok handlar det här om barn, bäbisar, växande magar - fast ur ett annat perspektiv. Huvudpersonen Ellen vill inget hellre än ha barn, men det är svårt då det så att säga krävs en mans inblandning också.

Hon älskar sin Malcolm, men deras förhållande är strikt platoniskt. Han anser sig vara för skadad efter sitt kraschade äktenskap för att ens vilja fundera på något annat. Hans hjärta är krossat, hans ende son dog som barn, hans fru lämnade honom och han dök ner i alkoholmissbruk. Nu är han nykter alkoholist och Ellen vill stödja honom i allt, men han vill aldrig aldrig mera utsätta sig för risken att behöva sörja så igen - han vill absolut inte ha fler barn. Vad ska Ellen göra? Ska hon överge den man hon ändå älskar för att kunna få barn?

När både Ellens chef och Ellens syster visar sig vara gravida (igen, Ellens systerdotter "Pickle" är hennes stora kärlek hittills i livet) börjar Ellens biologiska klocka ticka allt högre. Den inte bara tickar, den ringer, den vrålar.

Fast hon avskyr det uttrycket, 'biologisk klocka' (join the club, vem gör inte det??);

"If there were one thing I could do besides having a baby and besides coming to see that the way my life has turned out really isn't all that bad and is, in fact, even pretty good most times - it would be this:
To eradicate from the face of the earth all traces of the phrase biological clock.
I hate this phrase.
Not only is it annoyingly overused and pejorative, but it's stupid and incorrect.
Late at night, when I lie awake in the dark, wondering how I got to wherever it is I've gotten to, the image of a huge Big Ben clock ticking away my childbearing years is not the first one that comes to mind.
At least, not to my mind, anyway.
This is what comes into my mind:
A gum-ball machine.
Dispensing its limited supply of eggs.
One by one.
Month after month.
Year after year.
Egg.
Egg.
Egg."

Laura Zigman

Lördag 21/10 2000

Kathy Lette "Foetal Attraction"
(280s, ISBN 0-330-33527-8)

Kathy Lette älskar ordlekar, det kan man läsa ut både av titelval ("Foetal Attraction", om en kvinnas graviditet och tidigare "Altar Ego" om en kvinna med svårartad bröllopsnoja) och text i sig. Hon dribblar med ord och företeelser på ett stundtals halsbrytande men mycket underhållande sätt.

Nu är det alltså graviditeten - och förlossningen - som får sig en råsop. En rejäl råsop. Lette avlivar bilden av graviditet/förlossning som något eteriskt vackert, här avhandlas hemorrojder (stavning??), åderbråck, blod, smärta och slem med en väldig iver.

Huvudperson är Maddy Wolfe (som också figurerar i "Mad Cows"), en amazonlik australiensiska som flyttar med "pojkvännen" till hans hemland England. En man som visar sig ha en fru/familj som han "glömt" att berätta om och som sedan lämnar Maddy i sticket när hon visar sig vara gravid med hans barn.

Det låter väl alltihop som en tragedi snarare än något att skratta åt - men det börjar vi vänja oss vid, eller hur? För visst är detta en av alla de sarkasmdrypande historierna ur den numera stenhårt etablerade "Bridget-geren".

Och jag gillar det. Det må vara hur ofint och okulturellt som helst, men hu så roligt jag tycker att det är att sticka emellan med böcker av den här typen.

Lördag 14/10 2000

Hallgrímur Helgason "101 Reykjavik"
(347s, ISBN 91-7643-661-6)

Den här boken hade fått så bra recensioner att jag blev väldigt nyfiken. Omslaget är snyggt, det fångade min blick men innehållet var tyvärr inte lika fångande, inte för mig. Jag Förstår Inte. Jag förstår inte storheten i det här.

För mig blir det bara ett drogdimmigt babbel. Huvudpersonen Hlynur är något av det mest motbjudande jag läst om på länge och det där med att kategoriskt skriva "falmskärm" istället för fallskärm är något som för mig ger ett mer fånigt än charmigt intryck. Varje kvinna som omnämns följs av en parentes med en summa pengar i, efter ett tag får man veta att det är summan Hlynur skulle vara villig att betala för att få ligga med kvinnan ifråga. I slutet av boken sammanfattas listan, den blir fem sidor lång och toppas av Pamela Andersson (470 000 kr) så huvudpersonen är alltså inte bara motbjudande - han har synnerligen dålig smak dessutom.

Det är säkert konstnärligt, sarkastiskt och mycket fascinerande - för nå'n, men inte för mig. 224 sidor in i boken gör jag något jag sällan annars gör, jag lägger bort den med insikten "jag behöver inte läsa klart den här boken, den är motbjudande".

Jen Sacks "Nice"
(230s, ISBN 0-330-37157-6)

Grace är En Snäll Flicka. Så snäll att hon har svårt att nobba killar. Hon vill inte såra dem.

Hon börjar mörda dem istället.

När en kille inte fattar vinken utan fortsätter sin envetna uppvaktning trots att Grace är ointresserad, ja då råkar hon döda honom. Bara så. Och det går så lätt att hon mördar en till, och en till...

Så får Sam ögonen på henne. Han är på krogen för att på skoj testa sin senaste avlyssningsutrustning, han fastnar i ett samtal. Kvinnan är inte direkt vacker på det traditionella sättet, men något fångar hans blick och när han följer hennes samtal blir han alltmer förtrollad. Kvinnan är intelligent, vass och mycket rolig. Mannen i hennes sällskap tycks inte inse att hon inte är intresserad egentligen, så när de trots allt lämnar stället tillsammans följer Sam efter för att se vad som händer.

Sam är en "hit man", en mördare man lejer och han upptäcker det ingen annan upptäckt, Graces hemlighet om vad som händer när hon är "Nice".

En märklig relation formas - men hur går det när två mördare åtrår varandra? Slutar de i alla relationer ofrånkomliga grälen med att den ene avlider?

En ganska grotesk historia som ändå fångar mitt intresse, den är smart berättad - och det gräsliga ämnet till trots är boken stundtals mycket rolig. Den här boken kan t ex tänkas tilltala den som tycker om Sparkle Hayter, Janet Evanovich eller Helen Zahavi.

Lördag 7/10 2000

Jaja, jag vet, jag är en förfärlig människa som inte har uppdaterat bokdagboken på flera veckor. Det bara blev lite mycket med olika dödsfall och begravning och allt annat energikrävande som kom med på köpet runtomkring.

Slutat läsa har jag såklart inte, men tanken på att skriva utförliga omdömen om alla de böcker jag läst sedan sist ger mig mest ont i magen (och bidrar till "proppen" mot att skriva om dem överhuvudtaget) så idag blir det bara ganska korta omdömen om varje bok - OK? Jag lovar att bli mer "som vanligt" i fortsättningen.

Jenny Colgan "Amanda's Wedding"
(374s, ISBN 0-00-653176-8)

En bok som ganska enkelt kan plockas in i Bridget-genren, men den överraskade. Många roliga vändningar. Amanda är den förfärliga skolkompisen "från förr" som manipulerade och styrde alla - plötsligt dyker hon upp igen, denna gång i en bröllopsinbjudan. Inte nog med det - hon har langat in den snälle, gullige killen från plugget också - det luktar illa, mycket illa. Ska hon lyckas lura honom eller får hon själv på nöten?

Christian Jacq "Ramses - evighetens tempel"
(333s, ISBN 91-7643-587-3)

Bok nummer två i serien om RamsesII. Äventyren fortsätter i samma raska takt, och jag får fortfarande samma känsla av ett lite torftigt berättarsätt, äventyren staplas på varandra till en lite överlastande effekt. Men visst är det spännande - annars skulle jag kanske inte fortsätta läsa.

Patricia Melo "Lögnens lov"
(207s, ISBN 91-0-057260-8)

Den här boken har fått många lovord - och den är helt klart annorlunda. En riktig skröna, i ordets bättre bemärkelse. Ämnet ("hur tar man livet av sin man", i korthet) är förfärligt och det påverkar min syn på boken en smula - jag tycker så enormt illa om Fulvia, men boken i sig är fascinerande och fyndig och den bör absolut läsas. Omslaget är som en färgstark ögonkaramell - den som inte ser den här boken bör skaffa nya glasögon!

William Sutcliff "En tripp till Indien"
(238s, ISBN 91-7643-689-6)

Oh, den här boken tyckte jag om! Mycket! Dave tar ett sabbatsår och bestämmer sig för att göra en "backpacker-resa" till Indien med kompisens flickvän Liz. Innerst inne hoppas Dave på romantiska eskapader men ack så han bedrar sig, Liz struntar totalt i honom.

Man kan se den här boken på många vis, det är en fascinerande beskrivning av det kaos som råder i Indien (sett med våra trångsynta västerländska ögon), en sarkastiskt rolig känga till sökandet efter det inre ljuset (också sett med våra något förvirrade värsterländska ögon :-)), ja det är en mycket mycket rolig och underhållande bok helt enkelt. Läs!

Inger Frimansson "Mannen med oxhjärtat"
(268s, ISBN 91-7263-108-2)

Frimanssons böcker brukar jag läsa med obehagsblandad fascination - obehaget har släppt lite den här gången. Det är en mycket spännande psykologisk thriller i brandmannamiljö och Frimansson har gjort noggranna efterforskningar inklusive "PRAO" på en brandstation för att få det så riktigt som möjligt. Det här är bra, mycket bra!

Lördag 16/9 2000

Joan Brady "Heaven in High Gear"
(212s, ISBN 0-671-01583-4)

Joan Brady är mest känd för boken "God on a Harley" och här är Harley-Joe (Jesus då'rå) tillbaka igen, ännu en gång redo att rädda en förtappad kvinna. Ungefär. Det är ju så det känns, som en klyscha redan på förhand och då kan man ju undra varför jag läste boken (rea-inköp).

Det undrar jag än. Den var inte tråkig eller rent ut illa skriven, där fanns spridda korn av tänkvärda idéer men den kvarvarande smaken jag har i munnen är "amerikansk jätteklyscha".

Heather är strippa i LA, mycket framgångsrik och vaaansinnigt vacker. Hennes inre är tomt och hon lider stundtals av panikångest. Mitt under ett panikanfall på en klubb dyker Joe upp, Joe som på ett magiskt sätt öppnar hennes ögon för allt underbart i livet...

Ja jisses. Jag borde inte läsa sådant här, det skulle jag ha anat på förhand. Läs Paolo Coelho eller Kahlil Gibran istället! Liknande budskap i många avseenden, men aldrig samma dåliga bismak av penninghungrande amerikansk dynga.

Söndag 10/9 2000

Olsson/Skugge "Fittstim"
(271s, ISBN 91-7643-678-0)

Oj, snacka om sträckläsning. Det tog en eftermiddag/kväll, så var det klart!

Här finns mycket tänkvärt, tro mig. Kvaliteten på texterna varierar, troligtvis känns det så för att en del av tjejerna uttrycker sig på vis som är så långt från mig själv, men det som funkar går rakt in i hjärtat. Överlag många intressanta vinklar.

En text att fnissa åt, känna igen sig i och nicka förnumstigt åt var Paula McManus funderingar kring ämnet "Kan man vara rolig om man är tjej?". Anja Gatus text om hur hon försöker lotsa sina fotbollstjejer genom tillvaron var också klockren, den tjejens uttryckssätt imponerar på mig.

Många träffande illustrationer (ibland att rynka på pannan åt, andra gånger inducerar de ett glatt fnitter) och stundtals skrämmande statistik glimtar förbi. Jag skulle rekommendera den här boken till de allra flesta, faktiskt. Det känns nästan som allmänbildning att läsa den!

J K Rowling "Harry Potter and the Goblet of Fire"
(636s, ISBN 0-7475-4624-X)

Det fanns en tid då jag såg fram emot helgerna för att jag vill gå ut och dansa hela natten. Nu är jag gammal (OK, äldre :-)) och trött, ids sällan ut och dansa längre. Nu får böckerna min fulla uppmärksamhet, nästan. Helg för mig nu, det är det ljuvliga tillstånd då man kan läsa så länge man vill på natten...

...sålunda var klockan 04.00 innan jag släckte lampan inatt. Jag bara måste veta hur boken slutade. Harry Potter har haft den effekten på mig i varenda bok nu. Jag antar att det inte är någon större överraskning att jag dyrkade också denna fjärde bok om den magiske föräldralöse pojken med det ostyriga håret.

När jag första gången fick fingrarna på "Den oändliga historien" (mellanstadiet...? minns inte riktigt) var min största stötesten den att boken inte var oändlig. Jag ville att den skulle vara det men boken tog obönhörligen slut. Samma sak är det nu, Harry Potter vill man fortsätta och fortsätta läsa om. Den fjärde boken är inget undantag, och här bjuder Joanna Rowling på hela 636 sidor äventyr av yppersta klass. Nej, det blir aldrig långtråkigt.

Harry börjar fjärde året på Hogwarts, men i år blir det ingen Quidditch-cup till hans stora besvikelse. Snart uppdagas orsaken - det kommande året ska komma att bjuda ännu större utmaningar, en mycket prestigeladdad tävling mellan tre olika magiska skolor (trodde vi verkligen att Hogwarts var den enda? Ha!). En champion ska tas ut från varje skola, dessa tre ska sedan tävla mot varandra, och man måste vara över sjutton år för att delta. Eller...?

Böckerna om Harry Potter är stundtals mycket mörka. Alla barn jag hört talas om (som alls läst om Harry alltså) älskar de här böckerna men de är inte alldeles snälla, här finns mycket att drömma mardrömmar om, om så är. Ändå älskas böckerna världen över.

Och visst finns här småvinkar till oss vuxna läsare också. När någon (hm, var det Hagrid? har redan glömt...) läser boken "Men who love dragons too much" så är det ju en söt liten ironispark mot alla "Women who love too much", "Men who love women who love too much", "Women who love men who only love their expensive cars too much" (nej, OK, den där sista hittade jag på själv) och allt vad de heter, alla de "självhjälpsböcker" som ploppar upp som svampar ur jorden med jämna mellanrum. Sådant är småkul. Jag tycker om författare som lägger in sådana små ironiska fyndigheter här och var.