Lördag 25/11 2000

Åke Edwardson "Sol och Skugga"
(403s, ISBN 91-7643-693-4)

Varje gång jag slår upp en bok av Åke Edwardson är en högtidsstund, åtminstone när jag söker underhållning i deckargenren (hans novellsamling "Genomresa" blev jag inte lika omedelbart förtjust i, även om den stundtals var mycket snyggt skriven). Jag slukar böckerna om Erik Winter, den stilfulle kriminalkommissarien i Göteborg.

Berättelsen runt Winter själv är alltid minst lika spännande som fallet han ska lösa, och Edwardson strösslar alltid med så detaljerade och fina miljöbeskrivningar att man vill åka till platserna Winter besöker, bara för att själv få se. Förutom Göteborg figurerar i just den här boken trakterna kring Marbella och där har jag ju varit, men det var så länge sedan så jag minns inte riktigt allt. Jag har svaga minnen av en staty (en ängel som blickar mot havet) och nu när den beskrevs som pappa Winterse favoritstaty ville jag se den igen. Märkligt. Kanske borde Åke få bonuspengar från Göteborgs kummun och vissa resebyråer, för det är nog inte bara min upptäckarlust han väcker.

Den evige ungkarlen Winter börjar växa upp, kanske finns där spår av en gryende fyrtioårskris. Angela väntar barn och Winter inser att det är nu eller aldrig, det kanske är dags att ge upp friheten (vilken förfärlig syn på saken egentligen, som om kärlek skulle behöva beröva en frihet, nåja) och stadga sig. Winters far blir mycket sjuk, de har inte talats vid på många år men Winter tar också här steget in i vuxenheten i den mån att han struntar i de gamla bittra känslorna och tar ett steg tillbaka, han försonas med fadern igen.

Fallet då? Jag höll nästan på att glömma det, eftersom Winters privatliv är så dynamiskt helt plötsligt :-) Ett till synes vanligt gift par hittas döda i soffan hemma i lägenheten. De är nakna och har inte dött en naturlig död, det står genast klart när polisen går in i (den stinkande...) lägenheten och ser de groteska detaljerna förövaren lämnat efter sig. Det är som ett budskap. Så, ännu ett groteskt mord, ännu ett budskap. Ett budskap till vem? Kan det vara till... Winter själv?

Läs boken och se själv. Serien om Erik Winter är väldigt läsvärd. Den väcker samma spänning i mig som böckerna om Wallander en gång gjorde (före Wallander hade jag sällan haft något riktigt intresse av den här genren), trots att serierna i sig är så motsatta. Visserligen är huvudfigurerna Winter och Wallander i sig sympatiska båda två, men lika luggsliten som Wallander är - lika snobbigt rätt (kläd- och stilmässigt) är Winter i alla lägen. Möjligen kunde de ha uppskattat varandras musiksmak, när det gäller musik är de båda något av finsmakare.

Där Mankells språk är ganska kortfattat, korta direkt meningar, flödar Edwardson ut i långa detaljrika ordströmmar - men det känns aldrig överdrivet eller överarbetat. Jag tokgillar det här! Böckerna om Winter har börjat filmas med snygge Johan Gry i huvudrollen - jag ser fram emot resultatet. En rolig poäng i boken (som utspelas hösten 1999 - våren 2000) är när Winter hamnar mitt i en film-inspelning av SVT Drama i Göteborg, en filminspelning om en kriminalkommisarie i Göteborg :-)

Tisdag 21/11 2000

AjajAJ så länge sedan jag skrev något i bokdagboken. Jag skäms. Och våndas. Jag har varit för rastlös för att kunna slutföra en enda bok (jag vet inte hur många som ligger uppslagna vid sängen - jaa, jag misshandlar mina böcker så, men läs "Exlibris" så får du lära dig att man älskar sönder sina böcker - det har inget med misshandel att göra *flin*) men Lindströms bok fångade mitt intresse omedelbums.

Fredrik Lindström "Världens dåligaste språk"
(224s, ISBN 91-0-057409-0)

...för det är alldeles så, att en stor fördel med just den här boken är att man inser att man kan kosta på sig att kasta in ett "omedelbums" nå'n gång emellanåt om man vill. Eller "då ba". Eller "å han ba, å ja ba å guuuuu ba". Ungefär. (mja, "omedelbums" är nog mer min stil än det sistnämnda :-))

Bokens titel allena är en provokation, för vissa. "Dåligast kan man ju inte säga", tycker nå'n. "Kan man visst det", säger (OK då, "skriver") Fredrik. Överlag propagerar han för en mer tolerant inställning - en mer välkomnande inställning till nymodigheter, till kreativt om än inte alltid vedertaget språkanvändande. Inte nog med det, han tycker att vi ska vara snällare, mot oss själva och framförallt mot vårt språk. Han illustrerar på alla tänkbara vis (här kan vi tala om ordglädje) att svenskan faktiskt är ett mångsidigt och rikt språk. Och han gör det på ett underhållande och roligt vis, boken lockar till läsning.

Humor och ord är det bästa jag vet, var för sig - men kombinerat blir det oslagbart. Lindströms lite torra, ibland smått absurda humor är helt i min smak.

Jag bara undrar hur länge man tituleras doktorand utan egentliga resultat? Jag vill minnas att den avbrutna forskningen (kring just några svenska dialekter, om jag inte minns fel) var på tapeten redan när man hörde talas om Lindström första gången för ganska många år sedan nu (1992? 1993? minnet minnet) och sedan dess tycks han väl mest ha sysslat med annat - i och för sig underhållande sysslor, men dock.

Kanske är forskningen återupptagen. Kanske hade han bara tagit en väääldigt lång time-out, men med den här boken visar han att han skulle kunna fylla en funktion som allmän språkuppmuntrare till trötta och uttråkade skolbarn. Och vuxna.

Nå'n som vet om Sture Allén har läst boken? Hans åsikt vore intressant :-)

Jag tyckte om den här boken. Har du minsta intresse av ord, av allmänbildning kring det du tar i din mun varje dag, av etymologi - LÄÄÄÄÄS den!

Söndag 12/11 2000

Ernst Billgren "Min kamp"
(113s, ISBN 91-7588-348-1)

Läser man Carinas bok så blir man onekligen nyfiken - Ernst hann först, hans "Min kamp" gavs ut före Carinas bok och det var i mångt och mycket den här boken som retade upp Carina och fick henne att genomföra den officiella sågningen av framförallt Billgren.

Då Rydberg hävdar att allt i hennes bok är sanningen (om än sedd ur hennes ögon) erkänner Billgren att han stundtals ljuger och fabulerar, fantiserar - det är det som får en att undra varför boken blev ett sådant rött skynke. I Ernsts bok presenteras alla medverkande endast med förnamn (sålunda talas det om "Carina, författaren") men vissa av identiteterna står ändå tämligen klara (Lukas som ska göra en film om livet i en småstad, regissören Måns med den sjungande frun Lena, osv).

Det som är ganska komiskt är att Billgrens och Rydbergs språkbehandling i mångt och mycket påminner om varandra (komiskt? jo, just Carina kommer med en del syrliga kommentarer om Billgrens språkbehandling). Jag, som ju bara är en glad amatör, tycker nästan att Ernst vinner matchen. Varje kapitel inleds med en ganska filosofisk tes, överhuvudtaget kommer ganska många intressanta tankar och företeelser i dagen.

Allt Billgren gör tycks vara en del i någon stor (för oss andra ännu okänd) installation. Han ska finnas och synas och höras, det är en del i hans konstnärsskap. Vackert så, han medger det åtminstone alldeles öppet.

Boken handlar om vägen till en utställning, hur upplägget tar form och realiseras. Den handlar om de människor han interagerar med och hur det som händer påverkar hans konst. Det som gjorde Carina så arg är att "författaren Carina" i den här boken framställs som lesbisk, och att hennes labila flickvän sedan tar livet av sig i Billgrens ateljé. För oss andra är det svårt att förstå varför det gör Rydberg så in i bomben arg (mycket i boken är så skruvat att man påminns om Billgrens egna ord om lögn och fabler, och hon är ingen av de mer framträdande karaktärerna), jag skulle kanske förmoda att det finns andra som borde ha blivit surare (Lukas Moodysson till exempel, enligt den här boken är det Billgren som kommit med alla de idéer som gjorde "Fucking Åmål" så bra).

Det här är en pytteliten bok som går fort att läsa. Det framgår att Billgren är innehavare av ett mycket rörligt (och rörigt!) intellekt och jag tyckte nästan att den här boken var mer underhållande än "Djävulsformeln". Den är roligt gjord (pytteliten som sagt, med texten på "tvären" vilket gör den en smula svårläst), en snygg bok - ett litet konstverk i sig. Fyndig baksidestext.

Det som fångade mitt intresse allra mest är programmet Ernst gjorde och sedan raderade. Han har en liten Ernst på sin dator, som vandrar runt i en simulerad värld (likt Larry, om ni minns honom??). Programmet är en avancerad matris, baserad rent geografiskt på trakterna där Ernst rör sig, alla handlingar och de händelser handligarna leder till programmeras in med hjälp av språket "Prolog" och Ernst (lille Ernst, i datorn :-)) kommer allt närmare store Ernst. Ibland står store Ernst och målar, låter blicken falla på datorn och ser vad lille Ernst målar. Store Ernst snor idéer av lille Ernst, och i slutändan ska samtliga tänkbara händelser kunna simuleras så att store Ernst rentav slipper göra egna erfarenheter. Ungefär.

En intressant idé :-) Tyvärr raderar store Ernst större delen av programmet då han skänker bort datorn så *harkel* omvärlden kan inte få ta del av denna stora sensation. men som sagt, som idé betraktat var det snyggt uttänkt och beskrivet.

Carina Rydberg "Djävulsformeln"
(424s, ISBN 91-0-057154-7)

Jo, jag lät mig fångas av nyfikenheten. Jag ville också läsa den här boken. Jag ville läsa om hur Ernst Billgren sågas jämns med fotknölarna (han är en dålig älskare som inte alltid förmår att "prestera", han luktar illa, han är en lögnare och notoriskt otrogen mot frun Helene, med mera med mera) och om hur Carina är den som får saker att hända bara genom en tanke. Hos en god vän finner hon "Djävulsformeln", en räcka ord som man kan sätta på vem som helst och så går det personen illa. Carina uttalar den många gånger boken igenom, och mycket riktigt går det människorna illa.

Någonstans i inledningen av boken säger sig Rydberg skriva som Hemingway och... tja. Korta korta meningar som ibland känns ofullständiga å det grövsta - mina språklärare från åren som gick skulle lämna många röda noteringar i marginalen, men det är ju bara för den som inte är konstnär, Carina är etablerad författare och gör som hon vill. Ungefär. Hänvisningen till Hemingway känns ändå en smula förmäten.

Stundtals känns ändå språket mer flytande och vackert, vissa tankar är så snyggt formulerade att jag nästan är beredd att förlåta allt *skrattar* men boken känns ganska ojämn. Den skrevs väl också under en ganska lång tidsperiod så det kanske inte är så konstigt.

Den som vill läsa skvaller om Stockholms innekretsar blir kanske ganska besviken. Större delen av boken handlar om Carinas dykresor och alla detaljer runt det. Historien kring Billgren tar inte lika stor plats rent proportionellt i texten som den andel uppmärksamhet den fått i pressen men å andra sidan är det väl inget att förvånas över.

Omdöme? Pja. Tja. Som jag skrev ovan, stundtals flyter det bra och man vill fortsätta läsa, andra gånger undrar jag varför jag egentligen läser alls. Ibland känns det som om Carina är en såpass etbalerad författare att hon faktiskt inte skulle behöva göra det här. Jag tror det slår tillbaka, nu framstår hon på vissa vis som en bitter och hämndlysten men osäker liten flicka som vill bara ha uppmärksamhet. Det är precis som en tonårings dagbok, där det måste skrivas upp om en man så mycket som ger en komplimang. Vissa sidohistorier som berättas tycks endast mynna ut i det, att personen den handlar om tycker att Carina är rätt OK och om det är så sällan man får komplimanger att de måste ges en stor del i en bok så är det ju nästan synd om Carina.

Jag tyckte nog mer om hennes böcker från början av nittiotalet, de var skrämmande men intressanta. Nu känns det på vissa vis som om hon säljer sig för billigt.

Men det är ju inte upp till mig att avgöra.

Torsdag 9/11 2000

India Knight "My Life on a Plate"
(247s, ISBN 0-140-28187-8)

Kul omslag - det fångade min blick. Läste beskrivningen, 34-årig tvåbarnsmor upptäcker plötsligt en gnagande känsla av leda och stagnation, hennes äktenskap känns tråkigt och vart tog förresten den där balla bruden vägen? Ja, den balla bruden hon brukade träffa i spegeln varje morgon?? Hon den smala, snygga, med alla fräcka kläder?

Boken var min. Impulsköp. Man kan göra roliga fynd på det viset!

Man kan säga att Clara Hutt (som i sina sämre stunder kallar sig Jabba the Hutt - för den som minns den goe slemmogrejen från Star Wars-filmerna) har drabbats av en misstänkt tidig medelålderskris, möjligen en sen trettioårskris eller tidig fyrtioårskris eller bara kris i största allmänhet. Ja, ni vet. Kanske.

För visst har hon väl allt egentligen? Allt som räknas. Snygg man. Arbete som kolumnist i en bra tidning. Två barn som är åtminstone inte-så-väldigt-ouppfostrade. Och hon är gift - till skillnad från sina desperata nuckeväninnor. Ska man inte vara nöjd då?

Nej, det är hon inte. Så enkelt är det inte.

Nja. Njä. Ingen höjdarbok. Den utger sig för att vara hysteriskt rolig, men känns mest flåshurtig och ganska förutsägbar. Godkänt, inte mer.

India Knight själv är kolumnist på Sunday Times (och av en ren slump *harkel* en ensamstående trettio-nå'nting tvåbarnsmamma...), och kanske är det så att hennes texter gör sig bäst i mindre doser. Jag vet inte, men för mig kändes det så. En hel bok, om än tunn, blev lite förmycket. Hon håller inte hela vägen, det blir en mix av satir och allvar som känns konstig. Keyes och Green fixar det bättre, tycker jag.

Lördag 4/11 2000

Åsa Moberg/Adam Incèdy-Gombos "Adams bok"
(38s, ISBN 91-27-08129-X)

Jag tycker så mycket om omslaget att jag rippade en bild av det och limmade in här - det må väl vara hänt, jag gör ju reklam för boken. Kanske borde jag göra det oftare, bilder piggar upp texten även om det förhoppningsvis främst är orden och informationen i sig som min läsare söker när han/hon kommer hit. Nåväl. Boken.

Boken.

Den är som ett collage, ett collage av Adams liv, av Åsas liv med Adam och diverse interaktioner med vänner och vårdapparat. Det låter kanske inte så lockande, men tro mig, jag blev trollbunden.

Ledsen och berörd av Adams ångest (för att inte tala om Åsas!), förtrollad av berättelserna om livet i Paris och Adams ledsamma barndom. Imponerad av faxkorrespondensen mellan Adam och vännen Birgitta Stenberg (vars böcker jag också tyckt mycket om - läs "Apelsinmannen", "Spanska trappan", "Kärlek i Europa" och den smärtsamma "Rapport"). Birgitta Stenberg har också bidragit med illustrationer här och var i boken. Här finns utdrag ur Adams journaler. Dagboksanteckningar. Den mänskliga, märkliga bilden av en manodepressiv människa.

Det är utlämnande och man kan fråga sig varför jag läser. Varför människor alls läser. Vill man frossa i elände? Nej, jag tror inte det. I mitt fall känns det som en liten liten chans att åtminstone kunna ta del av lite av hur några av mina deprimerade eller ångestdrabbade vänner känner det ibland. Adam och Åsa är ordproffs, för jag vet att ångest är omöjlig att beskriva i ord men här kommer man nog nära.

Anita Shreve "The Pilot's Wife"
(293s, ISBN 0-349-11085-9)

Anita Shreves "Vikten av vatten" ligger ännu övergiven på byrån brevid min säng, jag övergav den i somras, mitt i, och vi får se när jag tar upp den igen. OM jag gör det. På något vis lyckades den inte fånga mig.

Ändå ville jag prova igen, med en bok jag länge hört talas om, "The Pilot's Wife". Den sades vara så stark och gripande och jag kan bara hålla med, ångesten som stundtals beskrivs är påtaglig. Man känner den nästan själv.

Kathryn är pilothustru - det är föga glamoröst egentligen. Jack Lyons är en stilig man med ett romantiserat yrke, en man som ofta är borta. De bor i ett stort vackert hus vid havet i New England. De har en vacker tonårsdotter. Allt skulle kunna vara så tjusigt. Det är ganska tjusigt, men så kommer beskedet som varje pilothustru i sina svartaste fantasier någon gång föreställt sig. Det ringer på dörren mitt i natten, och där står en man från Jacks flygbolag som berättar att Jack omkommit i en flygolycka, han fick mer än hundra människor med sig ner i djupet utanför Irlands kust.

Den desperata sorgen över Jacks bortgång är ändå bara början. Jacks liv nystas upp och Kathryn inser att hon inte känt honom alls, inte egentligen. En väldigt bisarr sanning uppdagas och mitt i allt det måste Kathryn leva vidare för dottern Matties skull om inte annat.

Jag vill inte förstöra spänningen med att skriva mer än så. Det var en spännande bok, och tanken är obehaglig men oundviklig, tänk ändå så lite man kan veta om den allra närmaste. Även om det sällan tar sig så drastiska tendenser som i den här uppdiktade historien så känner vi kanske våra närmaste sämre än vi törs tro.

Anita Shreve