Tisdag 26/12 2000

Det bästa med julen är...
...böckerna, såklart.

Kallt ute = legitimt att sitta inne => guldläge för bokläsning. Efter lång tids stress kan jag få ledigt mer än två dagar i ett sträck, det är paradis för mig. Har man bra familj, vänner och bekanta kan det dessutom finnas många böcker i paketen. Och det gjorde det.

Orson Scott Card "Enders spel"
(299s, ISBN 91-7133-412-2)

Jontas rekommenderade den här boken i somras, men den var inte alldeles lätt att få tag på. När jag väl fick tag på den blev den liggande, C S Lewis undantaget är det sällan jag riktigt ger mig i kast med SF-böcker.

Vilken miss.

Ender Wiggin är en Harry Potter i ljusdräkt, ännu en mobbad pytteliten pojke med enorma talanger och skarp intelligens. En pojke som väljs ut redan som sexåring att bli den som ska rädda världen i kampen mot "giftingarna".

Jag var fast. Språket, fantasin och den stackars stackars Ender och det dilemma han ställs inför. Det här är en bok att fundera kring. Läs den!

Nu har jag beställt "Xenocide" som sägs vara Ender-kvartetten samlad i en (kan det verkligen vara så underbart att det finns tre böcker till om Enders äventyr??) och jag väntar troget vid min brevlåda tills den dag då den dunsar ner på mattan.

Orson Scott Card

Robin Cook "Lyckopillret"
(alldeles för många sidor, ISBN - strunta i det!)

...och så satt man strandad på bortaplan utan bok innan tomten kom. Mamma hade en bok liggande, en sådan där bokklubbsmiss som inte heller hon läst, och det var ingen förlust. Det är kul att läsa riktig smörja ibland, så att man minns att uppskatta bra böcker! Enda anledningen till att boken hamnade här var som varnande exempel :-)

Arto Paasilinna "Harens år"
(187s, ISBN 91-7643-438-9)

...men så kom tomten äntligen, bland annat med Paasilinna (av Le Monde kallad "Finlands Woody Allen" :-)) i säcken. Kent tipsade, jag skrev ner på önskelistan.

Journalisten Vatanen är med raketfart på väg in i medelåldern. Hans liv är en röra, en tristess. Äktenskapliga problem, alkoholism, ett grått grått liv.

På väg hem från en reportagerunda råkar han och kollegan köra på en liten harpalt. Haren överlever, men bryter benet och haltar in i skogen. Vatanen öppnar bilen och rusar efter, till kollegans förtret. Han hittar haren men inser att han inte alls vill tillbaka till kollegan i bilen, så han stannar helt sonika i skogen med den lilla haren.

Och han stannar, och stannar. Han hoppar av karusellen som kallas "det vanliga livet" och stannar med haren som snart är tam och hans allra trognaste följeslagare. En räcka äventyr av det mer absurda slaget tar vid och Vatanens vanliga liv är utbytt mot ett levnadsöde utöver det vanliga.

Jaa, vad ska man säga? En fascinerande bok, men en smula oroväckande (jag var hela tiden rädd att haren skulle råka illa ut) och nästan för mastig att svepa i ett. "Skröna" är ordet, äventyren radas upp i ett fasligt tempo och det ena kapitlet överglänser det andra i absurditet och fantasifullhet. Man har absolut inte tråkigt när man läser, men jag vet egentligen inte om jag riktigt tyckte om den. Jag är nog - tro det eller ej - för naiv för den här sortens tämligen svarta humor.

Måndag 18/12 2000

William Sutcliffe "The Love Hexagon"
(290s, ISBN 0-140-29726-X)

Jag avgudade Sutcliffes "En tripp till Indien" - den var rolig, intressant och smart. Ironisk på ett bra vis. Döm om min glädje när jag fann ännu en bok av honom, med flammande lovord fulla baksidan.

"Sometimes, when Cupid gets you in his sights there's only one sensible thing to do: duck"

Och visst kanske de vid första anblicken borde ha duckat, de sex vännerna (eller iallafall bekanta - vänner vete tusan om man alltid kan kalla dem, som de beter sig...) boken kretsar kring; de som utgör "kärlekshexagonen".

Den osäkre, smått odräglige Josh, som är hemligt kär i kollegan Lisa, som är tillsammans med ständige studenten Guy, som alltid får trösta sin olyckliga vän Helen, som Guy misslyckat försöker para ihop med Graham, som mest av allt vill ha snygga Keri, som nobbat odräglige Josh efter ett misslyckat one night stand...

Och så går det runt. Runt runt. Runt runt runt. En såpa i bokform, a la grande. Blanda och ge, inga relationer är sig desamma när boken rullar vidare. Många långa dialoger. För många. För långa.

Det blir rent av en smula segt, jag är besviken. "En tripp till Indien" var så mycket roligare!

Söndag 17/12 2000

Anna-Karin Brundin "Nej tack, jag åt nyss"
(219 s, ISBN 91-46-16966-0)

Maria hede "Evelyn Spöke"
(160 s, ISBN 91-7448-946-1)

Två böcker som är så olika och ändå har så mycket gemensamt. Självbiografiska dagboksliknande noteringar, sena tonår/nyss fyllda tjugo. Begåvade kvinnor med högt ställda krav på sig själva. Ätstörningar.

I "Nej tack, jag åt nyss" serveras anrättningen med en stor portion humor, en smått ironisk och stundtals absurd humor jag kan känna igen mig i. Precis så här skruvad var jag också när jag var sjutton-arton-nitton-tjugo, och några år därefter. Inte lika konstnärligt skruvad (jag är ju blott en torr ingenjör och ingen mim-artist) men det sjuka förhållandet till mat, bantning, motion och den fasta övertygelsen om att "om jag bara blir smal blir jag lycklig" (jag vägde tjugo kg mindre då än nu, men lycklig? tillåt mig småle!).

I "Evelyn Spöke" finns en mer påtaglig ångest (också här hos en flicka med anlag för konst) och en mer sällan förekommande mycket svart humor. Dessutom ett mycket allvarligare sjukdomsförlopp, Evelyn tycker att 32 kg är en alldeles lagom vikt till sina 164 cm, hon skär sig med rakblad och ylar som ett vilddjur. Hon hamnar på psyk och går med på att äta upp sig till 39 kg - men med baktanken att hon gör det bara för att få komma därifrån, så hon får komma ut och svälta sig själv ifred igen, utan att någon lägger sig i.

Det var intressant att läsa böckerna samtidigt, att jämföra två vitt skilda människors syn på vad som egentligen är samma sak. Något som inte alls är så ovanligt som man vill hoppas.

Maria Hede har nyss skrivit ännu en bok om Evelyn, "...och bli ett vackert lik", jag har ännu inte läst den. Det går inget vidare för Evelyn om man ska tro Bonniers. Missbruk av mat går vidare mot missbruk av annat i hennes fall, allt för att försöka dämpa ångesten. "om jag bara... så blir jag...".

Jag vet inte om den som aldrig varit där förstår mer efter att ha läst böckerna, men kanske kan det vara värt ett försök. Du kanske har en vän, en elev, en förälder eller ett syskon som mår alldeles så här.

Söndag 10/12 2000

Hanne-Vibeke Holst "Thereses tillstånd"
(296s, ISBN 91-7643-705-1)

Oiiiiii - det här tyckte jag om! Jag vill ha mera genast - trilogin om Therese har ett antal år (just den här boken kom ut 1992 i Danmark, om jag inte tar fel) på nacken och först nu översätts serien till svenska. Varför det tog så lång tid innan den upptäcktes av ett svenskt förlag kan man undra, det här är ju tokbra!

Hanne-Vibeke Holst är en dansk journalist/författare/manusförfattare med stort engagemang i kvinnofrågor, och det framgår onekligen ganska tydligt i den här boken. Huvudpersonen Therese är en intelligent och duktig yrkeskvinna (TV-journalist, utlandskorre, "Sovjetofil" med genuin kärlek till Ryssland och stor kunskap om detsamma) som kämpar hårt och ambitiöst, men som ibland stångar pannan blodig i kamp mot könsrollerna och dess konservativare förkämpar. Kan man ana en och annan självupplevd situation kanske?

När Therese blir gravid - oplanerat, men med en man hon älskar - inser hon till slut att hon kanske måste ta det lite lugnare. Insikten är inte alldeles enkel. Plötsligt är det inte bara oförstående män som lägger krokben för ambitionerna. Hennes kropp bestämmer också att hon måste ta det lugnare och det får väl sägas vara något av ett allt vanligare kvinnodilemma.

Therese är nyfiken och kommer saker på spåren som leder henne in i stor fara. Maffian får ett allt starkare grepp om det nya öppna Ryssland, och Therese nosar sig till stora affärer. Farliga affärer. Vad som börjar som en ganska rolig och spännande betraktelse över kärlekshistorien mellan Therese och kollegan Paul slutar som en thriller - jag kunde inte lägga bort boken förrän den var utläst. Den är lättläst och mycket lättillgänglig utan att för den sakens skull kännas simpel eller ytlig. Det här är en bok jag absolut rekommenderar - en spännande julklapp till någon du tycker om kanske? Jag vet då en som ska få den (min halvsyster, och nej, hon läser inte här så inga pekethemligheter är röjda! :-))

Lördag 9/12 2000

Charles Bukowski "Pulp"
(227s, ISBN 91-1-952652-0)

Det är alltid roligt, intressant och berikande att ta del av de böcker som kallas klassiker. En extra dimension adderas då det är som nu - en "kultklassiker"... för med titlar i bakfickan som "Badkarsmusik", "En snuskgubbes anteckningar" och "Min oskuld och Pearl Harbor" blev författaren/poeten Charles Bukowski (1920-1994) just "kult".

"Pulp" var den sista boken han skrev före sin död, och det är (jag citerar) "en kärleksfull pastisch på gamla deckare". En rolig sådan, men tveksamt rumsren får man väl konstatera. En spänn för varje svordom/runt ord i boken, och man blir rik. Man ska alltså inte vara känslig om man läser boken. Och boken ÄR faktiskt sådan att hela paketet blir till just den där billiga-kioskdeckar-pastischen, och då hör det råbarkade språket till myten om den utlevade och lite misslyckade ensamme deckaren.

Han heter Nick, Nick Belane. Nick Belane är privatsnok i Hollywood, Los Angeles. Klienterna är sparsamt förekommande, men av en parant dam som kallar sig Lady Death får han i uppdrag att kolla upp en (författande :-)) skummis som tycks vara en man vid namn Céline och som borde vara död eller åtminstone ungefär hundra år gammal.

I samma veva får han ytterligare ett uppdrag att leta rätt på den Röda Sparven. Röda Sparven? Han har ingen aning om vad det är, men det ska väl en hygglig privatsnok kunna ta reda på. Nästa klient (plötsligt är det full fart i det lilla slitna och skitiga kontoret) hyr in Nick för att få veta om hans unga och mycket vackra hustru vänsterprasslar. Uppdragen tangerar plötsligt alla varandra och Belane hamnar i en enda stor soppa (upp-piffad med diverse snygga rymdinkräktare med enorm aptit på sex) kryddad av slagsmål, sprit, penningbekymmer och misslyckade spel på hästar.

Det låter sjukt och snurrigt, och det ÄR sjukt och snurrigt. Det går fort. Men en sak är säker - man hinner aldrig nå'nsin få tråkigt när man läser den här boken!

Charles Bukowski

Tisdag 5/12 2000

Anna-Lena Brundin "Kvinna eller försvinna"
(170s, ISBN 91-7643-701-9)

Då och då stannar jag upp under läsningen. Jag stannar upp och undrar "...vad vill hon med det här egentligen??".

Men så beslutar jag mig för att strunta i det, att inte lägga så stor vikt vid att alla historierna är dragna utåt in absurdum och att en del av dem undergräver myter om kvinnan som åtminstone inte jag vill känna igen mig i. Jag känner inget större själsligt släktskap med de tolv kvinnorna i novellerna, tur är väl det kanske *harkel*

Ibland känns det snarast som om vissa av beräöttelserna kan fungera som slagträ, något för männen att klappa i huvudet på oss andra kvinnor med orden "se här, se här så knasiga ni är" :-)

Istället väljer jag att se det som rolig underhållning, en samling absurda sarkastiska noveller. En liten "clou" är att kvinnorna i de respektive novellerna förekommer också i de andra kvinnornas noveller, som en kedja av biroller liksom.

Mellan varje novell finner vi illustrationer av Katrin Jakobsson, "photoshoppade" bilder av Barbie-dockor i alla tänkbara och otänkbara situationer. Fyndiga bildtexter. Rätt kul.

Här finner vi PMS-klubben, mansslukerskor och kattälskare. Här finns den ständigt misshandlade och den utarbetade "hemma-strebern". En (kort, boken är tunn och väldigt lättläst) stund av underhållning med en och annan tänkvärd betraktelse, men inget större inlägg i mediaströmmen om Livet Som Kvinna Av Idag. Hoppas jag. Ungefär.

Måndag 4/12 2000

Karin Alvtegen "Saknad"
(271s, ISBN 91-7643-700-0)

Karin Alvtegen är avlägset släkt med Astrid "Ge henne Nobelpriset nu!" Lindgren, det förpliktigar. Talangen går i familjen, det kan man lugnt konstatera. Jag slukade debutboken "Skuld" och den här var ännu bättre, ett mycket gott betyg.

"Saknad" handlar om 32-åriga Sibylla som är uteliggare. Hon har levt i stort sett utanför samhället i 15 år och har tagit sig ur ett svårt alkoholmissbruk, men har ännu inte riktigt kommit på fötter. Hennes grymma mamma dövar sitt dåliga samvete genom att skicka 1500:- i månaden till ett anonymt postfack, pengar som Sibylla sparar allt hon kan av. Hon drömmer om ett eget litet hus ute i utmarken, ett eget näste att krypa undan i. I väntan på det lilla lilla huset (hon hoppas lite naivt att 40 000:- ska räcka) sover hon där hon kan, i trappuppgångar, på bortglömda skolvindar och andra "trevliga" ställen.

Då och då kör hon ett litet bedrägeri, hon kostar på sig en lyxig hotellnatt genom ett litet skådespel och just ett sådant litet skådespel försätter henne i en svår sits då mannen hon lurar mördas under natten. Sibyllas fingeravtryck finns både här och var och hon blir efterlyst, hon får fly och finner sig plötsligt jagad av både den ene och den andre...

Den spännande historien varvas med återblickar på Sibyllas tragiska uppväxt, berättelsen om hur hon hamnade på sned redan från början. Ett snyggt och lagomt oväntat slut, en grym men spännande och rörande historia. 4+ (det här skulle jag vilja se på film!)

Lördag 2/12 2000

Marie Hermanson "Det finns ett hål i verkligheten"
(181s, ISBN 91-7221-006-0)

"Har inte Marie Hermanson skrivit något mer än 'Värddjuret' och 'Musselstranden'... hon är så bra!" sa MG när vi stod där i bokhandeln. "Jag vet inte riktigt" svarade jag "jag har för mig att hon åtminstone har skrivit nå'n novellsamling" och så tänkte vi inte mer på det.

Dagen efter gick jag in i en annan bokhandel (ja, jag kanske gör det ganska ofta, jag erkänner :-)) och min blick föll på "En bok för alla"-hyllan. Varför tittar jag så sällan i den?? Otroligt billiga böcker, som oftast dessutom är utgivna i ett urval baserat på kvalitet *skrattar*.

För... där stod den ju, "Det finns ett hål i verkligheten", och det visade sig att det var precis den där novellsamlingen som jag hade ett svagt minne av. (...och jag har glömt att berätta det för MG dessutom, fy på mig!).

Det är magiska sagor för vuxna - sagor som för tanken till Astrid Lindgren, både på grund av magin, det faktum att det ofta snurrar kring barn eller barndomsupplevelser - och den sorgsna tonen. Sagorna är varken speciellt glada eller alltid så snälla, där vilar en gråton av melankoli men det är vackert! Titlarna lockar fantasin, vad sägs om "Hundra nallar och tusen änglaspel", "Honungsmåne" eller kanske novellen som gav boken dess namn; "Det finns ett hål i verkligheten"...

Inte riktigt samma drivna historier som fick mig att sträckläsa "Värddjuret" och "Musselstranden", det här blev för mig mer en bok att njuta i små doser. De små novellerna kräver och förtjänar eftertanke. Språkligt sett älskar jag det här, kunde jag trolla med ord på samma vis som Marie Hermanson så skulle jag vara mycket mycket stolt. Jag dyrkar hennes uttryckssätt. Det bara är så.

En liten bok, lätt att missa. En annorlunda bok, men alldeles en så'n bok jag jag önskar att fler skulle få chansen att upptäcka.