Lördag 6/1 2001

Richard Carlson "Hetsa inte upp dig över småsaker"
(212s, ISBN 91-7709-673-8)

Detta är inte en bok att hets-läsa (bwaaahahaaaa - oops, ursäkta det lilla utbrottet av dålig ordlekshumor *harkel* :-)), jag tror att den kräver en hel del eftertanke och därför på vissa vis kräver läsning i relativt små doser för att man ska få ut riktigt mycket av den.

Visst är det amerikanskt (eller rättare sagt; österländska influenser omstöpta i amerikansk "buddhist-wannabe-förpackning") så att det förslår, och visst ifrågasätter jag i viss mån undertexten "100 sätt att hindra småsaker från att ta överhanden" då det känns som om ganska många kapitel är blott och bart ett idisslande av samma sak om och om igen - bara med en liiiite ändrad rubrik för syns skull, men ändå finns det mycket att fundera kring i den här boken. Han har en del poänger, den gode dr Carlson.

Där finns också några riktiga praktiska övningar som kan vara riktigt intressanta (som jag dessutom känner igen från Dale Carnegie, som i stort sett skrev den här boken rakt av redan 1936 - men det är en helt annan sak). Mycket av det som beskrivs är värt att prova - små små saker.

Jag har många vänner som också skulle kunna ha nytta av den här boken. Med tanke på att det redan här känns som ett idisslande av samma teorier om och om igen ställer jag mig dock ganska frågande till efterföljarna. Dr Carlson har sålt miljontals exemplar av den här boken, varför inte försöka tjäna mer pengar? Sålunda finns det en "100 saker..." för kärlekslivet såväl som en dito för arbetslivet - båda med samma avsändare, dr Carlson.

Med tanke på att hela konceptet går ut på den bistra sanningen att vi i våra relationer till oss själva och därmed till andra har ansvar för vårt eget agerande och våra egna känslor - tja, det borde slå igenom i både kärleks- och arbetsliv också, eller? Jag har svårt att se hur man kan stöpa om några i grunden ganska enkla sanningar så till den milda grad om och om igen (för det är grejen, det är oerhört elementära sanningar om det mänskliga psyket som avhandlas här, det behöver man inte ha hundratals högskolepoäng inom psykologi för att inse - även om vi alla behöver påminnas om de här sanningarna ibland!) men om dr Carlson är en begåvad ordbajsare som vill tjäna ännu fler miljoner - vem är jag att ifrågasätta det?

En bok inte helt utan poänger alltså (tvärtom, jag skulle önska att fler funderade över de här sakerna!), men med en viss klysch-varning. Jag tror att han kunde ha sammanfattat hela boken på en tredjedel av sidantalet.

Fredag 5/1 2001

Beate Grimsrud "Jag smyger förbi en yxa"
(238s, ISBN 91-0-057253-5)

Ännu en bok betad från den stora högen vid sängen. Jag har på något vis gjort en deal med mig själv att jag ska försöka avsluta några böcker innan jag börjar på en massa nya. En del böcker svepläser jag bara rakt igenom, de får min fulla odelade uppmärksamhet, men många slutar sin karriär alldeles där i högen brevid sängen, övergivna mitt i. De behöver inte ens vara dåliga för att råka ut för det ödet.

Den här boken tillhör kategorin som inte alls är dålig, tvärtom, den är bra. Väldigt udda, men bra. Det är historien om Lydias barndom, i korta korta sekvenser. Det är som små noveller, eller scener, spridda i tid och rum. Ibland är flera liksom sammanhängande efter varandra, sedan kommer stora hopp utan att man vet vad som hänt emellan.

Lydias familj har alltid ont om pengar för Lydias pappa har sällan jobb, och då blir det tungt att få pengarna att räcka till när man har sju barn. Lydia är varken yngst eller äldst, hon är någonstans i mitten.

Lydia är ganska underlig, eller så har jag bara glömt hur det var att vara barn. Lydia har åtminstone vad som känns som ganska underliga tankar, och hon säger ganska underliga saker. Fast hon är väldigt bra på att spela fotboll, och framförallt på att springa. Lydia ska bli löparstjärna när hon blir stor.

När jag läser om Lydia och den stora familjen väcks ett minne till liv. Ett minne av en flickunge med långt och tunt rött hår. Hon hade en rödhårig pappa med skägg och den familjen hade också ont om pengar, och ingen brydde sig liksom om sådana saker som andra mammor och pappor brydde sig om. Flickan hade ofta snor under näsan och kläderna var inte alltid så rena, men de verkade ha skoj ändå. Jag vet inte exakt var minnet kommer ifrån, men under tonåren jobbade jag mycket med barn via idrotten så jag skulle tippa på att flickan kommer därifrån. Det är iallafall alldeles precis den lilla flickan jag ser framför mig när jag läser om Lydia.

"Jag smyger förbi en yxa" är en udda bok, med väldigt roligt språk. Berättelsen i sig är inte alltid rolig, och jag läser den ryckvis. Kanske just för att den är så underlig läste jag lite då och då, i små lagoma doser. Jag kunde nog inte ta in allt det här i ett enda svep.

...men när slutet kommer kan man inte låta bli att undra hur det gick för dem sedan.

Beate Grimsrud är född 1964 i Norge, men flyttade sedan till Stockholm. Det är fler än jag som har fascinerats av den här boken, den har vunnit fina priser.

Marika Cobbold-Hjörne "En förtrollad vardag"
(245s, ISBN 91-0-056718-3)

"Att leva sitt liv i skräck är att bara leva sitt liv till hälften"

Det är ungefär det bästa Ophelia säger till Clemetine under hela boken. Det första, bästa och sista, för i övrigt är Ophelia en bortskämd liten slyna som bara utnyttjar Clementine för sin egen vinning. Hrmpf. Så det så.

Ophelia? Clementine? Underliga namn? Javisst. Boken handlar om Clementine, 30+, nyskild. Pianolärarinna som också drömmer om att sammanställa en sagosamling. Hon är stor och klumpig och rädd för allt i hela världen. Hon är som gjord för att utnyttjas och hunsas - och hunsad är precis vad hon blir, av yngre halvsystern Ophelia. Den lilla, söta, begåvade (men ganska förfärliga) Ophelia som äter sig in i Clementines liv och mycket målmedvetet bosätter sig i Clementines hus och snudd på tar över alldeles totalt.

Jag måste medge, jag övergav den här boken någonstans halvvägs. Den fanns i högen av övergivna böcker (18 st - jag skäms) brevid sängen. Böcker som av en eller annan anledning inte roar mig längre. Jag tröttnade på Clementines fipplighet och flathet. Trots att hela boken går ut på att hon är rädd för allt i hela världen - hon oroar sig verkligen för allt, det finns ingen ände på vilka långsökta olycksscenarier hon kan måla upp - så tappade jag tålamodet med det och med en "hjältinna" som hela tiden bad om ursäkt för sin existens.

Nu hamnade jag i sängen med feber, och försvagad av sjukdomstillståndet (kanske :-)) beslöt jag mig för att ge boken en chans till, och si då började det ta sig. En bit in i boken bestämmer sig nämligen Clementine för att hon är less på att vara rädd, och då blir det riktigt roligt. Hon börjar slakta en massa drakar...

Ändå känner jag en liten irritation, jag är nog inte romantiker nog att tycka om sådana här böcker till fullo. Naturligtvis blir Clementine en svan, naturligtvis får det hela en upplösning i lite gullepluttig humoristisk Cobbold-Hjörne-stil.

Tja. Ja. Nja. En rätt OK bok, men ingen jag skulle låna ut till någon med orden "den här boken måste du bara läsa". Tror jag. Såvida det inte är nå'n som behöver en tankeställare kring det där med att alltid oroa sig för allt, förstås ;-) "Guppy till kvällsmat" älskade jag på den tiden jag läste den, sedan har lite av kärleken till just den här stilen falnat, det måste jag medge.

Onsdag 3/1 2001

Helen Zahavi "True Romance"
(263s, ISBN 0-7493-9608-3)

"There were three of them, in all, if one counted very carefully. Him and him and her. A trinity of persons of a carnal disposition. Some might say the one from overseas, she whose passport had expired, the female of the little group, the one endowed with mammaries, was actually the cause of what ensued, the spark and catalyst of all that was to follow. But that would be too harsh a view, a shade too unforgiving, of one whose single and abiding vice was her sweet, obliging nature."

Då och då tillåter jag mig att överge en bok, att sluta läsa. Jag kämpar oftast inte med böcker, i en värld av "så många böcker, så lite tid" brukar jag strunta i böcker som känns motbjudande.

Så, varför fortsatte jag läsa den här?

Boken handlar om en namnlös kvinna och hennes två plågoandar/herrar/SM-kompisar. Jag vet inte vad man ska kalla dem, därav alternativen. Kvinnan har flytt från öst och har med hjälp av en långtradarchaufför smugglat sig in i England utan att ha vare sig giltiga papper eller värst mycket annat till hjälp.

Efter att ha fått betala priset för all hjälp till chaffisen (gissa vilket?) sätts hon av lastbilen, fri att försöka hitta ett eget liv. Och vilket liv. Hon plockas upp av Max, en psykopatisk man med livlig fantasi när det gäller plågor. Han lär henne att "uppföra sig", och man undrar varför hon stannar - men sådan är boken; å ena sidan ett otroligt formellt och stundtals mycket snyggt, trots de gruvligheter som beskrivs, språk (man ska vara hyggligt bra på engelska för att orka ta sig igenom den här) som å andra sidan beskriver vad de flesta av oss skulle beteckna som stundtals perversa aktiviteter. "The most politically incorrect book of the year" står det på omslaget, jag antar att bland annat det faktum att den icke namngiva kvinnliga deltagaren snudd på tycks vilja bli plågad orsakar de orden.

Snart bjuder Max in ytterligare en deltagare i det lilla plågospelet, Bruno. En svart menage a trois tar form.

Varför fortsatte jag läsa, undrade jag härovan. Jag vet inte. Dels var det en bok som gick tämligen snabbt att läsa, dels undrade jag när "twisten" skulle komma. Jag har tidigare läst Zahavis "Dirty weekend" och den var ju inte heller alldeles lätt att ta till sig, men där fanns ändå en sorts svart komik som gjorde att jag fann någon form av nöje i boken. Jag letade efter samma grej här, men den kom aldrig. Boken tog slut och den blev inte bättre. Jag är glad att jag inte lade ut några stora pengar på den här boken, jag köpte den på rea. Jag tyckte inte om den. Alls.

Tisdag 2/1 2001

Palden Gyatso "Elden under snön"
(307s, ISBN 91-9738-440-2)

Palden Gyatso är den tibetanske munken som flydde Tibet efter att ha suttit fängslad i 33 år. Hans brott var vaga - i stort sett handlade det om att han ville utöva sin religion och sin kultur, något som blev strängt förbjudet då Kina invaderade Tibet 1950. Paldin blev munk redan vid tio års ålder och sin kultur och religion vill han inte förneka. I Tibet fängslades en lärarinna i tre år för att ha lärt skolbarnen den tibetanska nationalsången. Vi kan aldrig förstå hur det är att så fullständigt tryckas ner av en annan invaderande nation.

1992 frigavs han och lyckades fly över bergen till Indien via Nepal. Väl i Indien kom han så äntligen fram till Dharamsala, Dalai Lamas hemvist sedan också han tvingades fly efter Kinas invasion. Tanken på Dalai Lama hade hållit Palden uppe i många år, och hans lycka när han äntligen står inför sin lama är fullständig. När han sedan förstår att också Amnesty International varit inblandade i hans frigivning känner han en oerhörd glädje - han hade inte varit bortglömd!

Dalai Lama lyssnade på hans historia och bad honom att teckna ner den, som ett vittnmesmål till alla oss andra. Paldin Gyatso var den förste tibetanske fången som fick lämna sitt vittnesmål inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter. "Elden under snön" är inte bara en räcka berättelser om lidande i fängelse, "Elden under snön" är också en berättelse som ger en liten liten inblick i Paldens barndom - en liten skärva av information för mig som vill lära mig mer om mitt fadderbarns hemland. Mitt fadderbarn skickades av sina föräldrar till Indien från Tibet, det är hans enda chans att få gå i en tibetansk skola, ironiskt nog.

Det är lätt att glömma bort det lilla bergslandet i Himalaya, men jag är glad att jag hittade den här boken så att jag kunde få lära mig lite mer om det som har hänt, och det som ännu händer, trots allt.

Mer om Palden Gyatso

Söndag 31/12 2000

Jag är så trött på bokdagbokens utseende! Dags för något nytt - även små förändringar kan pigga upp! (ja, jo, jag vet - det är nästan pinsamt traditionellt att göra det just kring nyår, men never mind :-))

Val McDermid "Blå gener"
(249s, ISBN 91-87894-55-6)

Val McDermids tuffa hjältinna Kate Brannigan lärde jag känna redan i "Star Struck" tidigare i år (...egentligen kommer den boken efter "Blå gener" i serien om Kate, men det går utmärkt att läsa dem i "fel ordning") och då precis som nu fascinerades jag av det "kluvna" i Val McDermids författarskap.

Äsch, "kluvna" är inte riktigt rätt ord, men "varierade" är för milt. Jag hittar inget bra ord.

Å ena sidan skriver hon böcker som till exempel "Sjöjungfrun sjöng sin sång" och "Under ingrodda ärr" med komplicerade, sammansatta och lite mörka personligheter som mannen bakom gärningsmannaprofilerna - Tony Hill - och presenterar seriemördare som får Hannibal Lecter att likna en blid och snäll dagisfröken. Böcker med mord så brutala och detaljerat beskrivna att man helst inte ska äta något samtidigt som man läser boken, för att uttrycka det i klartext.

Å andra sidan böcker som den här serien om Kate Brannigan, tjejen med hjärtat på rätta stället som har för hög moraluppfattning för att fullfölja juridikstudierna, hon blev privatdeckare istället (är det alltså mer moraliskt uppbyggeligt?? jag är tveksam *skrattar*). Det är som Kitty i en tuffare (och äldre :-)) nutidsförpackning.

Hon är thaiboxningsproffs, väldigt smart (och snygg, naturligtvis) och rapp i käften som få. Varje sida är fullspäckad av sarkastiska kommentarer och fyndiga detaljer. Visst hamnar också Kate i fara (i varje bok - naturligtvis - det är väl ett givet mönster i varje deckare? huvudpersonen utsätts för fara men räddas mirakulöst och löser fallet) och trots att det förekommer mord är det hela på något vis kul och klämkäckt. Oj, det där lät negativt. Böckerna om Kate Brannigan är roliga i lagom doser, men de fångar mig inte på samma vis som "Sjöjungfrun..." gjorde.

[Kate Brannigan söker upplysningar från en småskurk som värdesätter sina fiskar högre än människor - hon står med sin schweiziska armékniv och hotar att skära av sladden till hans akvarium] Jag skulle aldrig ha skadat fiskarna. Jag visste det, men det gjorde inte Denzel Williams. "För helvete" skrek han och for upp ur stolen. "Sitt ner och lugna dig", morrade jag. "Jag ville bara ställa ett par frågor, men du kunde inte låta bli att säga något oförskämt." Han sjönk ner i stolen igen och blängde på mig. "Vem fan är du? Vem har skickat hit dig?" "Ingen har skickat hit mig. Det är aldrig någon som skickar mig någonstans", sa jag. Jag började gilla att spela jävlig. Jag kunde inte minnas när jag hade haft så roligt sist. Fast det var ingen idé att ljuga. Senare kunde han lätt ta reda på vem jag var om han bemödade sig det allra minsta. "Mitt namn är Brannigan. Kate Brannigan. Jag är privatdeckare." Han såg skakad ut men inte rörd. "Och vad tror du att du ska få veta här?" hånlog han.

Tycker man om Sparkle Hayters böcker om Robin Hudson så gillar man det här, det törs jag nästan lova. Det är roliga böcker när man inte söker något speciellt mer än rolig underhållning för stunden - och visst kan det vara alldeles vad man vill ha ibland?

I den här boken tar Kate bland annat itu med bedragare i gravstensbranschen, en korrupt polis som härskar och saboterar stadens musikliv, samt lösningen av mordet på en läkare. Just läkarens fall är intressant - det målas upp en bild av forskning kring ämnet provrörsbefruktning. Den mördade läkaren har hittat en metod att befrukta ägg med andra ägg - reproduktion där all inblandning av män är överflödig alltså. Intressant och skrämmande scenario. Undrar om det är möjligt? Val McDermid tror åtminstone det i sitt förord. Jag har för dålig koll på aktuell forskning för att veta om det leks med så'nt här - men å andra sidan är det väl en typ av forskning som precis som i boken skulle vara högst förbjuden och tätt omvälvd av hemlighetsmakeri.