Lördag 27/1 2001

Mikael Niemi "Populärmusik från Vittula"
(238s, ISBN 91-7643-718-3)

Vilket kap de gjorde, Månpocket, när de fick rättigheterna att ge ut den här boken. En av höstens allra mest omtalade och till skyarna höjda böcker. En bok som sedermera fick Augustpriset som bästa svenska roman år 2000 - och den kommer ut i Månpocket redan nu. Suveränt.

Det här får mig mest av allt att tänka på Arto Paasilinna. Just den där brutala, nästan groteska humorn och skrönan som konstform. Allra mest skrattar jag nästan åt prologen, men sedan levereras kapitel på kapitel fyllda med ett gediget hantverk. Ibland läser jag samma meningar om igen för att han skriver så otroligt bra, men berättelserna i sig tycker jag inte alltid om. Det är för mycket dystert supande. Det som de flesta andra verkar tycka är härligt mustiga beskrivningar ger mig en lite deprimerande känsla - men jag är kanske alltför mycket vek sörlänning ;-)

Jag har många bekanta som kommer att tycka mycket om den här boken (Kent - gå och köp den!!) men jag själv är en smula kluven. Språket får tio tummar upp och vissa kapitel är urbra, men ändå... nej, jag vet inte. Jag måste ha dålig smak, eller en dålig dag. "Alla andra" älskar ju den här boken.

En episod som iallafall satte sig som fullständigt suverän i minnet är den då huvudpersonens pappa ska ta det första riktiga "man-till-man-samtalet" i bastun. Sonen tror först att han ska undervisas i berättelsen om blommor och bin eller något åt det hållet, men sanningen är mer jordnära än så - det är Livet som ska avhandlas. Livet i Pajala (från okända släktingar - som Matti inte ska ge sig i lag med och idka inavel - till fiender från långvariga släktfejder och liknande) och livet i allmänhet.

Så till slut kommer ena riktiga varningens ord:

"Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika."

Och där får jag lov att ge Niemi alldeles alldeles rätt. Böcker är en drog som är omöjlig att motstå :-)

Just nu blir det mindre tid än vanligt spenderad tillsammans med mina älskade böcker - men av roligare anledningar än för mycket arbete den här gången. Jag är extramamma till en väldigt trevlig hund, och större delen av fritiden spenderas ute på långa långa promenader. De långa promenaderna gör underverk för nattsömnen - jag slocknar snabbt och orkar inte läsa någon längre stund.

Å andra sidan vaknar jag snart igen, för den här trevliga hunden har utsett mig till sin favorithuvudkudde och det blir både trångt och varmt, men det kan det vara värt när man bara är hundmamma några dagar då och då. Hundar är nästan lika bra för själen som böcker, det är jag övertygad om!

Roligt hur man kan påverkas av TV. Jag tittade på den amerikanska serien "Popular" (skruvad humor, som ett smart ironiserande över "Beverly Hills och liknande serier) och där omtalades boken "Siddharta" av Herman Hesse. Den lät så intressant att jag letade upp den i affären idag. Och så kommer de och säger att såpor enbart är fördummande - va?? :-)

Tisdag 23/1 2001

Lennart Lidfors "Den flytande elden"
(259s, ISBN 91-7643-464-8)

"En berättelse om livets mening" lyder den storslagna undertiteln. Boken handlar om Lennart (oj, vilket sammanträffande ;-)) som kommer i kontakt med den mystiska sammanslutningen Stiftelsen. Stiftelsen är... nå'n form av internationell sammanslutning som verkar för att sprida de urtida djupare kunskaperna. Ja, jisses, jag vet inte hur jag ska beskriva det här - "flummigt" är ordet. ILLANS flummigt!

Ändå finns här och var underhållande passager som får mig att vilja läsa vidare (förutom att man funderar över hur långt han ska flyga :-)). En mening tyckte jag om, den gick något i stil med "hjärnan är bara en simulator för själen". Den kan man fundera på en stund. I övrigt - tja, går du loss på ord som chakra, dharma, karma och kundalini så kan detta kanske vara något för dig. Å andra sidan antar jag att boken är för enkel för den som redan vet nog mycket för att intressera sig för det orden står för. Hm, svårt. Jag kan nog inte komma på en enda människa som jag skulle rekommendera den här boken till, ändå var den inte direkt urusel.

Fast det är nog bara jag som inte är i harmoni med Lennarts kosmiska energier!

Lördag 20/1 2001

Jag har inte alls tid och energi att läsa så mycket som jag vill just nu, sorgligt men sant. Tänk om man kunde få betalt för att läsa böcker istället, och slippa allt klabb med struliga projekt och kontrollutrustningar som ska iväg till andra sidan jorden och så'nt :-))) (jamen, drömma får man!) Nu måste jag ju jobba för att ha råd att underhålla mitt svårartade bokmissbruk (...uttrycket myntat av en förundrad kollega som inte kan begripa hur jag kan "slänga ut så mycket pengar på böcker" som jag gör. Ehum.)

Förresten! När jag bläddrade runt i bokhyllan för att ställa in Claire Calmans bok så föll mina ögon på en bok som jag läste 1997. Den var väldigt annorlunda, dessutom välskriven och jag tyckte mycket mycket om den. Boken heter "Lives of the Monster Dogs" och den är skriven av Kirsten Bakis. Handlingen låter sig inte så enkelt beskrivas i några snabba ordalag, men vad sägs om en ensligt belägen farm där en galen man "odlat fram" och opererat ihop hundar som är precis som människor - fast kanske kanske lite varmare och klokare, en del av dem. Mannen dör och hundmänniskorna dyker upp i New York i en tid som när boken skrevs var "framtid", men nu är "nyss förlupen dåtid" (strunt i det!). Inte helt oväntat blir det kaos.

Claire Calman "Lessons For a Sunday Father"
(447s, ISBN 0-552-99854-0)

En liten liten besvikelse, jag blev så illans tvärförtjust i hennes förra bok "Love is a four letter word" att jag förväntade mig ännu ett litet storverk, men det kan jag inte kalla det här. Kanske är det för att jag inte riktigt kan (eller vill) relatera till ämnet - å andra sidan så tyckte jag ju väldigt mycket om Tony Parsons "Man and Boy" (komiskt sammanträffande, den läste jag ju nästan samtidigt som "Love is a four letter word") som tangerar samma ämne, men kanske kändes den boken lite... varmare. Jag vet inte.

Dennis Scott - vanligtvis bara kallad Scott - gör ett klavertramp och frugan kommer på honom. Han har varit otrogen och Gail kastar ut honom omedelbums. Scott blir alltså vad vi ibland kallar "söndagspappa". Delad vårdnad tycks inte vara något alternativ i deras lilla värld, å andra sidan tycks den här Scott knappt vara kapabel att ens knyta sina egna skosnören när historien börjar.

Till att börja med är det förvirrande för honom eftersom sonen Nat, som tidigare varit snudd på hans bästis, vägrar träffa honom. Den yngre dottern Rosie däremot, som Scott tidigare knappt registrerat, ja hon ser fram emot varje söndagsträff med glädje. Inte helt lätt för Scott. Vad gör man egentligen när man umgås med små tjejer?? Hur ska han få tiden att gå om han ska umgås med sin egen dotter åtta timmar i ett sträck?

Som titeln antyder växer Scott upp litegrand, lektionerna livet ger honom bär frukt (hehe, hur pretentiöst låter det?? :-)) och saker och ting börjar se ljusare ut igen. Bra.

Det jag tycker mycket om i den här boken är sättet den är skriven - som en dagbok, eller snarare som fyra dagböcker. Mamma, pappa och två barn, man följer historien som sedd genom deras egna ögon. Vissa händelser överlappar varandra så man ser det ur familjemedlemmarnas olika synsätt, andra gånger är det stora tidshopp för att föra historien framåt. Det känns som ett allt vanligare sätt att skriva sådana här "relationsböcker" och jag tycker att det är ett roligt sätt att få följa en historia - på det viset behöver det egentligen inte hända så mycket för att det ska bli något så när intressant att läsa, på gott och ont.

Det känns orättvist att såga den här boken bara för att jag tyckte så mycket mer om den förra, så såga den vill jag inte men jag kan konstatera att från mig får den "godkänt", inte mer. Jag tror att jag saknar den varma humorn i den förra boken mest av allt.

Lördag 13/1 2001

Emma Vall "Änglavakt"
(320s, ISBN 91-7712-971-7)

Bok nummer två i Emma Valls serie om den smarta journalisten/lärarinnan Amanda Rönn i Sundsvall. Bara Sundsvall i sig gör att jag gillar det här - det är så uppiggande med en trevlig stadsbeskrivning (den får man liksom på köpet) av en stad som inte är Stockholm eller Göteborg.

Emma Vall är egentligen ingen Emma Vall, det är en pseudonym bakom vilken tre tjejer döljer sig... tre tjejer vars namn mitt minne för tillfället vägrar hosta upp, men det var inga namn jag tyckte mig känna igen alltför väl när jag läste om dem jag-minns-inte-var för ett tag sedan.

Knarket sprids i Sundsvall (....också) med en hiskelig fart och när några flickor i tidiga tonår hamnar på sjukhus efter att ha ätit dumma små piller på ett fritidsgårdsdisco drar en våg av spekulationer fram genom staden. Är det MC Skvadern - Hells Angels-wannabe-gänget i hamnen - som försöker få makt och pengar på det här viset? Eller ringlar sig synderna högre upp i samhället än så? Det finns så många sorters brödraskap - kanske vissa är farligare än andra, trots en skenbart proper fasad?

Egentligen är det Amandas kollega Niklas som röjer runt i den här historien, men när Amandas vän Nina blir anklagad för mord dras Amanda in i historien.

Som vanligt (kan man säga det efter bara två böcker?? :-)) en trevlig historia. Amanda strular runt på dumma vis ibland men är ändå en sympatisk bekantskap. Historien i sig är spännande och inte alls dumt uttänkt, även om det finns små detaljer i det rent polisiära arbetet som känns långsökta (man undrar hur de så exakt kan veta vems en viss halsduk är - en vanlig halsduk/scarf som ändå spelar en ganska betydande roll i en del av historien) och otydliga, men varför hänga upp sig på små detaljer och analysera sönder en väldigt trevlig läs-stund?

Fredag 12/1 2001

Jippi! Äntligen har jag sett en bild av Katarina Mazetti! (hon var äldre än jag av någon anledning fått för mig...) Äntligen har jag läst lite om henne - äntligen kan jag vidarebefordra en länk (visserligen något halvår gammal - men dock) till de som skrivit till mig och frågat efter info. Här finns den - en intervju med Katarina Mazetti från "Norran" i september 2000. Håll tillgodo!

Onsdag 10/1 2001

Malin Lindroth "Vaka natt"
(248s, ISBN 91-7643-605-5)

Huvudpersonen sitter nattvak på lasarettet. Kvinnan hon har övervak på har begått en av de mest fruktansvärda dåd en människa kan begå - hon har dödat sitt eget barn, inget vet varför.

Kvinnan som sitter vid den sovande patientens sida finner att en hel massa gamla minnen väcks till liv. Minnen av den egna uppväxten i Göteborg på sjuttiotalet. Minnen av den lite tokiga mamman som alltid var mycket tjockare och äldre och konstigare klädd än alla andras mammor. Det ledsamma minnet av hur det som i tidig barndom var ett ganska OK familjeliv några år senare bara sprack.

Pappan tröttnar och träffar en ny, mycket yngre kvinna och mamman som lämnats ensam kvar med barnen blir allt märkligare. Lillasystern är det som råkar allra mest illa ut, men en natt upptäcker huvudpersonen en familjehemlighet som blir till en snudd på omöjlig börda för en tonåring att bära. Bördan blir inte lättare allteftersom tiden går, situationen är snudd på omänsklig till slut.

Vissa stilpoäng för återuppväckta hågkomster från sjuttiotalet - jag var ju själv barn då - men mest av allt är det här en mycket mycket ledsam historia skriven med ett underbart fångande och vackert språk. Ibland luras man att tro att det som är lättläst måste vara simpelt. Här flyger ögonen väldigt snabbt över raderna, men det finns inget som är ens i närheten av simpelt i den här boken.

Minnena varvas med huvudpersonens "nutidstankar" och något märkliga agerande vid vakbädden. Det låter kanske tråkigt och suspekt, men tråkigt är det inte på minsta vis. Det här är ingen bok att läsa för att bli på gott humör, men en bok att sluka är det likafullt.

Tisdag 9/1 2001

Sparkle Hayter "The Last Manly Man"
(258s, ISBN 1-901982-37-8)

Aj aj aj, det här var den fjärde och sista Robin Hudson-boken ur väntehyllan! Jag har faktiskt hittat en till på nätet (tack snälla AdLibris för att ni finns *skrattar*); "Chelsea Girl Murders", men tills den anländer får jag klara mig utan mer läsning av Sparkle Hayter en stund.

Jag är ("som bekant" för den som är trogen läsare av bokdagboken) något av en "humör-period-läsare", det mesta kommer i skvättar. Det var ganska länge sedan jag fastnade för böckerna om Robin Hudson, och då beställde jag genast alla jag kunde hitta, men så tröttnade jag lite efter två böcker och resterande fick ligga till sig lite i "väntehyllan". En bra bok blir inte sämre av att ligga till sig, och den där välfyllda hyllan är den bästa skattkista jag kan tänka mig (de senaste tillskotten till den smått berömda väntehyllan är tre delar ur Orson Scott Cards serie om Ender Wiggin, men de får ligga till sig tills jag åter trillar ner i ett humör för filosofisk science fiction).

Nu tog intresset för Sparkle Hayters böcker alltså fart igen. De blir bara bättre och bättre de här böckerna, men jag tror att man helst ska läsa dem på engelska om man kan, för det där med roliga ordlekar och svåröversatta vitsar är något av Sparkle Hayters adelsmärke. Jag läste första boken ("Hårda bullar") på svenska och den var inte dåligt översatt, men jag tror att man kan vinna några extra skratt på att läsa dem på engelska.

Robin ska snart fylla 40 och bestämmer sig för att i en kommande reportage-serie kartlägga den framtida mannen. Vad kommer att kategorisera honom? Vad gör nutidens man till en manlig man? (det ämnet kan inte bli annat än roligt, behandlat av Hayter :-))

En biinvasion. En feministkonferens. Militanta veganer och ett gäng pilska apor. Allt i en riktigt rolig, och smart, soppa.

Jag har letat runt på nätet efter information om Sparkle Hayter och hennes böcker, man jag har ännu inte inte sett något skvaller om huruvida det är aktuellt att filma de här böckerna. Jag tror att resultatet skulle kunna bli väldigt lyckat om man valde att göra det. Som Robin Hudson skulle jag helst vilja se Geena Davies, hon vore verkligen perfekt. Helt rätt utseende och icke minst; helt rätt attityd!

Måndag 8/1 2001

Sparkle Hayter "Revenge of the Cootie Girls"
(221s, ISBN 0-14-026203-2)

Det här är den tredje boken om Robin Hudson - den Rita Hayworthliknande, skarptungade och nyhetsjagande medarbetaren hos ANN (All News Network) i New York. På något litet vis hamnar hon alltid i klabbet, den tjejen... och roligt blir det. Satir på hög nivå.

När en serie kommer till bok nummer tre kan mycket av det man från början fastnade för vara över, gnistan kan för länge sedan ha släckts, men så är inte fallet här - tvärtom, skulle jag vilja säga. (Det enda jag saknade var Robins mycket utstuderat elaka katt Louise Bryant, hon förekommer alldeles för sparsamt här för min smak).

Det är Halloween och Robin har bjudit med ett antal (mer eller mindre vildsinta) väninnor ut på tjejkväll på stan. Robin får en inbjudan till ett "Murder Mystery" - mordmysterium låter knasigt som översättning, men OK då - en liten runda arragerad av en gammal klasskompis i välgörenhetssyfte. Robin och hennes vänner ska (utklädda, bara för att addera till det absurda) ranta runt Manhattan i jakt på ledtrådar i ett fejkat mysterium, för att slutligen med hjälp av alla ledtrådar hamna på en riktig brakfest. Ungefär.

Men det skiter sig tämligen per omgående. Såklart, vi talar ju om Robin Hudson här. Robins unga praktikant Kathy (som Robin nästan känner snudd på ett moderligt ansvar för) kommer på avvägar och hörs inte av mer efter att ha ringt ett underligt telefonsamtal inifrån en garderob på okänd adress - en garderob utanför vilken en kvinna och en man högljutt bråkar.

Robin börjar ana oråd, men antar att det är en del i skämtet. Sådana här mysterier, och därtill kopplade groteska skämt, är ju hennes gamla klasskompis Julies specialiteter. Julie och Robin var just "Cootie Girls" (se nedan) i skolan och var ute på många äventyr ihop men nu hade de inte träffats se'n 1979 då de bråkade rätt rejält med varandra. Robin trodde att den här kvällen var Julies sätt att be om ursäkt - "allt är glömt och förlåtet".

Så kanske det inte riktigt blir...

En rolig drapa med smart intrig (Sparkle Hayter är expert på små små snygga detaljer som sys ihop till en smart helhet i slutändan) och rolig reklam för New York. Enda invändningen jag möjligen har (om man nu ska vara tråkig) är att det var illans så mycket de hann med bara på en enda kväll! Det är vääääldigt många platser som klaras av i ett himla huj. Men sådana petitesser ska man väl inte hänga upp sig på, antar jag.

"Cootie girl"? Ja, det är någon form av mobbingbarn. "Cooties" sägs vara löss eller loppor, men cootie girls behövde inte nödvändigtvis ha varken löss eller loppor, det räckte med att klassens dominant bestämde att någon annan nog hade det så var det så. "Nördar" på den tiden det ännu inte var inne att vara nörd. Ungefär. Här talar vi tidigt sjuttiotal - till och med sent sextiotal.