Torsdag 8/2 2001

Barbara Voors "Akvarium"
(234s, ISBN 91-7643-509-1)

Det finns några kvinnliga svenska författare vars språk jag formligen avgudar - och Barbara Voors är inte helt oväntat en av dem. En trojka Sanna Ordmagiker som kompletteras av Marie Hermanson och Inger Edelfeldt. Alla tre tämjer de svenska språket på ett vis som får mig att vilja läsa mera och mera och mera.

Just nu sitter jag mest och önskar att något förlag ska få för sig att presentera en nyutgåva av de Voors-böcker som (nästan) inte längre finns att få tag på, "Tillit till dig", "Älskade du" och "När elefanter dansar". Månpocket gav ut "Tillit..." och "När elefanter..." men det var i mitten av nittiotalet och de böckerna är svåra att få tag på nu. Sedan hoppas jag naturligtvis också att nya romanen "Sömnlös" kommer ut i pocket riktigt riktigt snart. Den har fått utmärkta recensioner.

Egentligen är det inte bara språket i sig som är så bra, utan kanske mest av allt hur hon verkligen lyckas nagla en del av ens allra mest undangömda funderingar så alldeles på pricken som hon gör. "Akvarium" är så till bredden fylld av dessa träffsäkra formuleringar kring lögner, låtsasvärldar och utanförskap att jag helst av allt skulle vilja citera halva boken rakt av bara för att ni ska förstå hur bra det är, men det går ju inte :-)

Det handlar om kvinnan som växte upp i Iran (precis som Voors...) och vars högt älskade mamma bara försvann under revolutionen när kvinnan/flickan bara var elva år. Fadern gav sig resultatlöst ut i den gula Mercedesen och letade, men innan någon visste ordet av fanns mammans f d väninna där som styvmamma. Hon packade sina underkläder och spritflaskor och bara var där. Hela "familjen" åker tillbaka till Sverige efter revolutionen men händelsen sitter kvar som en tagg i flickans/kvinnans minne. Hon har svårt att bara vara hon och försöker hela tiden söka eller minnas det som kan göra henne till hon igen. Hon känner sig förljugen och inser vilket akvarium livet i staden är. Alla måste simma snällt åt samma håll, allt ska vara perfekt. Man måste Lära Sig.

Den här boken tyckte jag så mycket om att jag bar den med mig som en snuttetrasa tills den var utläst. Jag vet inte vad det är som är så speciellt med det Voors skriver, men hon hittade vägen rakt in i min hjärna. Och mitt hjärta. Förstås.

Om Barbara Voors i Aftonbladet Barbaras sida på Författarcentrum

Onsdag 7/2 2001

Ännu ett billigt bokfynd från Åhléns-rean avnjutet (Voors, Falkenland, Rydberg och Quindlen - det var inga dåliga kap jag fick med mig):

Christine Falkenland "Min skugga"
(124s, ISBN 91-7643-574-1)

Jag har aldrig läst något av Christine Falkenland förut, men jag minns henne från otaliga nummer av Vecko-Revyn på den tiden för-länge-länge sedan då jag läste den blaskan. Christine hade ett vackert, dramatiskt utseende. Svarta kläder, mycket smink, långa vitblonda rastaflätor och hon var Poet med en spännande vacker pojkvän.

Jag vet inte alls hur hon ser ut numera och det spelar ju heller ingen roll, men att hon är poet - det märks. Hon skriver mycket mycket vackert, men berättelsen i sig är trist och tragisk.

Rakel gick kanske ett spännande liv till mötes men om det var så så slogs det i spillror på förhand när hon trillade ner ur en ek och blev ärrad och lytt. Halt. I sekelskiftets Bohuslän är en lytt och bitter kvinna ingen som blir fint gift, så när den äldre änkemannen Georg Veber friar slår hon ändå till i brist på bättre anbud.

Vilket misstag. Man brukar säga att ensam ensamhet är bättre än tvåsam ensamhet, för i Georgs huvud snurrar ännu den döda hustrun Viola och snart behandlar han Rakel med vänligt men lite irriterat och distanserat överseende, som hon vore ett lite besvärande husdjur ungefär.

Rakel brinner inuti fast hon inte vill, och det blir till Georgs halv-vuxna dotter Cornelia hon vänder sig. Rakels giftiga sinne ställer till det, trots att hon bara vill ha kärlek. Väl.

Otroligt vackert språk, som sagt, i en grådyster historia som nästan känns som skriven i samma tidsanda som "Doktor Glas" eller "Therese Raquin" (...och omslagsbilden är så osannolikt väl vald!). Imponerande.

Christine Falkenland

Men hur var det, skrev jag inte för några dagar sedan att det var okomplicerade och kanske lite småfjantiga gott-humör-böcker a la Jane Greene eller Marian Keyes jag behövde nu? Ändå fångas jag i bok efter bok av vackra men kanske inte helt upplyftande ord. Nu fortsätter jag med den otroligt välskrivna boken "Akvarium" av Barbara Voors.

Tisdag 6/2 2001

Vissa dagar är trista. Vädret är skräp, magen värker och inget blir riktigt som man vill. Då kan en sådan sak som upptäckten att Åhléns har pocketrea (en hel hylla fylld av rätt hyggliga böcker för 29.50 styck) förgylla tillvaron en liten stund. Allra helst som man råkar ha ett presentkort på sagda Åhléns som man tidigare glömt att utnyttja. Jag kom hem med en nätt liten påse med fem böcker, bland annat den här:

Carina Rydberg "Kallare än Kargil"
(139s, ISBN 91-0-056712-4)

Det här är Carina Rydbergs debutroman från 1987, som återigen gavs ut i kölvattnet av skandalen och succén kring "Den högsta kasten". Långt före "Den första kasten" kom alltså en mer okänd Carina-bok om Indien.

Huvudpersonen är en ensamresande backpackertjej som heter Ulrika, men som kanske är Carina själv. Vem bryr sig. Egentligen. Jag blir så trött på att alltid läsa in henne i böckerna, det kanske är bättre att bara läsa dem rakt av, som de är. Här finns inga kändisar att avslöja. Den här boken står ganska bra på egna ben.

Stundtals kommer jag att tänka på William Sutcliffes "En tripp till Indien". Egentligen har de inte mycket annat gemensamt än Indien självt (fast det är ju inte precis någon liten gemensam nämnare :-)) men böckerna har det gemensamt att de väcker en skräckblandad nyfikenhet inför Indien och det här sättet att resa överhuvudtaget.

Jag har nog aldrig varit backpackertypen (den svenska motsvarigheten "ryggsäcksturisttypen" känns ännu otympligare att använda, så ursäkta mig för att jag är en förfärlig människa som använder svengelska uttryck, jag vet att det är många som retar sig på så'nt *host*) och Indien i sig är visserligen fascinerande men den stundtals morbida turism som ibland beskrivs i de här böckerna (vad sägs om att bevista likbränning som turistisk sysselsättning??) är inte precis vad jag söker.

Språket är avskalat och kortfattat på Rydbergs typiska vis. Boken går väldigt snabbt att läsa och serverar kanske inga djupare sanningar, men jag tyckte att det var helt OK att följa med Ulrika ut på resa en stund. Som vanligt serveras snabb och het kärlek och lite död, Ulrika är en försmådd outsider som ger ett ganska underligt intryck gentemot omgivningen. Känns igen?

Och vem vet, en dag kanske också jag blir sugen på att besöka någon av platserna Ulrika ser. Fast jag tvivlar.

Måndag 5/2 2001

Cilla Naumann "Dom"
(279s, ISBN 91-0-057548-8)

Aj aj aj, så motigt det var att komma in i den här boken.

Vanligtvis kan jag haka upp mig på torftigt, dåligt språk - här är språket alldeles utmärkt, stundtals mycket bra - eller så kan jag haka upp mig på att det är en totalt ointressant historia - men det är det inte heller.

Den känns snarast väldigt aktuell, med tanke på 32-åringen i Göteborg som plötsligt började hugga ner folk med yxa trots att han varit en hyggligt vanlig, smart och populär kille, f d plugghäst och allt det där ni vet som vi tror gör att människor inte kan mörda (nu var jag kanske lite liiiiite sarkastisk...). Vad går hans familj och vänner igenom just nu?

Nej, jag kan inte alls sätta fingret på varför jag hade så svårt att riktigt koncentrera mig på den här historien men de första 100 sidorna var sega. Sedan tog den sig, det medges.

Var börjar skulden? står det på baksidan. Vem bär skulden? Varför blir det som det blir? Varför blir en människa mördare?

Sonja är advokat, hennes man Olof är läkare. De lever ett tryggt och ganska rikt liv i en stor våning vid Karlaplan. Sonen Erik är en lugn och lite tillbakadragen kille, till synes helt normal. Han är mycket intelligent och en lovande forskare vid Teknis. Plötsligt en kväll hämtas han av polisen. Han är misstänkt för mord. Vart gick det snett?

En grannfru skriker "mördare!" efter Sonja i trappen och kvällsprogrammens panelsoffor befolkas av allehanda experter som spekulerar i hur Erik kunde bli en mördare. Kvällstidningarna visar bilder med pilar mot familjens lägenhet. Hetsjakten är igång.

Sonja och Olof befinner sig i medelåldern och kanske sätts extra många tankar igång då (också :-)) för plötsligt är det som om de varken känner varandra eller Erik. Tillvaron svajar och att ens son sägs vara en mördare kan väl utlösa en livskris för vem som helst.

Kanske är det just det som snurrar till det för mig, att boken mest rör sig kring Olofs och Sonjas respektive tillbakablickar och kristankar. Frågan "var börjar skulden" känns en smula missvisande, för egentligen känns det som om hela den problematiken glöms bort för det känns inte ens som om de funderar speciellt mycket på vad som hänt med Erik, de bara ältar sig och sitt (eller så missar jag bara någon form av subtil vink om att det aldrig finns någon orsak, men man lär inte känna Erik alls så man vet ingenting om hur han tänker eller vad som egentligen hänt honom, vad som egentligen har hänt ALLS), här handlar det bara om föräldrarnas egna, privata krishantering och hur det förändrar deras relation.

Deras grubbel rör knappt sonen i sig, kanske lite märkligt. Väldigt märkligt. Det är för många lösa trådar för mig. Det kanske just är subtilt och konstnärligt, men för mig blir det fel. Det händer egentligen inte så värst mycket, boken ska liksom klara sig på föräldrarnas isärglidande från varandra, och bara det räcker inte för att fånga mitt tankspridda och stressade sinne just nu. Jag tror att tills jobbet lugnar ner sig lite behöver jag något mer lättsmält och enkelt. Något roligt och glatt.

Och jag mest bara svamlar.

Fredag 2/2 2001

Det har blivit alltför många sena kvällar på jobbet den här veckan, illans - det inverkar menligt på mitt bokläsande ;-) Den här helgen har varit hett efterlängtad (mer än vanligt, tack vare fyra dagar av jobbiga möten) och kylan ute biter, så gissa om jag ska mysa inne med mina böcker!!

Sparkle Hayter "The Chelsea Girl Murders"
(240s, ISBN 1-901982-85-8)

Neeeeeej! Det här var ju den sista Robin Hudson-boken jag kunde hitta, och så var den... ja, den var inte alls lika kul som de andra. Det var absolut inte bortkastad läsning, men så snart jag tar en bok signerad Sparkle Hayter i min hand är förväntningarna högt ställda! För högt, kanske...?

Robins hus brinner ner (upp?) tack vare den alltid lika besvärliga grannen Mrs Ramirez och hennes underliga elektriska souvenirer. Robin och katten Louise Bryant får flytta in i kompisen Tamayos lägenhet i anrika Chelsea Hotel. Tamayo själv är ute på resa, och Robin har fått låna nyckel om hon skulle behöva någonstans att ta vägen - så praktiskt ;-)

Chelsea Hotel huserar många bohemiska människor (det var ju till exempel här Sid Vicious dog) och Robin utgör som vanligt navet för en massa skumma händelser. Hon är helt enkelt en trubbel-magnet, som får en förrymd flicka på halsen (Nadia, som vägrar berätta var hon kommer från men som iallafall avslöjar att hon rymt från ett arrangerat äktenskap i ett land "långt-bort-i-stan" för att gifta sig med sig amerikanske pojkvän). Några dagar senare får vår kära hjältinna en död man i famnen då hon öppnar dörren och det står inte på förrän hon finner sig sammanknuten (i den bokstavliga meningen) med fem nunnor (nunnor som bakar kakor och säljer dem under namnet "The Immaculate Confection" - fyndigt värre, typisk rolig ordlek a la Hayter) i en skenande buss. Sådär är det, när man är en vacker dam i sina bästa år.

Och... kan det verkligen vara så att Robin har blivit kär på riktigt den här gången?

Det känns nästan som om Sparkle Hayter börjar tröttna en smula på Robin och hennes äventyr, det går lite på tomgång. Jag hoppas på tillfällig formsvacka, för jag vill läsa fler roliga böcker om Robin Hudson!

Måndag 29/1 2001

Åsa Nilsonne "I det tysta"
(240s, ISBN 91-7643-719-1)

Jag hittade en bok på rea, det måste ha varit 1992 eller 1993. Författaren hette Åsa och stavade "Nilsson" på ett konstigt vis, hon var läkare och jag minns att jag tyckte om boken som hette "Tunnare än blod". Huvudpersonen Monika Pedersen minns jag inte alls, vilket känns lite konstigt nu när jag läser nästa bok om Monika; "I det tysta". Monika intresserar mig. Jag funderar på att läsa om "Tunnare än blod", för det här tyckte jag mycket om.

Monika ska tillbaka till kriminalen inne i stan (i "Tunnare än blod" tvångskommenderades hon dit för en kort tid som förstärkning då stora delar av den ordinarie styrkan låg sjuka i influensan), bort från den lilla polisstationen i Skärholmen. Det är visserligen bara ett halvårs-vikariat, men ändå är Monika livrädd att mista vänskapen med Mikael som är hennes allra bästa kollega i Skärholmen. Monika är bäst i hela världen på att trycka ner sig själv och Mikaels stöd varken vill eller kan hon vara utan. Det tar ett tag innan jag förstår att de inte är ett par, Mikael är homosexuell. Kanske är Monika lite olyckligt kär i honom? Det är sådana saker som kanske framgår av den första boken, vars innehåll alltså sedan länge är bortglömt. Många böcker har passerat mina händer sedan den boken plöjdes. Ungefär.

Monika och Mikael åker på ett larm under sitt sista pass tillsammans. En ung kvinna har hittats död i sin säng med skallen inslagen, men något är märkligt med hennes död. Kvinnan heter Hermine Gyldenklou och är en till synes tillbakadragen och skötsam doktorand, vem vill döda henne? Av en slump blir det så att mordet på Hermine blir Monikas första fall på kriminalen. Monika får det inte alldeles lätt med nya chefen Daga som inte direkt uppmuntrar Monikas idéer. Inte helt oväntat (nähä :-)) är Monika smartare än de flesta tror...

Söndag 28/1 2001

Hermann Hesse "Siddhartha"
(123s, ISBN 91-0-056969-0)

Tack vare Bonniers Delfin-serie finns det möjlighet att få ta del av det vi brukar kalla "gamla klassiker" utan att behöva leta ihjäl sig på diverse antikvariat (att leta böcker på antikvariat har onekligen en mysig poäng i sig - men om man förgäves söker en bok som man verkligen vill läsa så är det ju tråkigt om den inte står att finna ens på antikvariat). Natur och Kultur har en liknande serie - i min "väntebokhylla" finns bl a Balzacs "Pappa Goriot" och Flauberts "Madame Bovary" just tack vare NOK:s pocketklassiker.

Hermann Hesses bok "Siddhartha" kom ut 1922, och det känns underligt att tänka tanken att den skrevs på tyska. En fånig fördom, jag märker det själv. Berättelsen om Siddhartha låter så sagolikt sprungen ur det genuint indiska, det känns som en berättelse som serveras i samma anda som den kunde ha serverats då på den tiden, för nästan 2500 år sedan. Det tyska språket känns för strikt och hårt för att beskriva det som beskrivs här - ändå var det alldeles precis det som Hesse lyckades med, och han lyckades överlag så väl i sin författargärning att han 1946 belönades med Nobels litteraturpris. (det bör påpekas att jag inte läste boken på originalspråk, ändå slog den mig, den där fåfängt fördomsfulla tanken på det svårförenliga i det tyska språket och historien i sig)

Om man som jag har ett intresse för österländsk filosofi i allmänhet och det som drar åt det buddhistiska hållet i synnerhet så är det här en liten pärla att upptäcka. Man kan läsa den rakt av som en saga eller en legend, då är det en snabb och relativt enkel läsning (fast meningarna är stundtals långa och omständiga). Man kan också läsa den på samma vis man läser en bok som Kahlil Gibrans "Profeten", med eftertanke, och då kan man fundera länge över vissa saker. Det är en hjärtevärmare såväl som en liten tunn bok att gymnastisera hjärnan med, och sådant gillar jag.