Måndag 19/2 2001

Jenny Colgan "Talking to Addison"
(389s, ISBN 0-00-653177-6)

Här kom äntligen den där tokroliga, okomplicerade boken jag efterlyste. Alldeles precis vad jag behövde som "skidvalla" för penicillinet som ska börja göra min kropp pigg och frisk...

Holly är strax under trettio men har ett ganska dåligt betalt jobb (de gånger hon har jobb) då hon är någon form av frilansflorist. Hon har inte råd att ha egen lägenhet, utan delar med ett gäng kompisar från skolan, Josh och Kate. Inte förrän efter någon vecka inser Holly att det finns en fjärde invånare i lägenheten också, den våldsamt folkskygge datanörden Addison. Addison är inte bara överintelligent och folkskygg. han är våldsamt vacker också. Holly faller omedelbart ner i förälskelsens djupa träsk. Hon låtsas till och med tycka om Star Trek för att fånga hans intresse.

Men hur närmar man sig en grabb som knappt tycks tala med folk, en grabb som helst skulle föredra att få e-posta lägenhetskamraterna istället för att behöva prata med dem? Ska Holly lyckas ta sig igenom skalet? Och hur ska det gå med Joshs sexuella ambivalens, är han gay eller inte? Kommer Kate för alltid endast att träffa gifta män som vill ha ett litet skojigt tillfälligt snedsprång? Vem blir det som lägger beslag på den mystrevlige fysikern Finn till slut?

Inte direkt någon djupare historia. Jag visste vad jag fick, jag hade ju läst (och fnissat åt) "Amanda's Wedding" och detta var en bok i samma stil. Rå humor, bitska kommentarer och charmiga människor. En stunds ytlig underhållning, alldeles precis vad jag ville ha. Och den som tycker att ytlig underhållning är för simpelt - tja, man övar ju engelskan ;-) Det är inte det sämsta.

Fredag 16/2 2001

Anna Quindlen "Det som är sant"
(276s, ISBN 91-7643-515-6)

OK, jag förstår. Nu vet jag. Anna Quindlen är i sanning en tårkanalernas mästerdomptör, för jag tror inte att jag plötsligt har blivit en extremt lättrörd snörvelfia.

Att leva på att skriva om kvinnomisshandel och mödrar som rycks bort för tidigt i cancer kan sägas vara billiga trick, men Quindlen kommer undan med den äran för än så länge (...det är ju svårt att vara tvärsäker efter bara två avverkade böcker!) gör hon det mycket bra. Det är rörande, men utan alltför många övertydliga "kiosk-roman-poänger".

"Vad polisen än sade, vad det än stod i tidningarna, vad folk än trodde och fortfarande tror efter alla dessa år så är sanningen den att jag inte dödade min mor. Jag bara önskar att jag hade gjort det".

Ellen har ett drömjobb som journalist i New York och är bara hemma och hälsar på över en helg. När det är dags att åka tillbaka till NY får hon ett fruktansvärt besked, hennes 46-åriga mor har cancer. Ellens far meddelar att han förväntar sig att Ellen säger upp jobbet och lägenheten i New York för att komma hem och ta hand om sin mor under sjukdomen. "Men du då?" säger Ellen och hennes far anser att det inte är hans jobb, han spelar på saker som "tänk på att din mor tog hand om dig när du var liten" (troligtvis har modern också tagit hand om honom i många år men så väljer han inte att se det, modern har väl dessutom mycket troligt tagit hand också om Ellens bröder men att de ska hjälpa till kommer aldrig på fråga). Att anställa en sjuksköterska förkastar han till en början också, hans fru ska tas om hand i hemmet, av någon hon känner väl.

När modern så avlider efter en långdragen och plågsam kamp så visar det sig att hon dött lite i förtid av en överdos morfin och inte av cancern i sig (trots att den var mycket mycket långt framskriden och i sig obotlig). Ellen finner sig få skulden. Där börjar boken och blickar sedan tillbaka i tiden.

Ellen har aldrig varit den husliga typen och hon får verkligen ställa om då fadern förväntar sig samma perfekta service som hans fru i alla år tillhandahållit. Det är sällan han är hemma och då och då övernattar han på universitetet där han arbetar, han har en liten böjelse för att gärna dela säng med vackra studentskor. Behöver jag säga att porträttet av fadern retade upp mig en och annan gång under läsningen?

Precis som "Svart och blå" är det här en bok som får mig att gråta. Det är ju inte så länge sedan mormor gick bort och den del saker kring cancer och det sätt den bryter ner en människa känns ännu alltför välbekanta (jag var ju bara tolv när det samma hände min far), men ändå tycker jag att den här boken precis "Svart och blå" kommer undan med det. Den lever inte enbart på tragiken kring sjukdomen och moderns död, den spinner kring ett antal intressanta frågeställningar i övrigt också.

"Det som är sant" har filmats, gissa vem som spelar rollen som modern?
Jamen, självklart.
Meryl Streep.

Måndag 12/2 2001

Anna Quindlen "Svart och blå"
(278s, ISBN 91-7643-597-0)

Jag är en fruktansvärt sentimental och lättrörd människa. Jag gråter på bio. Jag gråter framför TV:n, över Cityakuten eller något dokumentärt barnprogram om en veterinär som måste avliva en gammal katt. Jag gråter över någon fjantig film eller när någon människa vem-som-helst vinner någon idrottsgren vilken-som-helst och gråter på pallen - då gråter jag också.

Konstigt nog gråter jag mycket sällan av böcker. Otroligt sällan. Men jag grät när jag läste den här boken.

Frances "Fran" Benedetto är 37 år gammal och hon har en ljuvlig tioårig son som heter Robert. Hennes man är en sådan man som alla kvinnor suckar lyckligt vid åsynen av och män dras till honom för att han är en sådan riktig karl, narkotikapolis, stenhård. Han är en sådan man som kan utgöra centrum var som helst.

I nästan tjugo år slår han henne innan det rinner över och hon sticker. Hon får kontakt med en organisation som hjälper misshandlade kvinnor att få ett nytt liv i en ny stad under en ny identitet. Vi får följa med Fran och Robert till det nya livet, till ett unket litet hus i en skithåla till stad långt långt från det skinande rena huset i Brooklyn. Det är svårt att bara bygga ett nytt liv av ingenting, men det var ju livsviktigt att försöka.

Det var länge sedan jag läste en bok som var så omöjlig att lägga bort. Jag läste och läste och läste, och jag är glad att jag redan har ytterligare en Quindlen-bok; "Det som är sant". Det sägs också vara en bok som kan få en sten att gråta, men då får jag väl gråta då. Det skadar inte. Ibland.

Söndag 11/2 2001

Lee Stringer "Vinter vid Grand Central"
(219s, ISBN 91-7263-115-5)

Om hemlösa av en f d hemlös. I 12 år bodde Lee Stringer på kartongbitar i tunnelbanan eller var helst han kunde hitta en varm plats att sova på. Han missbrukade alkohol och droger, vad han kom över, allt för att stilla hungern.

Han jagar i sin kartongboning efter något att skrapa med och får fatt på en blyertspenna för att skrapa ihop crack i pipan. Han behåller pennan för att slippa rota runt efter något att skrapa med fler gånger och kommer till slut på att man kan skriva med pennor också. Man kan skriva om allt man vill. Och det gör han.

Han skriver och skriver och upptäcker att det också är en sorts drog som bekräftar egot. Då och då skriver han så att han glömmer bort att jaga droger. Han skriver bra och får ibland in sina texter i "Street News", en sorts föregångare till "Situation Stockholm". Han blir en mer stående skribent och livet ordnar sig såpass att han får övernatta på redaktionen, en sorts tyst inofficiell överenskommelse. Drogerna har fortfarande en stor del i hans liv, men han slipper åtminstone sova på perronger. Så småningom lyckas han också lämna drogerna därhän.

Han skriver osentimentalt och pang på rödbetan, "så här hamnade jag på gatan, så här hade jag det på gatan, det här såg jag och det här hörde jag och det här gjorde jag". Och det är en skön känsla att få läsa om någon som trillade ner, krälade runt och slutligen kravlade sig upp igen. Det blir faktiskt bra ibland.

De sista kapitlen utgörs av en samling välskrivna mer eller mindre debatterande artiklar, han ifrågasätter politik och etik kring hela problematiken.

Lördag 10/2 2001

Inger Alfvén "Berget dit fjärilarna flyger för att dö"
(133s, ISBN 91-7643-395-1)

...berget som man på sidan 11 lär sig ligger på Ceylon och inte på Cypern som baksidestexten påstår. Småklantigt av omslags-makarna! (ja, jag är en gnällkärring som hänger upp mig på sådant)

En man i yngre medelålder ligger på sjukhus. Han vet att hans sjukdom sakta tar hans liv på ett sätt som för honom känns ovärdigt och ingen bot finns att tillgå. Han finner en kvinna, Marianne, som kan hjälpa honom att ta hans liv på förhand för han vill möta döden kontrollerat - men kommer hon att göra det och när gör hon det? Vill han fortfarande det när det kommer till kritan?

Trots att kvinnan är "för fet och för sminkad" börjar mannen fantisera en smula om henne och plötsligt ser han fram emot hennes besök, han som på alla sätt och vis kämpar för att inte finna några som helst ljuspunkter i det liv han inte längre vill ha.

Det jag tyckte mycket om var just texten om berget dit fjärilarna flyger för att dö, det var också den texten som fick mig att köpa boken (...ännu ett pocketreafynd från Åhléns). Jag antar att jag får låta tankarna spinna vidare kring berget, för resten av boken bar mig emot en smula. Den var alls inte dålig, men något i mig tyckte inte om den. Motsägelsefullt, javisst.

Man kan som bekant inte tycka om alla böcker, men jag försöker alltid allmänbilda mig lite och letar ständigt nya fynd. På sistone har det varit många böcker som fått mig att bli lite gnällig, men det är ju så det är. Vissa gånger är man kinkig och kräsen men även om man inte tycker om en bok så finns det ju ett värde i att läsa den. Jodå, det inträffar att jag struntar i att läsa färdigt böcker, men då ska de vara ganska rejält hopplösa.

Fredag 9/2 2001

Brundin/Heimersson "En god katt förlänger livet"
(155s, ISBN 91-7643-600-4)

Harmlöst. Jag behövde läsa något harmlöst.

Katter kan man ju inte bli arg på, eller deprimerad av - möjligen då att man kan slås ner en smula av tanken på att man så gärna vill, men inte kan. Jag tog risken!

"Ja, katter blir perfekt", tänkte jag. Och det blev det, en mycket trevlig stund. En samling kåserier signerade Heimersson/Brundin - många får mig att fnissa, skratta rakt ut, och någon enstaka lockar fram en liten tår. Bästa kompisen Musse som dog på sin mattes 30-årsdag slog an en sorgsen ton, jag antar att Musse påminde mig om trotjänaren Hampus, som uppfostrade mig mellan 14 och 29. För jag var hans människa. Han var inte min katt, jag var alldeles absolut hans människa. Äsch - allt det där förstår ni själva om ni läser boken! Läs!!

(...och alldeles precis som i "Kvinna eller försvinna" medverkar Katrin Jakobsson med sina finurligt bearbetade bilder och roliga bildtexter, det är svårt att hålla sig från att tjuvkika i förväg!)

Om du är en lika stor kattälskare som jag är så kanske jag också kan få rekommendera boken "Felidae" av Akif Pirincci (ISBN 1-85702-207-6). Listige katten Francis löser kattmord i en bok som är en modernare och mer vuxen variant av "Den långa flykten", skriven med en rejäl glimt i ögat. Jag köpte den i London 1994, kanske finns den att få tag på än. Den är väl värd att letas efter!

Hanif Kureishi "Intimitet"
(166s, ISBN 91-7643-714-0)

Jag står så kluven inför den här boken att jag blir förvånad själv. Å ena sidan skriver han gudomligt bra, det måste jag tillstå. Väldigt bra. Å andra sidan skriker hela jag "barnsliga barnsliga skitunge!!" när jag läser, för "berättaren" eller "huvudpersonen" Jay får mig att resa ragg och det påverkar onekligen omdömet eftersom hela boken i stort sett utspelas under en grubbelnatt.

En lång grubbelnatt. Jays grubbelnatt. Jays grubbelnatt, natten innan han bara ska gå ut genom dörren och lämna sin sambo och sina två barn - bara så. För att han inte orkar med familjelivet längre. Trots att han piggat upp sin tillvaro med älskarinnor under många år så är familjelivet ändå inte det pojken inuti honom vill ha och då tänker han bara gå, trots att han också plötsligt inser hur Susan sliter redan nu och hur ännu mycket mer hon kommer att få slita när han bara sticker och lämnar henne med pojkarna.

Jag vet inte om den här boken är för män var Nick Hornbys böcker är, jag hoppas inte. Jag hoppas att män överlag inte mår som Jay, tänker som Jay, uppför sig som Jay.

Jag brukar ju kunna tycka om böcker mest på grund av deras språk, sättet berättelsen framförs på (Falkenlands "Min skugga" var ju också en berättelse med en motbjudande huvudperson, men ändå kände jag inte samma motstånd) men i det här fallet färgas hela mitt omdöme av vilken gris jag tycker att Jay är. Kanske drabbas jag av skräck att Jays historia på något vis sammanfattar den kollektiva manliga medelålderskrisen ;-)

Nej men oj. "Gott-humör-böcker" ska jag läsa nu, det har jag ju sagt i över en vecka! Flauberts "Madame Bovary" påbörjad, men inte heller den fyller väl direkt kvoten av grubbelbefriad ren och skär underhållning. Men lugn, jag har beställt Jenny Colgans (tidigare "Amanda's Wedding", se 001007) senaste från AdLibris - den lär vara "light" nog för att jag ska slippa bli upprörd. Tillsammans med den boken kommer Camilla Floyds "Respekt" och Douglas Couplands "Miss Wyoming".

Kureishis officiella hemsida