Onsdag 4/4 2001

Klas Östergren "Med stövlarna på"
(188s, ISBN 91-7643-440-0)

Jag började tveksamt läsa Thomas Harris "Hannibal". Jag minns hur jag formligen kastade mig över beställningsformuläret när den boken dök upp i min engelska bokklubb. Jag ville verkligen läsa den genast, alldeles direkt - och så kom den då äntligen till min brevlåda, jag tittade på den, lade så in den i väntehyllan och där har den legat länge, fram till igår (så mycket för det hastiga tvånget att absolut vilja ha den först av alla *pust*). Jag tog fram den och började läsa, agent Starling är fortfarande lika cool men... nej, efter 60 sidor dog intresset igen, och jag tog istället fram Klas Östergrens novellsamling "Med stövlarna på".

Den sägs vara en sorts comeback, en återgång till det geniala Östergrenska som uppenbarligen hade falerat under några år. Själv vet jag inte, eftersom jag aldrig tidigare läst något av honom, såvitt jag kan minnas (men det medges, minnet är ganska kasst).

Och ja, visst skriver han bra, han har ett utomordentligt varierat språk och... men... nej, det är för mycket av Den Svårmodige Mannen (...Myten, Legenden...) över det här för att jag riktigt ska orka med. Inte min kopp te. Men det kanske det inte ska vara.

Tisdag 3/4 2001

Laurie R King "Med barn"
(311s, ISBN 91-518-3166-X)

Billigt bokreafynd! Härligt! Jag tycker så mycket om Laurie R King, både hennes böcker om den rappa San Fransisco-snuten Kate Martinelli ("Med barn" är just en Martinelli-deckare) och de fyndiga böckerna om Mary Russell, en intelligent ung amerikanska som blir bundis med Sherlock Holmes på 1920-talet.

Laurie förmår inte bara snickra ihop spännande historier, man anar en väldig allmänbildning bakom författarskapet och man känner att man får lite extra med sig efter att ha läst något signerat Ms King. Sådant tycker jag om, det är lättläst men ändå finns ett visst djup - om man bryr sig om att gräva.

Det här är iallafall den tredje boken om Kate Martinelli och hon har lite tjall på livet, så att säga. Flickvännen Lee som skadades av en förlupen kula i upplösningen av förra boken har repat sig något så när, men hon är trött i huvudet, trött på alla som ska ta hand om henne vare sig hon vill eller inte. Förhållandet krisar och Lee sticker iväg till en nyfunnen faster norröver, Kate inser att hon inte är välkommen att följa med.

När allt är som tristast växer en ny och annorlunda vänskap fram, Kates bästa kollega Al ska gifta sig med Jani, och hans blivande styvdotter Jules tyr sig till Kate. Jules är tretton år, hyperintelligent och inte så lite brådmogen. Hon håller på att bli vuxen och ställer sig tusen frågor, Kate inser att det är en ganska mysig känsla att plötsligt bli någons idol sådär - men omgivningen ser inte med helt blida ögon på vänskapen.

När Al och Jani ska åka på smekmånad över julen ber Jules att få bo hos Kate istället för att följa med dem. Kate blir glad och struntar i alla varningar om att Jules kan vara ganska komplicerad att tas med ibland - klart Jules ska få bo hos Kate! Lee har tinat upp lite och har gett Kate tillåtelse att komma upp till fastern på besök och Kate tar med sig Jules på resan. De stannar på ett motell för att få nattvila, Kate kraschar i ett migränanfall och vaknar dagen efter för att finna att Jules är borta. Weg. Spårlöst försvunnen, och detta i ett område där jakten på en ökänd seriemördare är i full gång. Oops.

Det här är inget undantag, det är en mycket spännande och välskriven thriller med en otroligt cool och sympatisk hjältinna i huvudrollen. Jag älskade första boken; "Farlig begåvning", var mer kallsinning inför den efterkommande "To play the fool" men den här tredje boken håller mycket hög klass. Laurie R King är ett skönt författarfynd att upptäcka för den som ännu inte gjort det!

Måndag 2/4 2001

Douglas Kennedy "Den gåtfulle fotografen"
(379s, ISBN 91-7643-644-6)

Uje och EvaP hade alldeles rätt när de rekommenderade den här boken, den är väldigt bra - men väldigt hemsk. Jag själv förvånades över att jag kände sympati för en mördare, det gör man kanske inte varje dag.

Ben Bradford är jurist. Han bor i en tjusig villa i en likaledes tjusig del av Connecticut. Dagarna spenderar han på Wall Street där han är delägare i en advokatfirma, och adderar man en vacker fru och två söner till konceptet så tycks han vara En Lyckad Man. Men Ben, han ville ju hellre bli fotograf. Han var hyggligt duktig som ung, men fadern ansåg att han skulle göra något "riktigt" istället och så fick det bli. Och den vackra hustrun, ja hon är kall och avvisande och Ben förstår ingenting alls förrän den dag det uppdagas att frugan har ett förhållande med en tämligen avskyvärd granne. En granne som livnär sig på ett litet arv, men försöker slå sig fram som (...medioker...) fotograf.

Ben vill bara dö, han tappar koncepterna alldeles när hans fru meddelar att hon vill ha skilsmässa. Ska han hoppa från sitt kontor på nittonde våningen? Sprit och valium-överdos? Kanske borde han gasa ihjäl sig i bilen? Metoderna snurrar genom skallen, han vill ta livet av sig. Fort. Men så stämmer han möte med älskaren, den avskyvärde grannen, och det går åt skogen. Ben glömmer sina självmordsplaner och får ge sig ut på flykt, med en ny identitet...

Det är väldigt spännande. De 379 tättskrivna sidorna rinner genom medvetandet i en rasande fart för den här boken är omöjlig att sluta läsa. Men är det verkligen så enkelt att bara försvinna och skaffa ett nytt liv i USA? Kanske är det det. Kanske inte. Vilket fall - det är dumt att alltid analysera sönder en spännande bok, i det här fallet svalde jag soppan som en kryddig anrättning och var nöjd så. Hm, kan Douglas Kennedy tänkas ha skrivit något mer som man kan sluka?

Söndag 1/4 2001

Maria Hede "...och bli ett vackert lik"
(379s, ISBN 91-0-057558-5)

Lev hårt, dö ung och bli ett vackert lik. Evelyn har fortfarande bekymmer med jaget och livet och paniken, för det här är fortsättningen på boken om den anorektiska "Evelyn spöke" som jag läste den 14/12 förra året.

Maten går ner ganska bra numera, men för att döva ångesten intas det mycket sprit och massor massor av små gulliga piller i sköna färger... Imovan och Propavan, Xanor och Stesolid - och allra bäst känns det, anser Evelyn, om man tar dem med alkohol. Illans.

Precis som det gick ett antal år mellan skrivandet av böckerna har det gått några år i Evelyns liv. Hon är 23 när boken börjar och har etablerat ett visst rykte som ung och lovande konstnär, och hon umgås i kretsar av andra unga och lovande (...och panikångestdrabbade...) kreativa. "J" t ex, han skriver jättebra, har gett ut några böcker med poesi och ska få ut en novellsamling till hösten, han har till och med ett eget ungt och häftigt kultur-TV-program redan. Han har allt det - och en hel massa ångest.

"Massor av människor dök upp och försvann. Jag visste att jag uppfattades som väldigt öppen och pratglad, men också att jag knep ihop munnen om sånt som låg mig nära. Det var inte så populärt i denna krets av primalskriets barnbarn. En del slängde till och med ur sig att integritet var ett hot mot demokratin. Då brukade Lisen, min svartögda hjältinna rycka in till mitt försvar. - Nå, vi har alla våra hemliga trädgårdar! sa hon mystiskt med mörk röst. Det här var så larvigt, det känns så fånigt att skriva det och direkt bisarrt att minnas. Trodde vi verkligen på en revival för the summer of -68? Eller är det något som alla i vissa kretsar går igenom? Men vi var marknadsanpassade hippies, bohemer med mobiltelefon och agendor. Vi var fria och unga och begåvade. Över picknickfilten satt vi och planerade nästa drag i karriären, solen brände och ingen skulle bli dataprogrammerare. Allt var möjligt. . . Jag hade läst att en genomsnittskvinna i Sverige i trettioårsåldern hade legat med sju män. Jag visste att jag var fånig, men när jag hade legat med nummer sju mumlade jag ett HURRA JAG KOMMER ATT VARA NORMAL NÄR JAG ÄR TRETTIO ÅR ÄVEN OM JAG INTE LIGGER MED NÅN MER! Eftresom jag snart skulle fylla 23, så hade jag stressat fram ett snyggt försprång. Jag behövde inte ligga med någon mer, åtminstone inte förrän jag fyllt 31."

Det är det här som är det sköna, för samtidigt som det är fläckvis svart och ångestladdat och Evelyn mår väldigt väldigt dåligt, så finns den där; distansen och den sarkastiska humorn. En liten klackspark till det där med att man också i dessa småpretentiösa bohemiska kretsar där man hyllar individualiteten har ett alldeles alldeles enormt behov av att vara som alla andra bohemer. Individualiteten i sig borde ju i den vackraste av världar innebära att man kan vara alldeles den man är, men si det finns en ganska strikt mall att inordna sig i även som bohem ;-)

Man vill läsa vidare, det här är ännu en bok av det slag som man plockar med i väskan med en förhoppning om att kunna smyga till sig stunder av läsning. Och den är väldigt rolig. Och väldigt hemsk. Och väldigt sorglig. Jag tycker om den. Jag har vänner som sitter i den här skiten, jag behövde läsa det här.

Fredag 30/3 2001

Cilla Nauman "Vågorna Alma, vågorna"
(275s, ISBN 91-0-057085-0)

En del böcker vill man liksom flytta in i, bosätta sig i. När jag vecklar upp omslaget till den här boken (stranden fortsätter på baksidan, slät och orörd) så vill jag vara den som står där ensam vid havet. Det ser så härligt ut.

Boken i sig är naturligtvis också bra, så snart jag skulle iväg någonstans under veckan som gick så stoppade jag ner den i väskan och tog den med mig, om det skulle bli tillfälle att fortsätta läsa några rader någonstans. Nu blev det sällan det, men bara att veta att den fanns med där i väskan var lite mysigt. Utifall att. Liksom.

Den här boken tilltalade mig så oerhört mycket mer än Naumanns senare bok "Dom", som jag läste tidigare i år - inte enbart för att den är gladare (det finns mycket vemod och några hemska händelser också här, men de känns inte lika kvarstannande, det glittrar till mot slutet och allt känns bra i magen), men kanske också för att Alma är så lätt att känna med och tycka om.

När berättelsen tar sin början återvänder Alma till Spanien för att besöka en advokat. Hon är spänd och undrande, och det blir man ju själv också då man lär sig att hennes besök är en följd av händelser från sommaren innan. Vad var det egentligen som hände? Vadan alla dessa blandade känslor? Någon dog, men vem och varför... då den sommaren?

...sommaren då Alma som vanligt spenderar semestern i Spanien (hennes döda mors hemland), då hon slumpartat träffar en engelsk kvinna, Lucy, på ett tåg på väg till Barcelona. Alma är egentligen ganska blyg men dras till den livliga Lucy och de bestämmer sig för att fortsätta resan tillsammans dagen efter.

Lucy super och ljuger och röjer hämningslöst runt med män de möter på vägen. Alma känner sig stundtals irriterad och lite övergiven. Så hamnar de i den lilla byn vid havet, där så mycket ska hända som för alltid förändrar Almas framtid.

Jag tycker så mycket om norra Spanien och formligen lapar i mig scener under olivträd, i fuktig värme. Ljudet av havets vågor är så tydligt. Och Cilla Naumann skriver så himla bra. Man undrar verkligen vad som hände (man får tåla sig alldeles till slutet :-)), man vill höra fler av Almas mammas baskiska historier - ja, som jag skrev i början, jag vill flytta in. Jag vill också ha Almas hus.

Läs! Kanske är det här den perfekta semesterboken, fast den fungerade illans bra som vanligt vintervår-bok också. Det enda jag (barnsligt nog) har emot den här boken är att titeln känns väl pretentiös. Det känns som om det ska låta djupare än det är. Kanske. Fast det är väl bara jag som är kinkig.

Måndag 26/3 2001

Slavenka Drakulic "Förtärande kärlek"
(238s, ISBN 91-1-300419-0)

Iiiih - när jag insåg vad omslaget föreställde så rös fotfobikern i mig (jag tycker att fötter är så vansinnigt äckliga!) - det är en kvinna som biter i en mans stortå. Urk. Men så skulle det ju handla om förtärande passion också, och passionen bryr sig väl inte om en ynka fotfobiker... (nej, du har helt rätt, så passionerad att jag frivilligt slurpar tår skulle jag aldrig bli)

Å andra sidan var omslaget bara en liten ynka försmak av vad som komma skulle. Drakulic skriver oerhört bra - som vanligt - och det är i sanning passion av det glödhetare slaget, men att titeln skulle spegla innehållet så bokstavligt hade jag väl aldrig anat...

Polska Tereza och brasilianske José möts en höst i New York och kärlek uppstår. De har båda ett liv som väntar hemma i sina respektive länder, de är bara i USA på stipendium för att komma framåt med varsin doktorsavhandling, men passionen slår till och de glömmer det mesta, de vill bara vara med varandra. Josés hustru hör av sig, hon är gravid igen och Tereza inser att hon inte kan eller vill mista José. Hon går onekligen steget längre än normala människor skulle göra för att få behålla honom.

Tja, låt mig säga såhär, det är ingen bok som gör en sugen på att äta...

Lördag 24/3 2001

Anita Goldman "Rita Rubenstein åker tunnelbana i den bästa av världar"
(224s, ISBN 91-27-07311-4)

Äsch, vilken osis! I tisdags impuls-köpte jag den här boken i pocketupplaga för 65 kronor. Dagen efter klev jag in på Akademibokhandeln bara för att finna att det ljuvliga tillståndet "halva priset på reapriset" äntligen infunnit sig, varför samma bok fanns i inbundet skick till ett mycket lägre pris än det jag betalat för pocketvarianten. Nåja, shit happens, och orden är ju desamma.

För jag tycker ju så mycket om Anitas ord, hennes språk. Jag ville så gärna veta (...och när jag kommer på att jag vill veta det så vill jag veta genast, då är inte ens AdLibris snabba nog :-)) om "Mållös" var ett lyckodrag eller om alla henns böcker är lika bra. Jag ville så gärna veta om jag hittat en ny språklig gudinna a la Edelfelt/Voors/Hermanson. Och det har jag nog, på vissa vis. Det känns bra!

En samling noveller som rör sig runt i cirklar från tunnelbanan på väg till Östermalm till Tel Aviv till Jerusalem via Tegnérgatan rent geografiskt, från 60-tal till 90-tal rent tidsmässigt. Allt snurrar kring det judiska, kring Ritas familj, men inte som i "Mållös" där det var en halvhumoristisk drapa om Rita som vuxen och mor/styvmor... det här sker tidigare, kring Rita, hennes mor och hennes syskon.

Allra mest kring Margalit, den vilda Margalit som blir onkolog och får obotlig cancer. Om Jakob, den smällfete Jakob som farit illa av livet och äntligen går till en psykolog, men utan någon riktig tro på att det kan lösa knutar. Om Sonja, som försöker, men som på något vis alltid lyckas såra något av sina barn. Hon vill ju alltid bara att allt ska vara Rätt.

Många av novellerna rör till tårar, allra helst "Stålmannen i Tel Aviv" och "Flyttfåglarna", men det är ingen bok att bli deprimerad av. Jag har fått en ny stor författarfavorit. På nästa bokinköpslista ingår kanske "Stenarnas döttrar" eller "Orden som brändes" - för Goldmans böcker har lika fantasieggande titlar som innehållet är fylligt.