Torsdag 3/5 2001

Katarina Mazetti "Det är slut mellan Gud och mig"
(124s, ISBN 91-501-0039-4)

Så läser jag ännu en så kallad ungdomsbok, och tar den 100% till mitt hjärta. Det finns inget barnsligt eller tonårsfjantigt med den här boken, det enda som indikerar "ungdoms-" är det faktum att huvudpersonen Linnea är 16 år.

Jag kallade "Grabben i graven brevid" för 1999 års bästa bok, och det här är den bästa bok jag läst hittills under 2001. Språket är oöverträffat bra, humorn knivskarp och djupen blir aldrig patetiska eller påträngande sentimentala. Katarina Mazetti är helt enkelt en av de absolut bästa nu levande svenska ordtrollarna! Jojomensan! Fastän hon är kvinna och fastän hon inte aspirerar på att ta Horace Engdahls plats! (pilutta dig, Horace, Katarina är coolare!)

Boken har mycket gemensamt med "Janne, min vän". I centrum står vänskapen, en ung människa som funderar mycket och kanske inte har haft någon riktig superkompis finner en vän som betyder nästan allt och så dör den vännen (det står redan på baksidan, så jag har inte alls avslöjat något som förstör bokens handling nu).

Och fastän man vet vad som ska hända så skrattar man åt Linneas och Pias alla knivskarpa kommentarer (snacka om att såga folk jämns med fotknölarna) innan det händer och så en stund senare gråter man (Jag. Jag gjorde iallafall det. Prova själv och se om du kan låta bli) och ingenstans känns det utstuderat eller fånigt. En bragd.

Jag vet fortfarande inte om jag ska bli lättad eller bekymrad över att jag delar så många tankar med en sextonåring. Vissa stycken är så pricksäkra att jag undrar hur Katarina Mazetti kom in i mitt huvud. Det är väl det som gör boken så bra - allra helst för en tonåring. Ibland behöver man påminnelsen, "jag är inte ensam om att tänka så här".

Det här var en bok av det där slaget som man inte vill ska ta slut, den är alldeles för tunn - jag ville ha mer. Det allra bästa är att det finns en bok till om Linnea; "Det är slut mellan Rödluvan och vargen".

Tisdag 1/5 2001

Frances Fyfield "Blind date"
(333s, ISBN 91-89380-10-x)

Det här var ett impulsköp, jag kollade runt på AdLibris i vild jakt på roliga böcker och mina ögon fann den här på topplistan. Lovorden haglade, så jag beställde den.

Och kände mig ganska dum. Jag kunde liksom inte koncentrera mig, jag var för rörig för att fixa boken med alla dess intrikata stickspår. Fast så hörde jag fler säga samma sak, det var alltså inte jag - puh ;-)

Nej då, det är ingen dålig bok men den skulle ha mått bra av bantning. Idén är snygg, många avdetaljerna likaså, men många sv stickspåren borde ha rensats bort. De finns där men det står ändå ganska klart att de ingenstans leder, de bara rör till det då det blir för många (misslyckade :-)) personer att hålla reda på. Historien kändes emellanåt så seg att jag lade boken åt sidan åtskilliga gånger och tog andra böcker emellan, det kanske inte hjälpte upp saken *harkel*

Lilla söta Emma, harmlösa snälla Emma, blir ihjälsparkad i sitt hem och storasyrran Lizzie (som inte är fullt lika söt, eller harmlös) ger sig ursinnigt in i jakten på mördaren. Det hela får ett abrupt slut när fel man (?) anklagas och tar livet av sig. Lizzie går ner sig i träsket och en sen kväll när hon går [raglar] hem från puben så attackeras hon av en man som häller kaustiksoda på henne. Svårt handikappad och rejält bitter flyr hon från allt till sitt något udda hem, ett kyrktorn i London. Så sparkas också en vän till en vän ihjäl på samma sätt som Emma, och cirkusen är i full gång...

Måndag 30/4 2001

Carmilla Floyd "Respekt"
(338s, ISBN 91-88420-81-7)

Ännu en neonrosa bok brevid sängen. Trendvarning? ;-)

Jag blev så förtjust i Carmilla Floyds bidrag till .doc (det om anti-dödsstraffsgänget i USA) att jag genast fortsatte med hennes bok "Respekt" som har legat till sig i väntehyllan ett tag nu.

Det här är andra sidan Ricki Lake, Jerry Springer eller Jenny Jones. Har du nå'nsin råkat se nå'n av ovan nämnda pratshower så har du sett dem, de kaxiga kidsen som utan att lyssna på någon ropar "whatever, whatever" i munnen på alla som försöker ifrågasätta det de gör. Tonåriga tjejer och killar som aldrig skulle gå obeväpnade till skolan, som har gängnamnet tatuerat på magen och som hellre skulle skiljas från familjen än sluta bära Gängets namn.

Carmilla har åkt runt East LA och mött några av dem, umgåtts längre perioder, brevväxlat, träffat vänner och familjer. Boken består av en serie porträtt av tjejer och killar. De som är över 20 kallas redan veteranos, veteraner...

Det kanske låter deprimerande, och det är det väl. Framtiden känns kanske inte som den allra ljusaste när man tänker på hur det är, men ändå andas vissa kapitel lite hopp. En och annan vill något annat med sitt liv. Oddsen att det ska gå vägen kanske inte är de allra bästa, men viljan finns och det är alltid en början.

Jag tycker om Carmillas sätt att skriva. Hennes personporträtt blir levande och jag bryr mig egentligen inte om huruvida hon sett och hört allt själv eller om hon fyllt i där det passar, jag tycker om det. Punkt. Kanske är det så att man inte ska läsa boken lika intensivt som jag gjorde, för det är lätt att bli avtrubbad när människoöde staplas på människoöde. Å andra sidan är det en bok som är svår att lägga bort, så vad gör man?

www.sneaker-nation.com/respekt

Lördag 28/4 2001

"Det bästa ur .doc"
(250s, ISBN 91-7263-168-6)

.DOC började som en tidskrift, en tidskrift fylld av långa artiklar/reportage. Ambitiösa reportage med litterära ambitioner. Jag måste medge att .doc gick mig spårlöst förbi som tidskrift.

Nu kör man på nytt, fast i pocketform, och si då fångade den mitt öga; den neonrosa boken "Det bästa ur .doc". Det är meningen att det ska serveras alldeles så här i fortsättningen, i pocketform, och det passar mig utmärkt. Av någon anledning har jag sällan ro att läsa långa artiklar i tidskrifter, hur välskrivna de än må vara. Kanske är det det fladdriga formatet som inte passar. I pocketform tycker jag i vart fall mycket bättre om det. I den här första boken möter vi bland annat Carmilla Floyd, Tarik Saleh och Carl-Johan Vallgren. Här finns också översatta artiklar av Elina Lappin och John G Dunne - allt som allt finner vi nio texter med högst varierande innehåll.

Här finns en artikel om Humboldt-morden (som stod som förebild för den utmärkta filmen "Boys don't cry" - omslagsbilden är hämtad ur just den filmen), en artikel om anti-dödstraffsrörelsen i USA, en artikel om bortglömda slavbarn i inte alltför länge sedan i Schweiz och om "bokstavsbarn" i ett nutida Sverige. Alla bidrag är kanske inte lika intressanta, men texterna är välskrivna och allmänbildande och det här är en riktigt bra idé. Jag kommer att hålla ögonen öppna - vidöppna - efter nästa .doc. Var så säker.

Tisdag 24/4 2001

Peter Pohl "Janne min vän"
(255s, ISBN 91-7712-747-1)

Nej, Frances Fyfield kände helt enkelt för rörig (jag har inte gett upp, bara lagt den åt sidan) och jag tog istället itu med Peter Pohl. Hans debutbok "Janne min vän" är en bok som en av de allra bästa ordtrollarna jag vet, Affi på surr.net, rekommenderade.

Den flera gånger prisbelönta boken "Janne, min vän" brukar främst kallas "ungdomsbok", men Peter Pohl har det magiska handlag som gör att hans ord kan vara till nöje för vem som helst som kan läsa. Här råkar det vara nästan-tonåriga cykelälskande Söder-kisar på femtiotalet som porträtteras, men det gör på vissa vis varken till eller från för det är inte det som är grejen. Det är Janne som är grejen, mystiske Janne som skulle vara lika magisk hur och när han än uppträder. Janne med de underliga kläderna och det långa håret. Janne som kan göra nästan vad som helst på en cykel och som balanserar på ett broräcke, högt över trafiken, utan att vara rädd alls.

Janne bara dyker upp en kväll från ingenstans, och Krille blir Jannes allra bästa kompis. Ibland är det sårande att Janne berättar så lite om sig, praktiskt taget inget alls men Krille vill ge Janne tid att bestämma sig för att berätta. Tråkigt nog så blir det kanske så att det redan är för sent när sanningen slutligen kommer fram...

Boken blandar "nutid" ("det" har redan hänt) med tillbakablickar på ett vis som serverar lite lite sanning för varje kapitel, och spänningen håller hela vägen. Krille går på Södra Latin, en skola präglad av traditioner och pennalism, så vilde Janne blir en underbar kontrast till det strikta livet där. Peter Pohl skriver mycket bra. Det känns som om det är väldigt mycket av honom själv i Krille och det finns mycket hjärta i boken som dessutom är sprängfylld av snygga formuleringar.

Peter Pohls egen sida

Lördag 21/4 2001

Isch, den här sidan är ett enda stort dåligt samvete just nu, alldeles speciellt som jag minns lovord från förr om att jag uppdaterade boksidan nästan varje dag (det stod iallafall så på nå'n länksida där de tagit med mig, även om det kanske inte varit riktigt så frekventa uppdateringar så hemskt långa perioder i ett sträck) - och så blir det ju inte nu. Verkligen inte. Det är fortfarande ordstockning, orden tar sig inte in i skallen trots ivriga försök (Frances Fyfields "Blind Date" försöker mest, men tämligen resultatlöst) så i brist på annat tänkte jag rekommendera två boksidor där jag hittat mycket skoj själv när jag har varit sugen på att läsa om böcker.

Först har vi Johanna. Vi tycker inte alltid lika om böcker hon och jag, men ändå älskar jag att ta del av hennes åsikter. Hon uppdaterar ganska ofta.

En site som garanterat uppdaterar ofta (men de är ju å andra sidan flera som delar på jobbet) är dagensbok.com. Där finns massor av recenserade böcker att välja och vraka bland.

Sådär ja! Hoppas att du hittade något roligt att läsa om böcker nu, även om du just idag inte fann det här! Jag hoppas fortfarande att min läslust ska komma tillbaka, för vad är jag väl utan mina böcker? Fattig, vill jag säga. Och alldeles nu kommer en vårflod av spännande pocketsläpp. En ny Emma Vall, Jostein Gaarders "Maya" och så vill jag läsa "Kärlekens raseri".

Söndag 15/4 2001

Maria Küchen "Lycklig hora"
(306s, ISBN 91-7324-837-1)

"Påsklov", och äntligen kom tålamodet att läsa tillbaka. Att läsa böcker är alltid en flykt till en lugnare tillvaro för mig, men den gångna veckan har jag varit så hårt pressad på jobbet att jag inte kunnat med att plocka upp boken när jag kommit hem - orden vägrar gå in. Och eftersom Maria Küchen har så många vackra ord i sin penna så är det ju slöseri av en god bok! På mammas balkong, med en fet och mycket trött spinnande katt i knäet kom läslusten emellertid tillbaka. Boken var snart slukad.

Den handlar om vackre Örjan, världsmedborgaren som seglar på en räkmacka och alltid klarar sig ur alla svåra situationer med hjälp av sin charm och sitt vackra leende. Otålige Örjan som sällan stannar lång tid på varje plats. Och om Helen, hans goda vän. Helen är 36 och kämpar med sin poesi. Det har just gått upp för henne att kampen kanske är onödig, där kanske inte finns någon riktig poet eller författare inuti henne. Inuti henne finns alldeles säkert däremot en gråtande mamma som funderar på att ge upp det fattiga och bohemiska livet. Helens son är tonåring, vill bara bo hos sin pappa och har precis börjat umgås med skinskallar. Aj aj! Helen har alltså problem nog när Örjan plötsligt dimper ner i hennes liv igen, full av charm och förförelse.

Örjan har alltid älskat att omge sig med prostituerade, att bli deras vän, men han skryter om att han aldrig aldrig någonsin har sex med dem. Helen vet detta och kan inte förstå hans fascination. Alldeles speciellt efter att deras eget förhållande transiterat från vänskap till en sexuell relation retar hon sig på alla hans kvinnliga vänner, och på Örjans ständiga tjat om Den Lyckliga Horan.

Helen får rätt. Det blir problem. En sen natt/tidig morgon ringer telefonen och en gråtande Örjan dirigerar henne till en av de prostituerades lägenhet. Kvinnan ligger bunden vid sängen, helt sönderskuren, och brevid står en hysterisk Örjan full av klösmärken i ansiktet. Det går inte att få något vettigt ur honom och han får följa med polisen med omedelbar häktning som följd.

Helen börjar gräva på egen hand, och när hon finner att Örjan har ett våldsamt förflutet börjar hon tvivla. Hon tvivlar både på honom och på sig själv, och på livet hon lever. Hon lär känna den mördade kvinnan via bortsmugglade band, och hon tar ett beslut som för alltid kan påverka Örjans liv...

Maria Küchen är också poet, och det märks på språket som är mycket vackert, det groteska till trots. Ser man det som en "vanlig kriminalroman" blir man kanske besviken över tempot och de kringelikrokar berättelsen tar. Den är inte spikrak eller logisk, det är inte alltid lätt att identifiera sig med någon enda av figurerna som förekommer, men bortser man från det och bara läser så finner man en ganska fascinerande bok. Den är kanske inte så fantastisk som man kan luras att tro om man läser baksidestexten, men heller inte så dålig som en del av de sågningar jag sett i pressen antyder. Den är lite annorlunda.

Är horan lycklig? Det får man fortfarande fundera ut själv.

Och så läste jag "Hamlon" av Jan Guillou. Av en komisk slump landade den på mitt skrivbord, ditlevererad av en kollega, innan jag ens visste att Carl Hamilton åter skulle aktualiseras via en serie på TV4. Vi hade pratat om Hamiltonserien (som jag dyrkade då jag läste den) och Henrik hade nämnt det meningslösa med boken Hamlon. Jag är böjd att hålla med honom. 60 sidor serverar ett möjligt upplägg på hur det kan ha gått sedan för allas vår tjusige marinofficer, sedan är det ytterligare 10-15 sidor till där Guillou diskuterar varför det inte blir någon fortsättning. Jag vill minnas att boken var väldigt dyr i förhållande till sitt format (extremtunn pocket) och jag kan inte påstå att det är alldeles lätt att följa Guillous resonemang om att han inte är någon som per automatik vill slå mynt av en given succé - varför då ge ut denna lilla bok alls?? Han har väl aldrig varit någon som känt sig tvungen att förklara alla sina egna beslut? Nåväl, strunt samma. Jag var nyfiken, jag läste boken, nyfikenheten är stillad, punkt.

Söndag 8/4 2001

Katarina Mazetti "Tyst! Du är död!"
(212s, ISBN 91-501-0020-3)

"Grabben i graven brevid" är en av de oöverträffat klockrent roligaste böckerna jag någonsin läst, så när Mazetti nu släppte en ny "fullängdare" (novellsamlingen som kommer i pocket i maj har jag ännu inte läst, jag är inte lika förtjust i noveller) så kunde jag inte vänta - den måste inköpas direkt!

Det här är en deckare, med ambition att vara rolig. Ja, tja. Jo, den är rolig (och smart!), men den kommer inte upp i samma klass som "Grabben...". Inte ens i närheten. Ändå är den inte dålig (det bara bevisar väl snarast hur genialisk "Grabben..." var :-))

Berättare är Malla, ung journalistpraktikant på en P4-station i ett något vagt inlands-Norrland. Vi ser historien genom hennes ögon, hör den berättas genom alla hennes e-mail till käre vännen Jonas. Då och då får vi också läsa Haqvins tankar. Haqvin är radiostationens musikproducent, en synsk sådan - han kan läsa de andras tankar, men det är inte alltid tydligt vem som tänker vad så inte ens han vet vem mördaren är.

För här har vi det klassiska slutna rummets gåta - stationens mest karismatiske (och sadistiske) medarbetare Richard mördas mitt under sändning, men trots att ingen kan komma in eller ut i studion utan att passera tre personer som inte sett något alls så är han otvivelaktigt död. Han ligger på golvet badande i sin egen hjärnsubstans, med huvudet kluvet av en yxa. "Inte ett ögonvittne, men 70 000 jävla öronvittnen!" som polismästaren frustrerat uttrycker det.

Malla blir nyfiken och börjar gräva. Hon hittar en sanning, en sorglig sådan. Vem var det egentligen som mördade Richard? Fick han kanske rentav vad han förtjänade?