Onsdag 20/6 2001

Inger Frimansson "Katten som inte dog"
(363s, ISBN 91-7263-195-3)

Jag följer upp med ännu en thriller, av ännu en kvalitetsförfattare i den här genren. Det är intressant att läsa Trosell och Frimansson i en följd på varandra. Båda böckerna är mycket bra och mycket spännande, men ändå så vitt väsensskilda som två böcker kan bli i ett visst avseende. Där Trosell ger en känsla av mysighet i det lilla (hur Sivs liv ordnar sig efter kaoset) men ondska i det stora (nynazismen är väl en av de otäckaste ondskefaktorerna man kan hitta i samtiden) så ger Frimansson på något vis motsatsen - en känsla av obehag i det lilla som inte har något med stora omvärlden att göra. Äsch, jag kan inte formulera den tanken på ett klart och koncist sätt alldeles nu, men lite så känns det.

Beth och Ulf spenderar semestern ute på landet, i en idyllisk gammal släktstuga. Deras förhållande är inte alldeles bra, Beth har en förlamande känsla av att Ulf är på väg att glida från henne. De dricker för mycket och ett antal olyckliga sammanträffanden senare står de med ett lik vid sina fötter; en av traktens halv-enslingar har en yxa begravd i pannan. De drabbas av panik, hjärnsläpp, och gräver i smyg ner honom i skogen strax utanför staketet.

Att deras förhållande inte direkt förbättras av detta är väl ett övertydlig påpekande, antar jag. Allt snurrar snabbare och paniken griper dem båda, men påverkar dem på olika vis. Att katastrofen är förutbestämd står tämligen klart, men hur den ska komma är en överraskning.

En lång resa till Afrika delar på något vis upp boken i två delar - kanske blir det lite långsökt i och med den vändningen, men jag valde att strunta i det. Boken var spännande och svår att lägga bort, men den var inte riktigt lika bra som Trosells bok. Kanske är det den ständigt närvarande känslan av svärta och obehag som gör att Frimanssons böcker är svåra att ta till sig - på samma gång som den är hennes adelsmärke. Den där "mysdeckarfaktorn" saknas och det är sällan några "happy endings". Jag tycker att historier av det här slaget är ett bra komplement till "mysdeckarna".

Liten bonusgrej: jag tycker att det är kul när en författare låter världarna i skilda böcker tangera varandra utan att de för den sakens skull ingår i en serie och här glider Waltraut från "Mannen med oxhjärtat" in i en pytteliten "kameoroll" på ett småroligt vis.

Söndag 17/6 2001

Aino Trosell "Om hjärtat ännu slår"
(287s, ISBN 91-7263-148-1)

Flip! Mega-flip! Äntligen har jag då provat på ännu en av de författare som utgör det svenska thriller-undret, och det gav minsann mersmak.

Den medelålders undersköterskan Siv (!) lever med den älskade, men ofta frånvarande mannen Jan i en lugn och vanlig tillvaro i Göteborg då två gräsliga händelser i snabb takt slår sönder det mesta av det hon kallade sitt vanliga liv.

Hon släpper allt och flyttar till ett ensligt beläget hus i Malung. Hon känner sig trygg i sitt lilla hus och finner snabbt nya vänner och mest mirakulöst - ett nytt jobb, i en glesbygd med stor arbetslöshet - och allt börjar se riktigt bra ut.

(Jag rent avundas henne torpartillvaron en smula, när jag läser om hur bra hon reder sig i sitt nya hus blir jag också sugen på att köpa ett hus ute i skogen, packa ner katt och böcker och bara flytta från allt :-))

Idyllen slås emellertid snart sönder då en serie av varandra oberoende, men underliga, händelser hopas till något som får henne att fundera. Något pågår, något riktigt otäckt. Företeelser som nynazism och våld är inte storstadsföreteelser enbart, Siv inser att hon kommit något riktigt skitigt på spåren och att hon kanske inte kan lita på alla som hon lärt sig att tycka om...

Thrillers och deckare ligger mig alltid varmt om hjärtat, men det är extraextra mysigt att läsa dem om sommaren. Jag vet inte varför, men för mig är det bara så. Vill du läsa en spännande kvalitetsbok i sommar kan jag alltså med värme rekommendera den här boken - som bonus ger den i form av sommarläsning dessutom en extra tacksamhetskänsla när man tittar ut genom fönstret, eftersom den utspelar sig mitt i bistra, smällkalla vintern!

Lördag 16/6 2001

Anita Goldman "Den sista kvinnan från Ur"
(151s, ISBN 91-27-07855-8)

Anita Goldman befäster sin status som en av mina absoluta favoritförfattare, hon behärskar verkligen ett brett spektrum med sitt författarskap. Lika nutida igenkännande och småpladdrig som "Mållös" var, lika högtidlig (men spännande!) är den här tolkningen av historien om Bibelns Abraham och Sara. Språket är mycket speciellt; en smula gammaldags, sirligt högtidligt som det på något vis anstår den här berättelsen - men det blir inte det minsta svårtillgängligt för det. Tvärtom. Det adderar en extra dimension.

Sara har lämnat sitt eget krigshärjade land och följt sin nye man, hövdingen Abraham, ut i nomadliv. Hon är medicinalkunnig och blir ofta den som får hjälpa kvinnor vid förlossningar, men själv förvägras hon av naturen ynnesten att få bli mor. Slutligen skänker hon sin man rätten att skaffa ett barn med den egyptiska slavkvinnan Hagar (en hövding måste ju ha en son!) och Sara åldras i ett slag, blir bitter och sorgsen, förpassad till andra plats som hon är.

Abraham ger sig ofta ut i öknen för att samtala med Gud, och trots att Sara nu har passerat åldern då hon har det på-kvinnors-vis (ja, så uttrycks det - menstruationen som indikerar fertil ålder) så lovar Gud honom ännu en son, en son med Sara. Sara är gammal och böjd, gråhårig och livstrött och till och med den gudstrogne Abraham börjar tveka en smula. Kan det verkligen vara sant?

Jag slukade Bibelns berättelser som liten, jag såg dem verkligen som äventyr. Jag minns att jag misstroget rynkade på näsen när det gällde just Sara, för hon skulle ju ha varit 127 år när hon dog, nästan hundra när hon fick den älskade Isak. Jag fick det pragmatiskt förklarat med att man nog räknade tiden på ett annat vis då, och jag lät mig nöja för jag ville fortsätta uppskatta äventyren. Nu är kunskaperna om den bibliska historien djupt begravda någonstans i bakhuvudet, men med den här boken insåg jag att det kanske skulle vara intressant att läsa mycket av det om igen. Oavsett vilken tro man har är Bibeln mycket intressant som historiskt dokument betraktat, och att på Goldmans vis skildra det hela ur ett kvinnligt perspektiv var en intressant vändning.

På något vis befäster man kvinnans ställning som varandes den underlägsna, den som ska låta sig styras, redan här. Det är mycket intressant att jämföra Abrahams patriarkaliska religion med den mer matriarkaliska som Sara hade med sig från templen i Ur.

Måndag 11/6 2001

Jessica Adams "Tom, Dick and Debbie Harry"
(348s, ISBN 0-552-14721-4)

Sex australiensiska (nåja, en är egentligen brittisk) syskon/vänner/fruar/exfruar mellan 25 och 40 år. Trassliga relationer. Otrohet. Ett sprucket pop-band med exotiska trumpinnar. Roliga australiensiska uttryck. Uppiggande miljö (Tasmanien - originellt efter alla London/New York/whatever-baserade böcker). En ung, klädförvirrad bankman med snudd på sjuklig Debbie Harry-fixering. En död häst som spökar på ett flygplan och senare räddar sin f d ägarinna från att bli överkörd av en astrolog som redan förutsett att han skulle köra över den f d hästägarinnan (how about that one??). Ett bröllop där bruden har spyfläckar på knäna efter att ha knäat i en baja-maja. En sexuellt frustrerad hund. En mycket sensuell trädkoja. En oanvänd trummaskin. En udda konstnärinna med avog inställning till resten av mänskligheten. En mycket misslyckad tidningsbilaga om bananer. Röda strumpebandshållare med dito nätstrumpor. Och massor massor av hungriga mygg.

Addera en för dagen mycket ordknapp bokslukerska, som dock tyckte att det här var en riktigt kul bok. Den spelar väl kanske inte i den allra tyngsta klassen, men jag älskar som bekant att blanda och ge - högt som lågt. Och att läsa på engelska ger ju alltid bra träning ;-) Tråkigt nog har jag redan glömt det originella uttrycket i stil med att ha kängurur på logen (motsvarande att inte ha alla getter hemma, eller inte alla paddlar i vattnet eller det vanliga tråkiga att ha en skruv lös) och trots idogt bläddrande kan jag inte hitta det heller. [sista försöket]

Joooo - nu hittade jag det: "Richard's parents looked at one another. Sarah's mother and father seemed to have gone quite mad. When they weren't looking, Richard's father winked at his wife and made a tiny kangaroo-paws gesture with his hands. This was Gilby family code for 'They've got kangaroos loose in the top paddock', and Richard knew it. Trying not to smile, he stared hard at his shoed instead."

Söndag 10/6 2001

Kathryn Harrison "Kyssen"
(166s, ISBN 91-0-056808-2)

Det här är den nakna sanningen om kvinnan som under en tid i sitt liv hade ett intimt förhållande med sin egen far, mitt framför ögonen både på sin egen mor och på faderns nya hustru.

Det är en historia som skulle kunna bli precis hur snaskig som helst, om den t ex vore serverad som en ovanligt motbjudande Ricki Lake-show, men som framgångsrikt balanserar på slak lina och trotsar den fällan och blir till något helt annat.

Kathryns föräldrar är bara 17 år när hon föds, de är omogna och oförmögna att sköta vuxenlivet på rätt sätt. Kathryns morföräldrar ser till att skilja Kathryn och hennes mor från den i deras ögon olämplige fadern, och det blir också de som stiger in och försöker fostra lilla Kathryn. Mormodern är stark och benhård. Kathryn söker förtvivlat sin mors kärlek, hon vill bli sedd, men hennes mor som knappt lämnat tonåren själv förmår inte ge henne det hon vill ha.

Kathryn träffar bara fadern två gånger under barndomen, båda tillfällena blir smått pinsamma och jobbiga. Trots att han gått vidare till ett liv som predikant med fru och barn i en annan stad fortsätter han och Kathryns mor sitt förhållande av och till. Kathryn mår inte bra. Hennes törst efter kärlek från mamman vänds till trots, hon går genom anorexi och bulimi och slåss med begäret att vara duktigast av alla i skolan. Det är väl i sig bra att vilja sköta skolan, men inte av den anledning Kathryn gör det.

När K är tjugo år hör fadern av sig, han vill att de ska träffas igen, alla tre. Redan då hon möter honom på flygplatsen äter han henne med blicken och plötsligt finner hon sig indragen i ett klibbigt nät av tabubelagda känslor, ett riktigt skitigt triangeldrama där fadern spelar ut henne och mamman mot varandra.

"Min fars tårar. På samma sätt som de ögon de strömmar ur förändrar de allt. Hans gråt övertygar mig om att han inte har någon kontroll över det han gör eller kräver av mig. Hans handlingar verkar hjälplösa på ett sätt jag aldrig uppfattar min mors. Henne har jag alltid, och otvivelaktigt orättvist, tillskrivit en fri vilja som jag och min far nu saknar. Beror det på hennes oförmåga att gråta? Min mor har alltid varit frusen inför gråten, torrögd i sin förtvivlan. Ovan som jag är vid öppet visad smärta låter jag min fars tårar förlåta allt. Alla dessa aggressiva redskap - pistoler, gevär, kameror, reservoarpennor - och hans gråt när han riktar dem mot livet, mot mig, tårarna som droppar från hans ansikte och ned på mitt bröst när han är på mig, hans tårar som skänker honom förlåtelse."

Man får inte facit, men man får spridda delar. Man får en inblick i hur en intelligent flicka som Kathryn kan låta sig manipuleras och duperas, hur hon kan låta sig luras till att göra saker som för oss alla är så långt från det tillåtna man kan tänka sig.

Det är en jobbig bok, den gör ont, den är hemsk. Men den är mycket välskriven och jag vill verkligen rekommendera den trots det makabra innehållet. Den är angelägen.

Måndag 4/6 2001

Marie Desplechin "Utan mig"
(270s, ISBN 91-0-057561-5)

Det händer inte så ofta, men det händer. Jag ger upp. Jag tröttnar. En bok får klara sig utan mig (käck anspelning på titeln, pun intended). Och den här boken har fått tjusigt beröm, jag är alldeles säker på att den klarar sig utmärkt utan mig. Jag föll för omdömet "humor med klass" men när 150 sidor hade passerat utan att jag dragit på munnen började jag misströsta.

En sliten tvåbarnsmamma och hennes från gatan upplockade barnflicka (med betoning just på "från gatan"), dialoger utan markering för direkt anföring (varken i form av -Hej, sa hon eller "Hej" sa hon) - ändlösa dialoger där man snart tappar bort vem som säger vad, vad som är dialog och vad som inte är det (jag kanske är dum). Nej, för mig blev detta bara en samling ord, trista ord - ingen helhet av intresse. Bye bye, boken!

Francoise Sagan "Bonjour tristesse"
(143s, ISBN 91-0-057560-7)

...så jag gav mig istället i kast med nästa franska verk; en så kallad "modern klassiker" serverad av Delfinserien. Där kan man finna pärlor, minsann!

Huruvida det här är en pärla ska jag låta vara osagt, den gjorde inget större intryck på mig, men Sagan är otvivelaktigt en intressant kvinna som har avlevererat ett otal roliga och smarta repliker som citeras av de allra flesta, fast många kanske inte vet om att det är just hon som står bakom talesätten.

Klassikern (om än kanske i något omgjord form) om att pengar inte är allt men att man hellre gråter i en Jaguar än i en buss härstammar från Sagan.

Den här boken skrev hon iallafall som 19-åring och den gjorde stor sensation (med en spännande doft av skandal) när den kom ut 1954. Kärlek och bråd död, inte var det sådant en så ung flicka skulle veta så mycket om. 17-åriga huvudpersonen Cécil sniffar ju dessutom mycket närmare på beundraren Cyril än en fin flicka skulle göra på den tiden.

Mer om Sagan

Söndag 3/6 2001

Luke Rhinehart "Tärningsspelaren"
(340s, ISBN 91-27-08361-6)

Jag minns som vanligt inte vem det var - men någon talade iallafall om en märklig bok som jag borde läsa. En bok om en man som låter hela sitt liv styras av tärningen, det tärningen säger att han ska göra, det gör han. Jag mindes varken titel eller författare (det hela lät så absurdt att jag nog måste erkänna att jag i tanken förkastade boktipset, aj aj), men plötsligt fann jag den här boken presenterad och jag tänkte "den måste det vara" (eftersom jag inte minns vem som rekommenderade den kan jag emellertid inte få bekräftelse om det är så, strunt samma :-))

Boken handlar om Luke Rhinehart, psykiatriker. Ja just det, samma som författarnamnet. Upphovsrätten ägs emellertid av George Cockcroft, så vi får se det där med Rhinehart som ett extravagant berättartekniskt litet trix, för detta är "Rhineharts självbiografi". Och ja, det är han som är Tärningsspelaren, iallafall den förste av dem. En psykiatriker som blir vansinnig - var det inte den utvecklingen vi alla höll för trolig? *garv*

Han startar som vanlig familjefar; två barn, snygg fru och en välmående läkarpraktik. Så en kväll får han syn på ett par tärningar, och beslutar sig för att slå. Han låter olika sifferkombinationer resultera i olika handlingarn - hans första gärning förutbestämd av tärningen blir att gå ner och våldta en granne (tillika hans närmaste kollegas hustru). Nu blir just det inte mycket till våldtäkt då hon är ganska med på noterna, men i förlängningen gör han allt vansinnigare saker, allt styrt av tärningen.

En galen färd blir det, inte fullt så sjuk som "American Psycho" men helt klart något utöver det vanliga, en bok man inte direkt rekommenderar till sina allra känsligaste vänner kanske. Det pendlar mellan filosofi och pornografi (...snudd på...) och galenskapen roar såväl som oroar. En annorlunda bok, inte så suverän som man kan kräva med tanke på kultstatusen - men absolut ingen bok som det är bortkastat att läsa.

Om Rhinehart/Cockcroft