Torsdag 9/8 2001

De sista skälvande dagarna av semestern (gnööööl - jag vill ha meeeeer!!) kommer jag plötsligt på massor av saker jag vill hinna göra (ett av projekten var en enormt omvälvande ommöblering/omdisponering av lägenheten - så nu har jag plats för fler bokhyllor - jippiiiii!), så böckerna har fått stå åt sidan. Det pågår dessutom ett friidrotts-VM som stjäl [alltför] mycket vaken tid :-)

Mirja Unge "Järnnätter"
(222s, ISBN 91-87894-99-8)

Mirja Unge har fått enormt många kommentarer om sitt något annorlunda (skrift-)språk - många översvallande hyllningar. Det finns folk som inte gillar det, och jag hamnar väl kluven någonstans mittemellan de båda kategorierna.

För egentligen är det ju precisa ordmagiker som Voors och Hermanson jag tycker mest om, det här är talspråk i skrift som en femteklassare på vissa vis skulle kunna skriva det men ändå inte. Och det funkar. Det funkar så otroligt bra, det passar in i historien och i huvudpersonen Bentes person och... ja, jag vet inte. Men det funkar. Absolut.

Bente är en pojkflicka som jobbar på sin styvpappas lantbruk. Hon är hård och chosefri, hon gör sitt. Hon har en pojkvän, Leo, som hon älskar på sitt eget vis. När så folk i byn börjar skvallra om att Leo är far också till exflickvännens nya barn vägrar hon lyssna, men när Leo lämnar henne ensam en kväll för att vara med på Tinas föslossning förstår Bente att det faktiskt var så som hon inte ville tro.

Brustet hjärta och kollapsande kropp, Bente brakar ihop och blir plötsligt någon helt annan. Hon börjar umgås med helt fel människor. Ska hon kunna bryta sig ur det nya, farliga livet?

Hela jag är kluven. Historien är speciell, och man vill verkligen läsa vidare, veta hur det går - men återigen är det en historia som hela jag liksom vill värja mig emot. Det är skitigt och j*vligt och... ja, nej, jag vet inte. Men det är inte dåligt. Långt ifrån. Det är bara min hjärna som vill ha något annat, alldeles nu. Och jag vill absolut läsa Unges debutroman "Det var ur munnarna orden kom".

Måndag 6/8 2001

Jag är en vekis. Skruva på lite feber och jag blir som en mupp, totalt håglös och bara matt. Ibland är det ett gott tillfälle att stanna i sängen med en bra bok, men den här gången somnade jag bara jag ens försökte läsa - så den hetsläsande sviten bröts. Hetsläsande? Jo, men det var vad kollegan Per påstod att jag ägnade mig åt en gång. Dessa icke-bokälskare... så de är :-)

(jag antar att det är att vara snudd på övertydlig, men det fortsatta läsandet av D D Guttenplans redogörelse över förintelserättegången får vänta tills huvudet är en smula piggare)

Ola Klingberg "Onans bok"
(317s, ISBN 91-7643-632-2)

Jag kände igen Ola Klingbergs namn eftersom han är den som har översatt både "En tripp till Indien" och "Dra". Det har slagit mig ibland - vilket otroligt ansvar man har som översättare, en tafflig översättning kan ju förstöra vilken bok som helst. Det måste vara väldigt svårt att tolka och översätta vissa tvetydiga passager utan att sätta sin egen prägel på det - allra helst om ursprungsförfattaren gjort något mindre lyckat (det kan ju hända även den bäste) så måste lusten vara stor att liksom... rätta till det. Göra det bättre. Men det kan [ska] man ju inte. Väl.

Iallafall, jag tyckte om båda de ovan nämnda böckerna, så jag tyckte att det vore skoj att se hur Ola klarar sig på egen hand, i sin egen berättelse.

Och i viss mån är också det här en reseberättelse, på sina egna små vis. Rent påtagligt (de åker till Paris) såväl som mer symboliskt då huvudpersonen Peter efter åtta års celibat bestämmer sig för att försöka våga ha en relation igen. Det är ju också en resa, det vet var och en som provat.

En relation blir till två (eller snarare tre), då Peter finner sig indragen i ett triangeldrama med råge. Han träffar Christopher som tar med honom till Paris. I Paris möter de den unge konstnären Jérôme, och han följer - utan att Peter egentligen hinner haja hur det går till - med tillbaka till Sverige och flyttar in hos Peter.

Peter är kär i Christopher, men Christopher är inte intresserad av monogami, han vill inte vara Peters pojkvän exklusivt. Svartsjukan äter Peter - och Jérôme, för han i sin tur vill ju ha Peter för sig själv. Det gör ont i alla, utom möjligtvis i Christopher som tycks ta det mesta i livet med en klackspark.

Peter funderar mycket över livet och kärleken, relationerna och Sjukdomen. Det är inte enkelt, något av det. Boken skildrar en del ångest så påtagligt att det sitter som en tagg i mig också när jag läser. Jag tycker om Klingbergs sätt att skriva, så i mig har han en på förhand given läsare också i nästa bok han kan tänkas skriva.

Nick Hornby "How to be good"
(244s, ISBN 0-670-88823-0)

Nick Hornby har det sannerligen inte lätt. För var bok stegras förväntningarna, hans ord har blivit viktiga för så många människor. Hans böcker har ofta en hög igenkänningsgrad, även om det kanske inte alltid är på det sätt som allra enklast avses (det var ju killar som skulle vara rabiat fixerade vid att ha sina skivor i sträng alfabetisk ordning - men i det fallet finns det ju också en och annan 32-årig kvinna, ehum, som kan tänkas känna igen sig :-)).

Mycket av att jag tycker om en bok ligger i att jag hittar någon att tycka om - inte nödvändigtvis identifiera mig med, men tycka om. Jag finner inte direkt nå'n så'n person i den här boken, alla är mer eller mindre skruvade på sitt lilla vis. (jag vet; det är väl meningen)

Katie Carr är runt 40 år och läkare. Hon lever ett vanligt familjeliv (man, hus, en son och en dotter) i Holloway och hon börjar bli uttråkad. För att citera the Ark; "wasn't life supposed to be more than this?". Hon träffar Stephen, de har en liten oengagerad affär och plötsligt befinner sig Katie i situationen att hon står på en parkeringsplats, talandes i mobiltelefon med sin som vanligt argsinte man och - plopp - utan att hon vet hur det går till har hon fräst åt honom att hon vill skiljas. Bara så. Ojsan. En stund senare tänker Katie att hon inte trodde att hon var typen som skulle kunna göra så. Hon är ju en God människa, för hon är ju läkare. Hon har liksom fastnat lite i det, att det räcker med att vara läkare så är man God.

Hon kommer hem, bråkar lite till med sin ständigt argsinte, cyniske man David (han till och med lever av sina cynismer, han har en stående krönika i den lokala ortsblaskan under namnet "Holloways argaste man") och allting är ganska bittert. Tänk om han bara kunde bli... snäll. Mindre arg. Mindre cynisk.

David i sin tur har vansinnigt ont i ryggen (det kan onekligen förklara en del ilska, undertecknads anm. :-)), och bara för att han vet att det kommer att reta hans skolmedicinutbildade fru något enormt spenderar han 200 pund på en alternativ smärtbehandling hos kufen DJ GoodNews. Men oj, det.... hjälper ju?! Smärtan är borta. Också dottern Mollys eksem botas, och David finner sig alltmer fascinerad av den udda, smått vinddrivna existensen GoodNews.

Plötsligt bor GoodNews hemma hos David och Katie och allt ställs på ända. David är helt förändrad, det är som om han bytt personlighet över en natt. Borta är cynismerna, ilskan - och tråkigt nog också humorn. "Be careful what you wish, you just might get it...?" Allt allt ALLT kretsar plötsligt kring att vara God. Vad innebär det? Var drar man gränsen?

Livet blir en ännu större röra och inget kan nå'nsin blir som förut. Eller?

En helt OK bok, egentligen, men... jag har enorma förväntingar på Nick Hornby (mitt eget fel, det medges - han har inte bett om dem ;-)) och den här boken klarar inte riktigt av att leva upp till dem alla, även om den tar sig efter de första femtio (sega) sidorna. En mellanbok, inget som går till historien men inget botten-napp heller. (Hm, skrev jag så bara för att vara God nu? *asgarv*) Här finns iallafall en viss torr humor, som jag uppskattar något oerhört. Det är inte det sämsta.

Torsdag 2/8 2001

Charlotta Cederlöf "Hello love"
(171s, ISBN 91-46-18045-1)

Jag har alltid flera böcker på gång samtidigt, och "huvudboken" just nu är egentligen .DOC nr 12, D D Guttenplans "Förintelsen inför rätta". Det är en mycket intressant men ganska tung bok, så jag behövde något annat, något lättare att bryta av med. Bokia har fortfarande kvar det i mina öron härliga sommarerbjudandet "tag fyra, betala tre" när det gäller pocketböcker, så jag gav mig ut på en liten inköpsrunda idag, det resulterade i Charlotta Cederlöfs "Hello love", bland annat. "Au pair", "Onans bok" och "Onåd" blev de övriga tre som fick äran att dyka med ner i påsen, de lär väl också dyka upp här så småningom.

"Året är 1984 och Helena Olsson arbetar med att sortera döda på pastorsexpeditionen. Hon tänker att det inte gärna kunde bli mycket värre. Men så får hon jobb på pappersbrukets internpostavdelning. Och det blir värre. Värre än någonsin."

Helenas kompis Anna-Lena har redan lämnat Gävle till förmån för det spännande livet i storstan; hon jobbar svart i en skoaffär på King's Road i London. Tanken föds i Helenas hjärna, kanske borde hon göra detsamma? Kille har hon ju ingen (fast han Mange är ju söt, men... äsch, glöm det), och jobbet är bara trist. Häpp häpp, så har hon fixat någonstans att bo, hon ska hyra ett litet kyffe i ett "youth hostel" i Camden Town. Jobb fixar sig alltid, om man bara är beredd att jobba svart.

Och så är hon på väg. Hon är där. Hon är 21 år och har flyttat till London. Och inget blir som hon tror.

(det blir ju sällan det)

Det här är en trevlig liten bagatell, en bok som det går mycket fort att läsa (den är tunn, styckena är korta och bokstäverna stora :-)) - men det är en bagatell fylld av åttiotalsnostalgi [jag hade rosa Bagheera-overall och svarta Takano-byxor - åttiotalet var gräsligt, men let's face it - det är också det årtionde som gör mig mest nostalgisk på många vis]. Den är rolig. Det är ingen filosoferande, djuplodande bok. Den har inga ambitioner att vara intellektuell. Den har dock en stunds underhållningspotential. Den väcker ett och annat minne. Den ger ett och annat skratt. Ibland är det alldeles nog.

Radio Västerbotten (eller om det var Radio Jämtland) hade förra veckan en ganska rolig radioreporter som hette just Charlotta Cederlöf, jag hörde henne ibland när jag satt vid köksbordet i Ormsjö. Undrar om det var hon?

Onsdag 1/8 2001

Pia Hintze "Baby blues"
(254s, ISBN 91-46-18229-2)

"Baby blues" än roman med ett enormt flyt i språket, skriven lite samma stil som Hanne-Vibeke Holsts "Det verkliga livet" - en mycket realistisk (...såvitt barnlösa jag kan bedöma *harkel*, men otaliga är de tjejfester då man med glasartad blick genomlidit diverse förlossningsberättelser från mer erfarna väninnor så ett och annat har man onekligen snappat upp...) berättelse om hur det faktiskt kan vara att bli en liten familj.

Det är, inte helt oväntat, sett ur kvinnans synvinkel - och här finns inga rosaluddiga, fluffiga beskrivningar om moderskapets rena, pura och madonnelika lycka. Jo, visst är Sarah lycklig över sin högt älskade son, men boken redovisar också det som inte är så roligt. Den är, eh, väldigt påtaglig. (ännu en bok att sätta i händerna på blivande fäder alltså).

Det är rappt och bra, skrivet med en enorm galghumor - depressionen till trots. Boken är intressant också ur det feministiska perspektivet (precis som "Det verkliga livet"). Jag hade stort nöje av den utan att vara mamma, och jag har faktiskt ett antal utslitna [mammor] väninnor jag gärna skulle ge den här boken till...

...men det är ju bara det att jag vet att de inte har ork att läsa böcker längre. De har fullt upp med allt det som ändå står i boken. Liksom.

allehanda skribenter "sourze.1"
(167s, ISBN 91-88420-74-4)

Om jag hade läst vad Marina skrev om sourze.se den 25/7 lite tidigare så hade jag nog inte köpt den här boken, för nog kan man hålla med om att det hela låter väldigt väldigt underligt. Nu trodde jag att det var något i stil med den utmärkta bokserien .DOC - jag hade inte riktigt hängt med i vad som händer på nätet numera!

Frånser man det underliga i de där 100 kronorna man ska betala för att få skriva på sourze (och inte ens då är man tydligen garanterad att få vara med??) så innehåller den här boken en samling texter som i vissa fall är mycket intressanta och bra (...men det gör väl egentligen bara saken värre när man tänker på det där med att folk faktiskt fått betala för att få se sina bidrag publicerade). Men - som Marina skriver - vilken grej. Och jag tror att boken hade kunnat bli minst lika bra med skribenter från surr.net eller något annat ställe där man inte behöver betala ett öre för att skriva ;-)

Man blir lite nyfiken på om de 100 kronorna är en engångssumma - som någon form av medlemsskap, eller om folk förväntas betala 100:- per bidrag? Det står garanterat att läsa på sajten - men vet du, jag har inte den minsta lust att bevärdiga den med ett besök.

Duktiga skribenter alltså, men resten - näe. Inget mera sourze för mig.

Laurie Halse Anderson "Speak"
(198s, ISBN 0-14-131088-X)

Melinda Sordino är fel. Fel fel fel. Hon befann sig på en vild fest strax innan skolan började, polisen kom av olika anledningar dit, folk arresterades och alla anser att det är Melindas fel - hennes kompisar såväl som alla de som egentligen inte känner henne. Hon är tretton år, kommer till high school och finner att hon är skolans paria. Lärarna tycks också hata henne, allt hon gör blir fel och betygen rasar. Orden snurrar i huvudet men det blir allt mer sällan som hon vill uttala dem högt. Plötsligt finner hon att hon inte längre vill eller kan tala. Lärarna hatar henne ännu mer.

"The ninth graders are herded into the auditorium. We fall into clans: Jocks, Country Clubbers, Idiot Savants, Cheerleaders, Human Waste, Eurotrash, Future Fascists of America, Big Hair Chix, the Marthas, Suffering Artists, Goths, Shredders. I am clanless. I wasted the last weeks of August watching bad cartoons. I didn't go to the mall, the lake, or the pool, or answer the phone. I have entered high school with the wrong hair, the wrong clothes, the wrong attitude. And I don't have anyone to sit with."

Melinda är utrustad med stor konstnärlig talang, enorm intelligens och en svart, bitande humor - det gör att hon ändå tar sig igenom ett år som skulle vara en mardröm för vilken människa som helst. Att både mobbas av elever och lärare (för det är faktiskt så det är) är en omänsklig börda, men plötsligt silar lite ljus in i tillvaron. En vänlig labbkompis. En tjej i bild-klassen som vågar bryta karantänen och säga enstaka ord till Melinda. Tänk om... tänk om hon skulle våga berätta vad som egentligen hände på festen?

Det här kallas ungdomsbok, men precis som i fallet med Katarina Mazettis "Det är slut mellan Gud och mig" så är det både en bok man hade slukat [behövt] som tonåring såväl som en bok man kan läsa med ett enorm behållning som vuxen. Den är oerhört välskriven och rolig (trots det mörka temat), ja den här boken förmår faktiskt fånga intresset från sida ett. Magiskt.

Tack Johanna för tipset! Du har rätt, det är en av årets absolut bästa böcker. Och ja, den finns på Adlibris, för 102 kronor.

(Usch. Jag har mycket personligt jag skulle kunna addera om det där med tonår och att plötsligt inte kunna/vilja tala i skolan. Min engelskalärare sänkte mig från en femma till en tvåa på en enda termin i gymnasiet enbart för att jag vägrade läsa högt längre. Han var en verklighetsfrånvarande stofil som bara längtade efter sin pension, han brydde sig inte om att fråga varför jag inte längre ville prata, och ville heller inte lyssna när jag tog mod till mig och försökte förklara. Tack gode gud för Elisabeth, min historialärare, som plötsligt fattade vad som pågick.)

Laurie Halse Andersons hemsida