Söndag 2/9 2001

John O'Farrell "Det bästa av två världar"
(367s, ISBN 91-0-057501-1)

(idag är jag lat, förlåt)
Baksidestexten:
"Michael Adams delar en lägenhet med tre andra män strax under trettio. Dagarna tillbringas med att slappa i sängen, lyssna på musik, spela dataspel - och ibland med något slags arbete.

Och sedan, när han känner för det, tar han sig över Themsen och åker hem.

Där väntar frun och barnen, intet ont anande.

Michael har flytt från småbarnseländet. Han säger till sin fru att han måste arbeta hela natten eller resa norrut i jobbet. Och medan hon tappert klarar sig själv sitter han ett par kilometer bort i en hemlig lägenhet - sysselsatt med sådant som de flesta småbarnspappor bara kan drömma om.

Han har det bästa av två världar. Men bara så länge hans dubbelspel håller."

För ett tag sedan insåg jag att en bok som hette "The best a man can get" gjorde toksuccé i hemlandet. Den hade en fisk (!) på omslaget och jag höll ofta i den, men kom mig aldrig för att köpa den. Jag vet inte hur många gånger den har legat i "kundvagnen" hos AdLibris för att en stund senare plockas bort.

Döm om min förvåning när jag fann att den redan finns utgiven på svenska! Det tog en stund innan jag förstod att det var just den boken jag höll i min hand och när jag gjorde det hann jag (vis av en del taffliga översättningar) tänka tanken "men det är nog bättre att köpa den på engelska ändå" ända tills jag såg att det var Ola Klingberg som hade översatt den (Ola är en av mina nyblivna ord-idoler) - då var det ingen fara. Jag köpte den omedelbart. Jag gick till och med hem tidigt från en mycket trevlig tillställning med mina före detta arbetskamrater för att jag var så sugen på att börja läsa. Ojsan. *harkel* (asocial? jag? hm...)

Omslaget lovar "frustande skratt, samt fniss flera gånger per sida". Ganska många omslag lovar det, men den här gången infriades det. Jag skrattade inte högt - det gör jag sällan när jag läser eller ens när jag ser på TV - men inombords skrockade jag mycket riktigt, ofta flera gånger för varje sida.

Det börjar lite som en parodi, som en sarkasm, snudd på som ett manligt svar på... (jag törs knappt ta ordet i min mun längre) Bridget Jones, men snart inser man att det är ett knep. Michael vaknar, och med honom boken, och den slutar mer eftertänksamt och allvarligt än man från början kunde ana (jag hoppades att det skulle bli så, men säker kan man ju som bekant aldrig vara).

Den här boken sorterar utan tvekan in bland Nick Hornbys och Tony Parsons alster. Jag tyckte mycket om den - både det roliga, och det eftertänksamma, och jag tror att den här boken kommer att bli en succé också i Sverige. Det vore orättvist om den inte blev det.

(bara en sak ogillar jag - ytterligare en mycket vanlig omslagstext i stil med "närmare en mans tankar än så här kommer du inte om du är kvinna" och på samma vis som jag hoppas att inte karlar tror att alla kvinnor tänker som Bridget så hoppas jag att alla karlar inte tänker som Michael, ens när han lugnar ner sig ;-))

Lördag 1/9 2001

Kerstin Thorvall "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig"
(222s, ISBN 91-0-057746-4)

Titeln allena är ju ett konstverk i sig, ursprungligen inspirerat av en textrad i ett stycke av Laurie Anderson som Kerstin Thorvall för första gången hör hemma hos en vän.

Orden och en samling kvinnostudier signerade Thorvall själv gör det här till en vacker bok. Ett litet konstverk. Knallrosa, eller borde jag kalla den cerise? Ja, strunt samma, den sliter blicken till sig, på samma sätt som Thorvall själv gör och alltid har gjort - till mångas förtret.

Här minns hon några kärlekar och några som inte blev några kärlekar, och det är som alltid öppet och naket, rakt på. Stundtals otroligt vackra ord-passager, stundtals mer bara... sakligt. Kerstin har ibland levt sitt liv som en man kan leva det, men som vi ännu idag inte anser att en kvinna får leva. Hon har tagit för sig, kan man lugnt säga. Förfört och blivit förförd. Jag lägger inga värderingar i det (mer än att det är intressant att betrakta omgivningens reaktioner på hennes öppenhet).

Söndag 26/8 2001

En vecko-bokdagbok, är det det den här sidan har förvandlats till? Njä, inte medvetet. Men man ska skriva när det känns kul, inte när man känner sig tvungen. Nackdelen är att intrycken falnar ganska snabbt, och jag får tänka efter rejält för att komma på de alldeles extra-roliga små sakerna som fastnade när jag läste.

De tre böckerna passade otroligt bra att läsa i svit - de hade mycket gemensamt trots att det kanske inte verkar så vid första anblicken. Het kärlek, passion, svek, avundsjuka och ångest. Alla tre innehåller passager och citat att spara i hjärtat och ta fram igen, vid behov.

Jonas Gardell "Passionsspelet"
(205s, ISBN 91-1-911491-5)

Trots att jag är fascinerad av Jonas Gardell som tänkare och observatör (hans monologer är i mitt tycke oslagbara, de komiska såväl som de mer eftertänksamma) så skulle det alltså dröja ända fram till nu innan jag läste någon av hans böcker - och då var det mest en slump; en väl tummad, snudd på sönderläst, gammal bok som jag fick av en kompis. (jag hittade ingen omslagsbild av den boken, så bilden till vänster föreställer nyutgåvan som dessutom är lättare att få tag på)

"Passionsspelet" är Jonas Gardells debutbok. Den gavs ut för första gången 1985, men han började skriva den redan under sena tonår. Det kommer lite som en chock när man inser vilka tankar den här killen kunde formulera redan i så tidig ålder, och med vilket språk han gör det - det imponerade rejält på mig. Inte för att man på något vis måste vara gammal för att skriva, men somligt tar lite tid att erövra (förlåt mig, alla tonåringar med filosofiska ambitioner).

Boken handlar om Hampus, en lite försiktig och väldigt djup kille. Passionen slår till hårt och obevekligt när han möter Johan på universitetet. Johan är som den berömda Gullbergska vinden, han kommer, binder människor till sig på ett snudd på magiskt vis - och blåser sedan bort av rädsla för att binda sig. Det är som upplagt för katastrof.

Symboliken är total då Hampus och Johan tillsammans agerar i Hampus fars uppsättning av "Passionsspelet" om Jesu sista dagar. Hampus är Jesus. Johan är - Judas...

Oj, den här boken tyckte jag om. Inte helt oväntat är fler Gardellska böcker redan på väg hem till mig från AdLibris. Jag längtar! Och det finns många att välja på, det är bra!

Agneta Pleijel "En vinter i Stockholm"
(206s, ISBN 91-7263-140-6)

Jag försökte för länge sedan, jag hade hört att den här boken skulle vara så bra - och lovorden på omslaget är inte att leka med. Jo, jag vet, man ska ta sådant med en nypa salt. Men ändå. Ni vet.

Jag började alltså, men slutade igen efter 40 sidor. Den åkte tillbaka in i väntehyllan. Det var för fragmentariskt, för sönderslaget och de små bitarna av liv som serverades intresserade mig inte. Det är OK. Vad jag vill läsa och alls har lust att ta till mig varierar starkt i tiden, det kan man också se om man analyserar bokdagboken (inte så stor risk att någon gör det, som tur är, hoho) - periodvis konsumerar jag massor av deckare/thrillers på rad, ibland är det humor i bok efter bok, satir, nojiga trettioåringar... ja, jag är en svårartad periodläsare, helt enkelt.

Nu satt jag en natt och väntade på att min dator skulle bli färdig med sin defragmentering av disken (jag hade, otroligt dumt, glömt att stänga ner Outlook, så programmet orsakade defragmenteringen att starta om och om och om och klockan var nog halv två innan jag kom på mitt dumma misstag :-)) och då klämde jag den här boken, från pärm till pärm.

För har man bara tiden och energin så formas fragmenten snart till en helhet, hoppen i tid och rum smälter ihop till en inte 100% lättillgänglig men ändå fångande historia.

En kvinna som övergivits av sin älskade skriver ner sina tankar under hundra dagar. Hennes f d man har en ny kvinna, men ändå kan han inte lämna den övergivna i fred, han vill ha dem båda. Kvinnan själv har en kärlekshistoria med en gift man från forna Jugoslavien som då och då besöker Sverige. I tanken vänder hon åter till barn-/ungdomen, till sina föräldrars trasiga äktenskap. Hur ska man egentligen kunna få något så svårt att fungera? Går det?

Boken gör mig en smula melankolisk, och det blev ingen jättefavorit, men vissa passager är underbara och det kan faktiskt räcka för att jag i efterhand ska tycka att en bok är värd att läsa.

Hjalmar Söderberg "Den allvarsamma leken"
(222s, ISBN 91-0-056389-7)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - heder åt alla de bokförlag som ger ut gamla klassiker i pocketupplaga!

När man i skolan tvingades att läsa klassiker var det inte alltid så kul, tråkigt nog har det nog skrämt ganska många från att prova igen av fri vilja. Det är synd. Här finns så många skatter att finna, och det är inte bara allmänbildande att spana in vad som snurrade i folks huvuden "på den tiden", där finns "nya" (gamla! :-)) ordmagiker att (åter-)upptäcka också. Hjalmar Söderberg är en av de bästa.

"Doktor Glas" är en bok som dyrkas av många (mig med), den citeras igen och igen, ofta av folk som kanske inte ens vet vilken bok orden kommer från. "Den allvarsamma leken" innehåller också många pärlor, även om den på min topplista hamnar under "Doktor Glas".

Lydia Stille förälskar sig i sena tonår i den värmländske unge mannen Arvid Stjärnblom. Arvid är några år äldre, nyutexaminerad från universitetet och han tycker ännu inte att han kan erbjuda Lydia det äktenskap hon tycks längta efter. Deras vägar skiljs åt, så småningom ingår de äktenskap på varsitt håll men efter tio år möts de igen - och passionen slår till. "Mig får du älska på hedniskt vis" säger Lydia och plötsligt bedrar Arvid sin hustru i en kärlekshistoria som orsakade stor skandal så den publicerades 1912.

Kring kärlekshistorien får vi på köpet en levnadsskildring av Stockholm under sena 1800-talet/tidiga 1900 och det är riktigt roligt att "lyssna" på Arvid och hans vänner då de analyserar Strindberg, kungen och andra samtida kändisar. Jag kan ana att Söderberg inte precis blev bästis med hela den samtida kultureliten då han skrev den här boken.

Utan att vara överdrivet moraliserande eller sedelärande låter Söderberg den förbjudna kärleken sluta i resignation och brustna illusioner. Det blev visst bara olyckliga kärlekshistorier hela den här bokveckan...

Söndag 19/8 2001

Oj. Här får jag en massa beröm för att jag uppdaterar bokdagboken så ofta, och så går det helt plötsligt tio dagar utan action. Jag får väl skylla på att livet trängde sig på. Det är sällan jag hellre gör annat än läser böcker (och skriver om dem), men nu blev det faktiskt så :-)

Tony Manieri "Under huden"
(287s, ISBN 91-7263-198-8)

"Under huden" låter oss lära känna både en ny författare och en ny snut i den svenska kriminalroman-floran: Michael Stanic, drygt trettioårig kriminalpolis hemmahörande i Malmö, med rötterna i Italien och med en sällsynt förmåga att göra sig till ovän med allt och alla i sin omgivning. De enda han släpper in på livet och riktigt visar ömhet för är den älskade systern Isabella och hennes tioårige son Niklas. Jag antar att han ska vara den där stenhårde, hårdslående snuten med ett väl dolt hjärta av guld :-)

Larmet går om ett mord på en tjeckisk playboy i en lyxvilla i Malmös mest fashionabla kvarter, och Stanic blir den som leder spaningarna. En rad underliga händelser och efterföljande groteska mord tycks hänga samman med det, men det är svårt att komma någon vart. Det är en härva som spinner mellan advokatbyråer, porrklubbar och ända in i skivbranschen, mellan Sverige, Danmark och Schweiz. Det enda man kommer fram till är att det i skuggorna figurerar en person som tycks ligga bakom allt. Ingen har sett honom, ingen vill kännas vid honom och det enda Stanic får reda på är personens smeknamn: Silver.

En mycket intressant historia, och den är alltid kul att "lära känna" nya svenska polisserier (för det här ska bli en serie, "Michael Stanic will return" lovar Manieri i efterordet). Jag blev lite trött på den övertände, supermacho-killen Stanic, men han har en viss charm ändå. Han skulle kunna bli en kul polishjälte på TV, men med honom skulle en viss debatt om polisvåld följa, tror jag. Stanic är inte bang för att puckla på buset för att få upplysningar.

Jeanette Winterson "The World and Other Places"
(230s, ISBN 0-09-927453-1)

Jag brukar vanligtvis säga att jag inte är så värst förtjust i noveller, men Jeanette Winterson utgör ett skinande klart undantag. Det är nästan så att hennes fantastiskt utstuderade och mycket speciella språk kommer allra bäst till sin rätt i det korta formatet, i en hel roman kan det bli för mycket om man inte är på det alldeles rätta humöret. Missförstå mig rätt, Winterson är en av mina absoluta favoritförfattare och jag älskar också hennes romaner, men det här var något alldeles extra.

Katarina Mazetti är ju en annan språklig husgud för mig, men med henne är det alldeles tvärtom - jag älskar romanerna men är inte alls lika förtjust i hennes noveller - Winterson och Mazetti kompletterar alltså varandra i mitt eget lilla bibliotek ;-)

Den här boken blev till en karamell som jag sög på ovanligt länge, jag brukar sällan lyckas med det annars - bra böcker slukas lätt i en fart som nästan får mig att glömma dem dagen efter att de är utlästa och det är ju ganska synd.

Ämnena i den här novellsamlingen spänner över ett enormt brett spann och Wintersons fantasi tycks inte känna av några gränser, det är fantastiskt. Alla noveller i den här boken faller mig inte i smaken, en del av dem är mer än lovligt underliga - men de som "klickar till" går alldeles rakt in i hjärtat. Det är ganska få som pratar om Jeanette Winterson, jag vet/förstår inte riktigt varför, men i mina ögon förtjänar hon betydligt mer uppmärksamhet för sitt författarskap än hon vanligtvis får här i Sverige.