Söndag 30/9 2001

Linda Skugge "Det här är inte en bok"
(216s, ISBN 91-7643-794-9)

Titeln anspelar på den kritik Linda Skugge ofta får - den att hon inte kan skriva, och eftersom hon inte kan skriva så kan det heller inte vara en bok. Men det är det ju.

Ibland är det bra och ibland är det inte bra, men man är åtminstone aldrig likgiltig. Den här kvinnan kan konsten att väcka känslor, och hon är stundtals skoningslös i sina sågningar.

Boken går snabbt och lätt att läsa, och somligt väcker tankar, så jag tycker visst att det är en bok.

Man inser att det inte är lätt att vara någon som berör, hon får mycket underlig respons och många påträngande brev och mail. Hon lever på det, och hon kan inget annat än det hon gör, skriver hon.

Onsdag 26/9 2001

Christine Falkenland "Själens begär"
(158s, ISBN 91-7643-780-9)

Christine Falkenlands språk är så vackert att om det vore choklad så vore det den svindyra i hyllan i den där konfektaffären som man knappt ens vågar gå in i. Hennes ord vore nattsvarta, bittra och exklusiva praliner av blank choklad, enskilt omspunna av sirligt utstansat "spetsmönsterpapper". Kartongen skulle vara tjock, matt guldfärgad och omsvept av en bred svart sidenrosett.

Texten flyter på lite högtidligt men ändå inte svårtillgängligt, mycket målande men ändå med få ord. Hon är en sann ordtrollare. Hennes böcker får mig att tänka på författare som Hjalmar Söderberg.

"Själens begär" är en gräslig historia, en berättelse om en sjuk man som bryter ner en kvinna som han egentligen kanske inte borde rå på. Den handlar om kusinerna Ernst och Cora, och framförallt om Ernsts besatthet av Cora. Han vill äga, och det tar sig allt mer skrämmande uttryck. I spridda skvättar anar man en dominant mor och kanske en äcklig styvpappa, en barndom som formade en pojke till en man med psykopatiska drag. Grymheten kanske fanns där från början, men den har fått gedigen hjälp på vägen.

Det är så vackert och skrämmande, suggestivt och mycket effektfullt. Om man klarar det nattsvarta så är det här en klar stjärna i boksamlingen.

Tisdag 25/9 2001

Erlend Loe "Blåst"
(200s, ISBN 91-0-057601-8)

Ännu en konstnärlig *harkel* bild serveras då jag fortfarande inte kommer in på Bonniers sida (synd, för de har precis gjort om den och den är mycket trevlig). "Blåst" är alltså den gula boken med simglasögonen på.

Det blir liksom alltid sådär brevid min läsfåtölj, jag kan aldrig bara läsa en enda bok i taget så nu varvade jag fyra (Blåst, en bok om islam, Choklad och en Falkenland). Och glasögonen ligger övergivna brevid, jag tar alltid av dem när jag läser (en notering till intresseklubbens fromma)

...och det där hann jag börja skriva, men så plötsligt kom Bonniers sida upp igen, så då får ni se hur boken ser ut på riktigt också. Du undrar varför jag alltid gör så, och limmar in bokomslaget numera? Är det bara för att fylla ut sidan?

Nej. Men. Jo alltså, jag vet själv att jag ofta glömmer titel eller författare på nå'n bok jag läst om, men omslaget kan jag av nå'n anledning ofta minnas. Böcker som "Blåst" är dessutom designade så att man ser dem *harkel* väldigt snabbt. De snudd på hoppar ut ur hyllan - visuellt - och anfaller.

Det här är Loes debutbok, som man påpassligt ger ut igen efter den enorma succén med "Naiv. Super." I hans huvud ryms förunderliga tankar, det spänner mellan ganska stora frågor och väldigt väldigt små, serverade med en smula naiv syn på saken. Kombinationen 25-årskris, Paul Davies och kluriga formuleringar fick mig att älska "Naiv. Super." och den bakåtsträvande, konservativa traditionalisten som ibland sticker upp sitt fula tryne i mitt sinne ville väl att den här boken skulle vara exakt likadan men ändå inte riktigt.

Det var den inte. Inte som jag ville, alltså. För inte var den som "Naiv. Super." Såklart.

Det här är en kärlekshistoria, en absurd, inte alltid mysig, ganska konstig, men dock en kärleks relationshistoria. Den handlar om "han" vars liv blir ockuperat av en Marianne. Plötsligt bara finns hon där, ringer på hans dörr, kväll efter kväll. Redan de inledande raderna serverar en absurd humor då Marianne sitter där kväll efter kväll och babblar om hur hon älskar tystnaden och ensamheten. Och "han" bara vet inte hur han ska bli av med henne. Han är lite naiv och snäll.

Man tycker inte om Marianne. Marianne är knäpp och ganska besvärlig och hon är en så'n där tjej som jag nästan skäms över, att hon är tjej alltså, för hon är så där dum som många killar tycker och tror att tjejer är. Så'na killar som inte känner så många tjejer. Hoppas jag.

Ja, det kanske är bäst att lämna det resonemanget där, innan jag trasslar in mig. Den här boken är klart läsvärd, men den är ojämn. Stundtals genial, stundtals bara knäpp. På min Loe-lista står "Naiv. Super." ännu på en ohotad förstaplats. Och jag hoppas intensivt att dte kommer något nytt snart.

Fredag 21/9 2001

Fredrik Lindström "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?"
(215s, ISBN 91-0-057678-6)

Huh? Va? Ser bilden konstig ut? Nääää, den är konstnärlig.

Såhär var det, Bonniers hemsida har varit nere i flera dagar (virusangrepp??) och jag hittade ingen bra bild av omslaget på nätet, så jag beslöt mig för att skapa en egen, konstnärligt suddig, sned och vind och MYCKET tjusig bild.

(om du inte fattar hur genialisk den är så har du läst den där historien om kejsarens nya kläder för många gånger *fnys*)

Det här är en samling noveller som baaaara handlar om vanliga okända människor. Fast tänker man efter så gör de allihop rätt skumma saker, så de är nog rätt ovanliga ändå, fast de är vanliga ovanliga människor. Eller kanske borde man kalla dem ovanliga vanliga?

(går det runt i huvudet än? :-))

Här tar vi del av parmiddagshelvetet, k-kompisarna, solarietjejen som ser livet som en film och vi möter grabben som drömmer om livet klippt ur heminredningstidningen.

En del av novellerna är lysande och jag flinar brett, men med tanke på hur bra jag vanligtvis tycker att unge herr Lindström är så är nog ändå genomsnittsomdömet att jag hade väntat mig lite till. Lite mer. Lite skarpare.

Fast det kanske bara är det att jag är på osedvanligt dåligt humör. Jag misstänker att jag är mer svårtillfredsställd då. Surare och kräsnare.

En ovanligt vanlig förfärlig PMS-människa. Okänd.

Och jag saknar katten. Resan till Schweiz blev inställd i sista stund (15.00 idag, flyget skulle ha gått på söndag), så nu är jag utan katt i tre veckor alldeles i onödan.

Söndag 16/9 2001

Så var det söndag igen och en otroligt händelserik vecka har passerat. Det dröjer lång tid innan den här veckan bleknar i minnet. Mina tankar kring det publicerade jag på annan plats så jag ska inte tjata vidare om det här.

Jobbet tränger ännu undan för mycket privatliv lästid och energi, men en resa till min mor i en annan stad frigjorde en del lugn och tid att läsa. Skönt. Jag behövde det.

Katarina Mazetti "Det är slut mellan Rödluvan och vargen"
(149s, ISBN 91-501-0099-8)

Jag föll som en fura för den tankfulla Linnea i första boken "Det är slut mellan Gud och mig". Det var skratt och gråt omvartannat, det var sida upp och sida ner med citat att lära sig utantill för att de var så bra och så sanna. Det var en bok som rörde och berörde mig mycket.

Stackars stackars uppföljaren "Det är slut mellan Rödluvan och vargen", vad den hade att leva upp till. Linneas liv går vidare efter Pias död, hon hittar nya presumtiva vänner och börjar försiktigt försöka lära känna både dem och sig själv. Malin är en av de nya, en ganska udda tjej som praktiserar hemgjorda wicca-riter, och efter en misslyckad session som slutar med sjukhus för Malin så sticker Linnea. Allt har strulat till sig. Hon rymmer till USA med hjälp av pengar som hon fått av sin vanligtvis pudelkloka mormor och dras in i en virvel av händelser som kan ta en ände med förskräckelse...

Också i den här boken finns filosofiska underfundigheter att ta till sitt hjärta, men för mig kommer den miltals efter "Det är slut mellan Gud och mig". Jag vet inte vad jag hade hoppats på, men trots att jag hade trevligt när jag läste den här boken så var det kanske ändå inte alldeles det här.

Jonas Gardell "Så går en dag ifrån våra liv och kommer aldrig åter"
(170s, ISBN 91-7263-196-1)

Min första "moderna" Gardell. Min spontana känsla var att jag faktiskt föredrog den tafatte, unge Gardell som skrev "Passions-spelet". Den här boken ska sägas vara "en berättelse om Sverige inför tusenårsskiftet, skriven med lika delar humor och förtvivlan".

Jag brukar vanligtvis tycka mycket om ironi och sarkasm, men här är jag förmodligen själv en av de figurer som avbildas, och kanske är det just det (...fast jag hoppas inte!) som gör att humorn här får en smula fadd bismak. Klart läsvärd, men ingen favorit. Det är för draget bort åt det absurda.

Jag retar mig dessutom en smula på en hel rad fakta/citat-fel - men jag blir inte klok på om de är omedvetna eller ditskrivna med vilje, för att ytterligare liksom låta huvudpersonerna framstå som lite extra gulligt loseraktiga.

Jonas Gardell "En komikers uppväxt"
(248s, ISBN 91-7263-054-X)

...men så fortsatte jag med den här, och den tyckte jag om!

En fruktansvärt träffsäker nostalgitripp för mig åter till barn/ungdomen - både ur den bra och den dåliga aspekten. TV-program man glömt, modeflugor - såväl som rädslan för att bli hackkyckling och att vara fel. Ångestkänslor för "Sanning och Konka", traumatiska upplevelser kring det där med att dansa (eller att inte få dansa) tryckare, "fråga chans", allt kommer rusande tillbaka i överljudshastighet.

Juha Lindström är tolv år. Han är en vanlig, osäker grabb som försöker undvika paria-stämpeln genom att vara klassens clown. Han har bestämt sig för att han är ful, och försöker skaffa sig en position bland de populära genom att vara rolig på alla villkor, ibland genom att förödmjuka sig själv och sina få, riktiga kompisar.

Mycket tänkvärt och gripande. Jag har nog också stundtals varit den som velat få folk att skratta för att få dem att glömma att jag "inte duger" och visst är det så att det kan slå över så att man gör våld på sig själv och sin integritet. Det behöver man inte vara tolv år för att råka ut för.

Den här boken kan jag rekommendera till vem som helst. Den borde rent av ingå i studieplanen i skolan. Den, tillsammans med böcker som "Speak" och "Det är slut mellan God och mig".

Candace Bushnell "Sex and the City"
(274s, ISBN 91-7643-779-5)

Glöm TV-serien - glöm den snabbt, om du vill ha nöje av boken. Jag älskar TV-serien "Sex and the City" men hade hört just detta, att man lätt kunde bli besviken, så jag beslöt mig för att se boken och TV-serien som vitt skilda upplevelser. Det fungerade bra.

För visst finns de här; Carrie, Charlotte, Sam och Miranda, till och med Skipper och naturligtvis Mr Big - men du kommer inte att känna igen dem. I TV-serien ser man dessutom allt ur kvinnornas ögon och en lamslagen (jag vill inte säga mesig ;-)) betraktare kan tycka att kvinnorna är cyniska, krassa, kräsna, hemska...

Nåväl, här balanseras det upp. Lite. Det är inte ofta ens i boken, men stundtals kommer också männen på Manhattan till tals och de är lika vedervärdigt cyniska och krassa som kvinnorna, om det nu *harkel* är till nå'n tröst :-)

Rappt och underhållande. Lösa brottstycken, sällan en sammanhängande berättelse, men då och då kommer figurer igen och man får försöka komma ihåg vad som hänt förut (inte alldeles lätt, persongalleriet är stort och intrigerna många). En och annan scen känner jag igen ur serien, men de stunderna är färre än jag kunde tro.

Måste jag välja mellan att flippa TV-serien och boken så föredrar jag fortfarande TV-serien, men eftersom detta är ett läge där jag kan bestämma mig för att "äta kakan och ha den kvar" så föredrar jag att tycka om dem båda, men på olika vis. Jag hade mycket roligt med den här boken. Men det är nog sant som står på omslaget, är man en känslig själ så ska man nog inte läsa...

Söndag 9/9 2001

Paulo Coelho "The Devil and Miss Prym"
(201s, ISBN 0-00-711604-4)

"The Devil and Miss Prym" är avslutningen på den trilogi av fristående berättelser som inleddes med "Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät" och sedan fortsattes med "Veronica decides to die". Böckerna handskas med ämnen som godhet och ondska, liv och död, kärlek och uppgivenhet. Det finns alltid en frågeställning att ta ställning till när man läser Coelhos böcker, de ger gott om utrymme för egna små filosofiska tankevandringar - samtidigt som Coelho ofta serverar ett synsätt som man kan välja att ta till sig. Jag har en känsla av att hans synsätt på saker och ting är tämligen kloka och fina, men inte alltid så enkla. Såklart.

"The Devil and miss Prym" är alltså boken som redovisar en historia om godheten i kampen mot egoism och ondska. Den avlägsna och sällan besökta byn Viscos får en kväll besök av en mystisk främling. Främlingen har ett vinnande sätt och lyckas charma de flesta utan att de egentligen vet vem han är. Han är en man som själv har vänt godheten ryggen efter att livet behandlat honom ont, och byn är nu noga utvald för hans syften. Han har ett förslag att ge dem, och den han väljer ut som budbärare är den föräldralösa unga kvinnan Chantal Prym.

Förslaget han ger byn är verkligen djävulskt, ett spel, en tanklös lek med liv, och miss Prym hamnar ofrivilligt i en ganska gräslig sits. Historien om hur det här ska lösa sig är för all del intressant - men av alla Coelho-böcker jag har läst hittills var ändå denna den som fångade mig minst. Det innebär inte att den är dålig, eller icke läsvärd. Det innebär snarare att Paulo Coelho är en man jag alltid har väldigt väldigt höga förväntningar på, och efter en rad fullständigt lysande böcker så blev det här en som tilltalade mig bara en liten smula mindre.