Torsdag 27/12 2001

Hoppsan. Långt uppehåll, jag är imponerad över det faktum att jag fortfarande har kvar några envisa läsare som fortsätter att komma tillbaka. Hösten har tyvärr spenderats i Karlstad med min mamma som fått cancer, därav tystnaden. Läst har jag gjort ändå, men det har inte funnits (läs: finns inte) nå'n energi att hålla den här sidan vid liv, inte på det vanliga sättet. Läst har jag naturligtvis gjort ändå och då och då har jag skrivit korta boknoteringar på min "spaningssida". Jag ska snart börja återgå till det "vanliga" skrivandet här på boksidan, men tills dess limmar jag in höstens kortkorta noteringar från spaningssidan:

2001-12-23

Läslusten kom åter för en stund, det var Barbara Voors "När elefanter dansar" som återuppväckte den. Elefanterna dansar i en härlig reportagebok om Barbaras resa till Tanzania för några år sedan. Mycket tankeväckande, och min längtan till Zanzibar blev inte direkt mindre. Någon gång, kanske. Vi får se.

Efter det rasade böckerna på i en faslig fart, Nina Solomins "OK, amen" var lika bra som elefanterna (den handlar om chassiderna i New York, utövare av en ultraortodox gren inom judendomen) och Michael Cunninghams "Timmarna" var annorlunda och välskriven och fin och bra och... Ja. Nu vill jag läsa Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" också. Jag tycker om böcker som leder mig in i andra böcker.

En klassiker var rolig att avverka också (allra helst i Nobelfestens efterdyningar), det var Pär Lagerkvists "Dvärgen" som fick fylla en och annan ledig stund mellan varven. Jag var trött och less och det är väl egentligen frågan om man ska läsa en så’n studie i ondska då. Det var ingen upplyftande bok, men visst var den bra.

Lika bra var däremot inte Denise Rudbergs "Väninnan", jag blir alldeles fascinerad över att man kan få en bok utgiven i det skicket. Är hon gudbarn till Fischer, eller något liknande? Kunde ingen ha läst igenom den innan den gick i tryck? Har de ingen som redigerar böcker på förlaget? Nåja. Jag visste att den hade blivit sågad så det var snudd på i studiesyfte som jag läste den.

2001-12-04

Läser ingenting alls alldeles nu. Insåg hur mycket jag avskydde Hector McDonalds "Spelet" och övergav den mitt i förut idag. Edwardsons "Till allt som varit dött" var sådär. Inte mer. (jag? Sur och kräsen? Äh, vadå) Jonathan Wide är inte alls lika rolig att läsa om som Erik Winter. Har ett litet lager med fem böcker liggande (bättre än inget, men katastrofalt lite jämfört med väntehyllan därhemma...), kanske blir det Michael Cunninghams "Timmarna" härnäst. Eller Bodanis "E=mc2"? Liffners "Camera"? Vi får se.

2001-11-23

När jag läser så läser jag just nu "Fruset vatten". Igen. Vackert språk, men jag har svårt att låta mig fångas av den trots att alla andra vräker lovord över den (jag är ju å andra sidan ännu mer disträ än vanligt nu). Holsts "En lycklig kvinna" var iallafall precis så’n som jag ville att den skulle vara, men nu när jag har läst den så känns det tomt, det finns ju inga fler böcker om den coola journalisten Terese Skårup nu, trilogin är avklarad. Astrid Trotzigs "Blod är tjockare än vatten" gick också snabbt att läsa. Hon skriver bra, engagerande och tankeväckande. Det är självbiografiskt, om hennes egna funderingar kring att vara adopterad och slutligen om den resa hon gör till sitt födelseland (Sydkorea). Jag hade mycket nöje av att ta del av hennes syn på mycket - hon gjorde en hel del av det jag också gjorde när jag var där. Jag började nästan längta tillbaka. Lite.

2001-11-14

Läser gör jag (allra helst på nätterna när det inte går att sova, i natt höll kattsingarna på fram till två och satte sedan igång med buset igen klockan sex imorse), har avverkat Jonas Gardells "Vill gå hem" (den var sådär, ingen favorit jämfört med några av hans andra böcker som jag tyckte mycketmycket om) och nu läser jag Mankells "Danslärarens återkomst". Den är också sådär, jag har nog inte riktigt kommit in i den än. Jag retar mig lite på hans språk - hans idéer kring handlingen är OK, ordkunskapen är det inget fel på, men meningarna är korta och ganska ofta ofullständiga (...enligt min amatörmässiga mening) "Pengar kunde knappast vara skälet till att han blivit dödad. Även om dottern fått det att låta som att det vore det enda tänkbara skälet att mörda någon" ("Även-harangen" borde väl snarare vara en bisats än en egen mening? - ja, sådant retar jag mig på, det stör flytet i mitt läsande)

2001-11-11

Läser Marian Keyes kåserisamling "Under the Duvet". Bra. Mycket bra. Det här borde kunna vara något också för de som normalt avfärdar Keyes enbart som en lättläst kiosk-snask-producent. Tjejen är smart och rolig, och väl värd en högre plats på rangskalan.

2001-11-05

Ormbäraren (Lindell), en utmärkt deckare som utpelas i vackra Oslo. Den ger mersmak, jag vill fortsätta att följa Cato också i nästa bok.

Onåd (Coetzee) - en av de mest omtalade författarna inför Nobelpriset. Nej, jag tyckte inte om det här. Välskrivet, men med en mansgrisig ton som jag starkt ogillade. Mörkt och tungt.

Fruktlösa försök (Elton) - en mycket rolig men också ömsint bok om hur svårt det kan vara att få det så många (felaktigt) ser som en självklarhet: barn.

Good in bed (Weiner - och nej, det är ingen instruktionsbok för ni-vet-vad), en rolig bok om den kraftiga tjejen som plötsligt finner sitt liv utvikt i tidningen, i krönikor signerade expojkvännen. En aning överdrivet slut, men annars mycket trevlig läsning.

Singel i Sumpan (Sundbaum-Melin). Skulle den här boken ha blivit antagen av ett förlag om inte skribenten vore den hon är?! Svar: nej, det tror jag inte. Lättläst, men jag vet nätdagböcker som är mer spännande och välskrivna än den här boken.

Torsdag 11/10 2001

Jag har börjat beta av högen igen - högen med böcker lite halvt på gång. Jag läser alltid flera böcker samtidigt, men nu var det lite för många, högen var lite väl utmanande vinglig. Nu har den har åter minskat, i väntan på nya läsfynd. Jag tror dessutom att jag ska göra som Johanna, och börja nyttja biblioteket lite mer. Visserligen älskar jag att äga mina böcker, men bokhyllorna blir allt fullare och det finns bättre saker jag kan göra för pengarna. Tre pocketböcker färre inköpta per månad betalar till exempel ytterligare ett fadderbarn. Med den hotande krigssituation som råder nu så vill jag hellre satsa på det, utan att för den sakens skull klassas som moraltant.

Joanne Harris "Choklad"
(310s, ISBN 91-7711-770-0)

Alla böcker som filmas leder i någon mån till debatt. Man ska läsa boken först, eller se filmen, och den ena är mycket bättre - etc etc. Jag vägrar. Jag vill ha båda, allra helst i det här fallet. Jag väljer att se dem som vitt skilda upplevelser. För så är det, jag såg filmen när den kom - och den är för mig så skild från boken att jag tycker om dem båda två på olika vis. Filmen är snällare, gulligare och oskyldigare. Boken speglar en svartare ondska, men också en annan sinnlighet. Några av rollerna är omkastade, men det vänjer man sig snart vid.

Det filmen och boken hade gemensamt var lusten för choklad. För en chokladoman av min paritet är det en veritabel utmaning att läsa boken/se filmen utan att samtidigt tugga på choklad. Och det skulle inte duga med vilken Marabou som helst. Nej, här är det finsmakarchoklad av yppersta klass som gestaltas. Det vattnas i munnen och magen börjar kurra. Det är snudd på så att palinerna i sig borde ha en egen avdelning i rollistan som rullar fram efter filmens slut.

Historien om vandraren Vianne och hennes dotter Anouk som slår sig ner i en trist liten landsortshåla i Frankrike (stan blir sig aldrig mer lik, naturligtvis :-)) är lite magisk och mycket speciell. Viannes syn på livet sätter färg på stan, men frågan är om hon själv ska kunna sluta kuska runt - är det här staden där hon kan gå Anouks önskan till mötes och slå sig ner för en längre tid? Kommer hon att kunna stå emot den pockande vinden som hittills alltid fått henne att vandra vidare efter ett kort gästspel på den nya platsen?

En fångande inledning, lite tradigare mellanspel men en ypperlig final - så vill jag sammanfatta mitt omdöme. Jag önskar att Viannes lilla butik fanns här i stan, vid vårt torg.

Roddy Doyle "Kvinnan som gick in i dörrar"
(221s, ISBN 91-46-17185-1)

Om man gav bort den här boken till någon med författarens namn överstruket så skulle det nog vara ganska få som skulle gissa att den är skriven av en man, men det är den.

Sin vana trogen (iallafall från de historier jag tidigare har tagit del av; The Snapper, The Van och The Commitments) är Roddy Doyle en överdängare på att leverera irländsk halvmisär med en tragikomisk touch som är mycket svår att efterhärma. Jag tycker mycket om det. Väldigt mycket.

Boken handlar om Paula Spencer, den är hon som är kvinnan som går in i dörrar. Hon går in i dörrar i väldigt väldigt många år innan hon erkänner för sig själv hur det är, och hur det måste bli. Mannen som slår henne måste ut. Hon måste bli sedd. Hon måste ta sig ur alkoholmissbruket. Med bitande självironi och ökande självinsikt får vi ta del av hur det händer, när det händer.

Det är inte en historia tecknad i tydligt svart-vitt och det är inte enkelt. Det är mänskligt.

Majgull Axelsson "Slumpvandring"
(351s, ISBN 91-7643-788-4)

Den här boken får mig ofta att tänka på Henning Mankells "Daisy Sisters". Arbetartemat, flera generationer kvinnor och deras stundtals mycket svåra liv. Jag tror att den som tyckte om den boken också kommer att uppskatta den här.

Jag tyckte att den var lite halvbra, sådär. Jag har kanske överdoserat generationshistorier, kvinnoliv och familjeöverhuvuden litterärt sett. Jag tycker alltid mycket om Majgull Axelsson (stundtals formulerar hon teser som är så vackra att mina böcker av henne alltid är fulla av hundöron på ställen som jag vill kunna läsa igen), men jag tror att jag föredrar de andra böckerna - speciellt de som utspelar sig delvis utomlands. Storfavoriten är nog "Rosario är död" (som jag just ser att jag har lånat ut till nå'n jag-minns-inte-vem utan att få tillbaka. hm. jaja).

Jag borde säkert intressera mig mer för svenska kvinnoliv och svensk arbetarhistoria än för hur livet flyter på andra sidan världen - men jag gör inte det. Tyvärr. Så'n är jag. Kanske beror det det på att jag tack vare mitt yrke också själv har fått förmånen att i viss mån få del av kvinnoliv på andra sidan jorden. Jag är tacksam över den förmånen.

Måndag 8/10 2001

Energin är inte på topp. Det har blivit några timmars övertid per dag de senaste veckorna, och då orkar inte alltid ögonen ta in så många ord som man kanske skulle önska. Det är synd, för är det nå'n gång man behöver flyta bort i andra historier än sin egen så är det ju när jobbet bara är för mycket.

Maja Lundgren "Pompeji"
(242s, ISBN 91-0-057752-9)

Många skolungar tycker att historia är trist, men jag undrar om de skulle känna så med Maja Lundgren som ledsagare. Hon är allt annat än trist, den här berättelsen om Popmpejis sista dagar är en mycket livlig historielektion i stand-up-comedy-stuk.

Jag hade läst det "överallt", den var så otrolig, så annorlunda, så bra - och min nyfikenhet väcktes. Hur då annorlunda? Hur annorlunda kan en historisk bok egentligen vara? Historien kan men väl inte leka med? Eller?

Jo, det kan man, och med den äran. Det som kallas "respektlöshet" (inför historiens skenbart dånande och vördnadsbjudande vingslag) gör historien enkel och lättintaglig, trots en hel del lärda detaljer. Språket är mycket tillgängligt men inte helt rumsrent - och i det här sammanhanget är det väl snarast en pluspoäng. Språket i det forna Pompeji var allt annat än rumsrent. Det är vi nutidsmänniskor som är de trista puritanerna.

Pompeji har alltid varit ett drömresemål för mig, och den drömmen har inte tappat i kraft nu. Maja Lundgren levandegör stan så att man knappt kan bärga sig!

Anna Jansson "Alla de stillsamma döda"
(264s, ISBN 91-7643-790-6)

Andra boken om Maria Wern.

Maria söks upp av Rosemarie Haag, en stillsam kvinna som snudd på ber om ursäkt för sin egen existens. Rosmaries man Clarence är spårlöst försvunnen efter en middag på stan, och Marias manliga arbetskamrater viftar bort det som en petitess, han har väl tröttnat på fruntimret och dragit, det kan ju en karl göra.

Maria tar det iallafall på fullaste allvar, och hon inser snart att det ligger många dolda sanningar bakom Rosemaries försagda personlighet. En rad våldsamma dödsfall uppdagas, och allt verkar för en stund snurra kring Rosemarie. Det allra otäckaste är att förövaren är någon fullständigt utan livslust, någon som inte har något alls att förlora. Kronköpings polisgäng går en svår tid till mötes.

Jag tycker om böckerna om Maria, de förenar spännande (om än en smula långsökta, snudd på alltför avancerade) kriminalhistorier med en småbarnsmammevardag som är trivsam att läsa om. Karaktärerna är väldigt tydligt uppdragna, kanske balanserande på gränsen till övertydligt, men det gör mig ingenting. Man himlar med ögonen åt Marias vedervärdiga svärmor, ler milt åt blyge Arvidsson som är hemligt kär i Maria och suckar djupt över förstockade mansgrisiga chefer.

Jag säger som jag sa förra gången, jag ser fram emot nästa bok om Maria Wern.