Tisdag 4/3 2002

Ett långt uppehåll i bubblandet, främst orsakat av kundbesök - jag har spenderat både natt och dag (nästan - åtminstone då vi åkte till Helsinki) tillsammans med besökare från Sri Lanka. Det har inte blivit mycket tid (eller energi) över varken till att läsa eller skriva, men ett bokpaket har hunnit trilla ner på hallmattan. Det kan nog finnas ett och annat där som blir bra sällskap när jag reser till Sri Lanka om dryga två veckor (de som följt mina skriverier länge vet att jag lägger ner mer möda på vilka böcker jag ska ta med än på klädvalet när jag ska ut på långresa):

Johanne Hildebrandt: "Blackout"
Heleen van Royen: "Den lyckliga hemmafrun"
Tony Parsons: "One for my baby"
J K Toole: "Dumskallarnas sammansvärjning
Unni Drougge: "Hella Hells bekännelser"
Dave Eggers: "Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet"

Hur jag ska lösa det där med bokdagboken under min frånvaro (dryga tre veckor) vet jag ännu inte till 100%, eventuellt kan det bli en temporär diarylandlösning utan bilder som jag sedan fixar till "på riktigt" när jag kommer hem.

Josie Lloyd & Emlyn Rees "The Boy Next Door"
(293s, ISBN 0-09-943645-0)

Författarparet Lloyd & Rees har främst gjort sig kända för att skriva humoristiska och lättsamma böcker om unga människor, eller - öh, människor i min ålder ("ung" kanske inte var ordet). Böckerna har alltid både manliga och kvinnliga huvudpersoner, och författarna turas om att skriva de "kvinnliga" respektive "manliga" kapitlen. Den första gången jag noterade fenomenet Lloyd/Rees var när jag besökte London i februari 1998. Deras första bok "Come Together" hårdlanserades genom affischer som sa något i stil med "He can't read her mind and she can't read his, but you can read it all". Det fångade mitt intresse, jag köpte boken.

Den kom senare ut i Sverige under titeln "Tillsammans" och det var en dråplig historia om hur den envetne ungkarlen Jack slutligen får ihop det med den suktande ungmön Amy (ja, läs det med en smula ironi). Att se samma händelse speglas genom kvinnliga och manliga ögon parallellt kändes nytt och fräscht och boken var riktigt jätterolig. Uppföljaren "Come Again" (Amy och Jack skulle gifta sig, nu var det dags för deras vänner att strula till det med varandra) kom inte riktigt upp i samma standard, och med "The Boy Next Door" känns det som om författarparet temporärt (?) går in i en allvarligare fas.

Konceptet är detsamma, det handlar och Fred och Mickey och författarna turas om (men nog tycker jag att deras stil känns mer synkroniserad nu? det är inte längre lika självklart kvinnligt/manligt). Fred och Mickey växte upp som grannar i Londonförorten Rushton, och de delade allt. Som barn grävde de ner skatter och retade gallfeber på andra grannar, som tonåringar delade de den allra första kyssen - och lite till. Genom en rad hemska händelser kommer de att skiljas åt, men de förstår inte förrän senare att det var deras föräldrars val att se till att det blev så. Både trodde sig vara övergiven och bortglömd av den andre.

Femton år senare är Mickey ensamstående mor, hon hankar sig fram genom att driva en liten men trevlig blomsterhandel. Fred är mycket framgångsrik i IT-branschen, han har brutit fullständigt med sitt förflutna, han har till och med bytt efternamn. De möts av en slump och känner igen varandra. Det säger "PANG!" och allt vore alldeles självklart om det inte vore för det simpla lilla faktum att Fred två veckor senare ska gifta sig med rika, vackra Rebecca.

(en ledtråd: man gillar inte Rebecca)

Berättelsen pendlar mellan nutid och dåtid, sakta rullas händelserna upp och man får förstå hur de någonsin kunde skiljas åt trots att deras kärlek verkade så självklar. Det är en mycket allvarligare och mer eftertänksam ton än i de tidigare böckerna, och skratten blir kanske inte så många, men ändå är det här en trevlig liten historia. Något att njuta av i den begynnande vårsolen kanske?

Måndag 25/2 2002

(den här boken recenserade jag för Bokringen)

Kerstin Weigl "Längtansbarnen"
(229s, ISBN 91-1-301045-X)

Den här boken är egentligen inte ny, den kom ut för första gången 1997, men den här andra upplagan är något reviderad. Den är uppdaterad med avseende på rena faktauppgifter, "berättelsen" i sig är alldeles densamma, lovar Kerstin. Kanske är bilderna desamma också, det vet jag inte, men de är iallafall alldeles underbara.

Varje år kommer ungefär ettusen adoptivbarn till Sverige. De är hett efterlängtade, processen är varken kort eller enkel och saker blir inte alltid som man trott. Journalisten och författaren Kerstin Weigl är själv adoptivmor, och i den här boken delar hon öppenhjärtigt med sig både av sin egen historia och av ett stort antal djupintervjuer som hon har gjort med andra adoptivföräldrar.

Boken behandlar alla möjliga och omöjliga aspekter av det hela, de enda som egentligen inte kommer till tals är barnen själva - om man inte räknar den intervjuade adoptivmamma som själv är adopterad också. Den här boken varken svartmålar eller glorifierar, men den är naken så tillvida att också de "förbjudna" tankarna får komma fram.

Jag läste någonstans att "den här boken borde alla läsa som går i adoptionstankar". Det gör visserligen jag, men jag vill ändå revidera det där uttalandet en smula. Det är en mycket varm, välskriven och öppen bok om längtan, frustration, besvikelse, grubbel och fullständig lycka. Den är mycket gripande och känslosam (den ger utrymme för både skratt och gråt, lita på mig!) och jag tror gott att man kan ha mycket stort utbyte av den vare sig man funderar på att adoptera eller inte. Den är så mänsklig. Den väcker tankar. Är inte det ett av de bästa omdömen en bok kan få?

Lördag 23/2 2002

Jag är i sanning ombytlig bland mina böcker. Jag började läsa Diana Gabaldons "The Fiery Cross" (hett efterlängtad sedan 1997 då jag läste föregångaren "Drums of autumn") och den var spännande men tung (rent fysiskt, inte litterärt :-)) och när Rees/Lloyds "The boy next door" landade på hallmattan så övergav jag Gabaldon och läste halva "The boy..." (bra), men så fick jag fatt på "Ciona" och då kom glömsketricket åter ännu en gång och så läste jag den istället. Till slut, till slut.

Jag har inte på något vis övergett de andra helt, de ligger i röret. (så där ser det alltid ut på mitt sängbord, böcker i olika stadier av temporär glömska - men så får jag ryck då och då och tar mig igenom den halvlästa högen). Mitt i alltihop simmar dessutom Hemingways "Den gamle och havet". Vilt blandat, alldeles som det ska vara!

Tamara T "Ciona - en självbiologi"
(168s, ISBN 91-501-0121-8)

Det spekuleras vilt i stora delar av Sveriges bokälskarkretsar. Vem är Tamara T? Är det ens en kvinna?

Grejen med den här boken, det som riktigt säljer, är nämligen att författaren skriver under pseudonym. Det är ändå klargjort att han/hon har gett ut böcker tidigare, under eget namn men på ett annat förlag.

Förslagen haglar. Carina Rydberg var väl det mest förutsägbara (det förekommer lite dykning i boken, omslaget visar smäckra ben som skulle kunna sitta på henne och den är skriven med hennes sparsmakade språk - men annars? Nej. Hon har väl aldrig visat några stora behov av diskretion förut?) men jag har också sett Ernst Billgren förekomma bland förslagen. Hans hjärna är onekligen intressant nog att kunna komma på en så'n här sak, men jag tror inte att det är han heller.

(Carina kommenterade f ö skrattande i Expressen att hon vet vem som har skrivit boken och varför, men att det inte är hon)

Det mest troliga förslaget jag sett hittills (när jag såg "bevisbördan") var en författare jag inte kände till sedan tidigare, jag har pinsamt nog redan glömt vem det var. Min hjärna är inte pigg i dessa dagar...

Nåväl. Strunt samma. Boken. Historien.

Tamara är forskare, hon ägnar sina dagar åt att kartlägga en art sjöpungar (Ciona Intestinalis). Rent biologiskt är de intressanta organismer och det dras paralleller till allas våra liv som är ganska underhållande. Tamara är en mycket kluven människa, och hennes sämre jag heter Gabriella (...vilket är ganska intressant eftersom jag har för mig att den där högst troliga författaren som föreslogs hette just Gabriella). Gabriella är kvinnan som på en fest stolt står och gör v-tecknet sedan hon kläckt ur sig att hon har avverkat tre aborter, hon är vampig, shoppinggalen och ställer ofta till det för Tamara.

I boken finns också ett "du". "Du" är en man som Tamara/Gabriella hade en kärlekshistoria med för många år sedan - och kanske är det också fixeringen vid den mannen som får folk att tänka på Carina.

Ja. Äsch. Jag vet inte. Boken är som jag skrev tidigare mycket effektfullt och sparsmakat skriven. Till att börja med tycker jag att den enbart är en värdelös hype, inte värd pengarna. Allt eftersom historien fortlöper finner jag fler och fler vackra formuleringar och snygga tankevändningar - jag börjar tycka om boken fast jag inte tycker om Tamara/Gabriella. Den har genomgående fått mycket fina omdömen i pressen, riktigt så entusiatisk är inte jag, men jag är ju å andra sidan blott en glad amatör ;-). Den är OK.

Jag undrar emellertid hur många som skulle ha upptäckt den här boken utan grejen runt omkring? Det är ingen dålig bok, inte alls, men man måste säga att förlaget och författaren har gjort en mycket mycket smart pryl av det hela.

Läs mer på www.ciona.com

Söndag 17/2 2002

Benjamin Lebert "Crazy"
(181s, ISBN 91-27-09167-8)

"Hej allihop! Jag heter Bejamin Lebert, jag är sexton år och jag är krympling. Bara så att ni vet det." Benjamin lider sedan födseln av spastisk pares i vänster kroppshalva. Det innebär att han är mer eller mindre förlamad i vänster arm/ben, han har stora problem med finmotoriken. Saker som att knyta sina skor själv eller äta med kniv och gaffel, som är enkla och självklara för oss andra, blir svåra - nästan omöjliga - för honom.

Han har dessutom vissa koncentrationsproblem. I bokens inledning anländer han till sin femte skola, en internatskola med rykte om sig att få stil på de mest omöjliga elever. Ska Benjamin äntligen lyckas klara av att ta studenten här? (föräldrarna hoppas onekligen det...)

Benjamin har ändå "tur". Han är snygg, han har humor och karisma och han lyckas bli något av en ledarfigur i sitt nya gäng. Han inser snart att det är på fritiden han har chansen att lära sig mest tack vare internatet - på kvällarna smygs det iväg till tjejavdelningen, alkoholen flödar, han blir av med oskulden och man planerar äventyr av de mest skilda slag. Det kanske inte var alldeles det här hans föräldrar hade tänkt sig...

Det som börjar som en uppstyltad och kortfattad skildring av ett skolår (...men det kanske beror på tafflig översättning?) utvecklas till en (trots allt) rolig bok med funderingar av ett djupare slag som man kanske inte trodde Benjamin om i inledningen. Han föddes 1982, han fyller alltså tjugo i år, men när boken skrevs var han bara tonåring och som sådan får man säga att han har ett mycket drivet sätt att beskriva sitt liv. Egentligen handlar det inte alls om att fixa situationen trots sitt handikapp. Det handlar om att överleva tonåren. Alls.

Jag är kanske inte så tokimponerad som många av de andra vars recensioner jag tagit del av, men den överraskade. Benjamin är en riktigt, riktigt cool kille!

Bokringen har också fått min uppmärksamhet de senaste dagarna. Jag har läst Kerstin Weigls bok "Längtansbarnen", recension kommer upp på Bokringen vilken dag som helst.

Torsdag 14/2 2002

Thomas Kanger "Första stenen"
(369s, ISBN 91-7263-237-2)

(aaaargh - det är så svårt att skriva om böcker flera veckor efter att man har läst dem, men "är huvudet slött får kroppen lida" om man modifierar det berömda talesättet lite grand)

Thomas Kangers "Första stenen" är något så ovanligt som en deckare som utspelar sig i min nuvarande hemstad: Västerås. Huvudpersonen Elina Wiik bor dessutom alldeles i närheten av där jag bor, det blir en extra kul bonus att läsa om "mina kvarter" speglade i någon annans ögon.

Elina Wiik är en ung, aspirerande kriminalinspektör (när boken börjar är hon bara kriminalassistent) som får fajtas ganska hårt mot fördomar och äldre, mentalt stelbenta [manliga] kollegor.

När Folkets Hus i Surahammar bränns ner och man hittar ett sargat lik bland ruinerna får hon delta i utkanten av utredningsarbetet, men när fadern till en av huvudvittnena försvinner spårlöst intar hon en mer betydelsefull roll. Hennes magkänsla (som i själva verket är ett resultat av noggrannt sinne för detaljer mer än ren "kvinnlig intuition") leder in henne på spår som ingen annan vill lägga krut på till att börja med, men Elina är envis och omsorgsfull. En gärningsman med invandrarbakgrund har pekats ut som skyldig till branden på ganska oklara grunder, men Elina ser andra sammanhang och vill försöka bidra till att han blir friad.

Kangers välvårdade språk framhålls ofta i de omdömen jag har tagit del av. Jag är kanske okunnig och kräsen, men jag tyckte motsatsen - att det var ganska slarvigt. Det var för många bisatser som seglade på egen hand. Trots detta tyckte jag om att följa huvudpersonen Elina Wiik, och historien i sig var både väl genomarbetad och tankeväckande. Det där med att döma folk på förhand på grund av deras invandrarbakgrund är förmodligen - tråkig nog - inte helt ovanligt.

Jag vill absolut läsa nästa bok om Elina när den kommer i pocketupplaga. Jag väntar ivrigt!

Deborah Moggach "Tulpanfeber"
(255s, ISBN 91-7643-775-2)

Jag känner mig som vanligt lite sen och trögstartad - "alla andra" har ju redan läst den här boken för länge sedan. Jag tittade också på den då, men det blev inte av. När jag så läste (och tyckte mycket om) Moggachs "Stand-in" så insåg jag att "Tulpanfeber" verkligen borde få halka in på toppen av att-läsa-listan.

Så olika, men ändå så lika. Spannet är på ett vis ganska brett rent genremässigt ("nutida" New York/Hollywood vs 1630-talets Amsterdam) men böckerna har en gemensam nämnare i den förgörande, ohejdbara passionen. Båda böckerna är mycket välskrivna, men det som lockade extra mycket i "Tulpanfeber" var den allmänbildande faktorn.

I centrum vibrerar naturligtvis kärlekshistorien (eller - man kanske borde använda pluralis? Sophia är ju inte den enda som faller handlöst, hennes tjänarinna är nog så passionerad hon också) men runt den surrar det av 1600-tal. Moggach serverar extra godbitar om konst och historia, det ger alltid ett extra plus i kanten för mig.

Den välbärgade affärsmannen Cornelis Sandvoort hyr in konstnären Jan van Loos för att måla ett skrytporträtt av Cornelis och hans mycket unga hustru, Sophia. Sophia känner ett obehag inför konstnärens granskande blickar, hon vill först se till att låta avskeda honom, men hon finner att obehaget förbyts i åtrå. Snart ser hon fram emot hans besök, han har väckt henne på sätt hon inte trodde var möjliga.

De kastar sig in i ett passionerat förhållande av ett slag som inte kan vara gratis. Man anar katastrofen men följer dem lydigt, man vill veta mer. De dras in i den tidstypiska hysterin och spekulationen kring tulpanlökar. Ska en enda värdefull lök kunna ge dem friheten att fly staden tillsammans?

Boken är mycket välskriven, och som jag skrev tidigare; jag tokgillar de historiska detaljerna man får på köpet. Jag har aldrig besökt Amsterdam, men det står på önskelistan. Efter att jag läste den här boken är suget ännu större, böcker jag tycker om (jfr Pompeji) har ofta den effekten på mig. Det här är en bok jag kan rekommendera, helt klart.

Jag vill genast ge mig ut nosa rätt på fler av hennes böcker, man jag inser att jag kanske bör beta av väntehyllan lite mer innan jag köper dem. Jag har många bra böcker som väntar, men som man brukar säga; "mycket vill ha mera". Jag är väldigt stolt över att jag lyckades följa med Annika in på Akademibokhandeln (...och se henne köpa fyra böcker) igår utan att handla själv. Jag klarade det! Jag tog mig ut utan att ha en prasslande påse i handen (...men det får inte bli nå'n vana :-))

Måndag 11/2 2002

Marc Levy "Om det ändå vore sant"
(238s, ISBN 91-7643-829-5)

Franske Marc Levy debuterar med den här romanen som i sig är ett "brev" till hans son. Levy vill lämna något efter sig till sonen att läsa då han blir vuxen, ett testamente med ett budskap om hur man ska leva sitt liv i en anda av generositet och glädje. Han blev uppenbarligen så nöjd med resultatet att han ville att vi andra ska få läsa också :-)

Arthur, en framgångsrik arkitekt i San Fransisco, kommer hem till sin nya lägenhet efter en jobbig dag på firman. Han hör ett buller i en garderob och kollar vad det kan vara. Till sin enorma förvåning finner han att bullret orsakats av en mycket vacker, men för honom totalt okänd kvinna. Hennes historia om hur hon hamnade där låter flippad, för att uttrycka det milt.

Kvinnan i garderoben heter Lauren. Hon är lycklig men förvånad över att någon äntligen kan se henne, och förklarar för Arthur att hennes egentliga kropp befinner sig på ett sjukhus en bit därifrån. Lauren överlevde med nöd och näppe en bilolycka och ligger nu i koma - det Arthur ser är en materialisering av hennes... själ? Astralkropp? Ja. Iallafall. Lauren har legat i koma länge, den allra svåraste sortens koma, och läkarna vill stänga av. De lyckas övertala Laurens mamma att gå med på att Lauren ska få dö, om inte Arthur och Lauren kan stoppa dem...

Det här är en bok som serverar en syn på livet helt i samma anda som Mitch Alboms bok "Tisdagarna med Morrie"; lev nu. Historien som lindar in budskapet är som synes ganska annorlunda, inledningen är mycket bra men någonstans mot mitten av boken börjar det kännas som en smula floskelvarning på alla klokheter som staplas på varandra. Helhetsintrycket blir ändå bra. Boken innehåller många tänkvärda teser, den är skriven med ett stundtals mycket vackert språk och den något originella idén ger ett och annat extra stilpoäng.