Söndag 25/7 1999 Allmänt bokrelaterat: Högen med böcker på gång/böcker som väntar på tur att läsas ovanpå byrån brevid sängen blev så diger att jag började känna en längtan efter en bokhylla till sovrummet. Köpte en i veckan, det var det bästa jag gjort på länge. Högen var också mysig (men storleken började bli vingligt farlig :-)) men att ligga i sängen och se en hylla full med böcker som bara väntar - det är ljuvligt! (Hyllan? Åbo, furu, IKEA) "The man on platform 5" av Robert Llewellyn 438 s, ISBN 0-340-70790-9 "From dud to dude in six weeks" lyder den förklarande texten på omslaget. Nej, det här är ingen gör-det-själv-bok för hugade flickvänner som vill transformera sina pojkvänner till nå't nytt. Det är en alltigenom skönlitterär (hoppas jag) roman om två halvsystrar som ser en fullkomligt hopplös (deras bedömning) kille på perrongen när deras tåg råkar gå sönder i Milton Keynes. De är alltid oense om allt i hela världen, börjar sålunda också nu bråka om huruvida man kan "stöpa om" en sådan människa till något (i deras ögon) åtråvärt. De slår vad. Euphemie har sex veckor på sig att börja förvandla den till att börja med ganska naive Ian. Frisör, tandläkare, Donna Karan, gym, talpedagog, hård diet - det är en hård kur för grabbstackaren. Det låter ganska gräsligt och är det väl också, men det är definitivt roligt. Klart att Euphemie lyckas. Klart att hon blir kär i Ian. Klart att halvsyrran (Gresham) faller för honom hon också. Klart att det blir en kamp. Vem vinner? Vem förtjänar honom? Förtjänar NÅGON av dem honom? Ian får så småningom reda på exakt varför Euphemie tog sig an honom från början, han blir sårad men bestämmer sig för den gamla goda tesen "don't get mad, get even". Nu är han ingen elak människa, så fällorna han kunde sätta upp för de båda självupptagna systrarna uteblir, men nog blir han lite slugare och kommer på ett sätt att få ut något ur det hela som kan gynna honom. En rolig och underhållande bok, inte helt utan utrymme för vidare funderingar om människors värde och vad som gör en människa åtråvärd. Egentligen. Bonus - man plockar upp mycket engelsk slang om man läser den på originalspråk.

Fredag 23/7 1999 "Singel i nöd och lust" av Marianne Eilenberger Det här var kanske tänkt att betraktas som nå'n form av handbok - inte i konsten att förbli benhård singel (jo, man får ju onekligen bita sig fast i Det Heliga Singel-livet med näbbar och klor numera, vaktmästaren klagar över alla de drivor av hugade beundrare han får ploga bort utanför min dörr varje morgon... öh... eller hur det nu var), inte heller som en handbok i konsten "så får du fast den motvillige karlstackaren du bestämt dig för" utan kanske snarare i konsten att ha roligt medan man är singel. Eller hur man nu ska säga. ("konsten att inte bryta ihop"??) Jag valde att inte se det så. Jag valde att se det som en rolig, lite kåserande underhållningsbok, en bok jag tror att även "ingångna parhästar" kan ha roligt åt. Många av råden i boken är ganska allmängiltiga för hur man tar livet med en lagom stor klackspark överhuvudtaget. Boken verkar uttryckligen menad för kvinnor - något som kanske inte heller varit helt nödvändigt, då mycket av den problematik som beskrivs lika gärna kan drabba män. Men då får de väl skriva sin egen bok då, tycks Marianne ha resonerat. Handfasta råd ges när det gäller att handskas med fördomar (främst den där att "alla singlar försöker sno alla upptagna män"), pengar, barnlängtan, att resa ensam, hur man faktiskt kommer ut och träffar folk etc etc. Det som emellertid slår mig när jag läser många av hennes levnadsråd är det enkla faktum att den här damen ibland tycks glömma att hon är väldigt välbeställd, väldigt få ensamma kvinnor (framförallt ensamma mammor) har de ekonomiska resurser hon talar om. Den här boken sägs ha väckt stort rabalder när den kom ut i hemlandet Danmark. Jaha... Det kan jag inte riktigt förstå. Den är varken speciellt vågad eller på något vis sensationell. Det är bara en småputtrig bok med några klämkäcka tillrop och dråpliga situationsbeskrivningar. Inget märkvärdigt, inga nya upptäckter som en gång för alla kan revolutionera våra liv, men den är tunn och ganska lagom att läsa om man känner för något ganska lättsmält.

Tisdag 20/7 1999 Raskt vidare i kriminalgenren med "Kattjakt" av Emma Vall . Historien utspelas i Sundsvall, en stad jag inte känner till (har vandrat genom centrum en enda gång för fem-sex år sedan - vackert med alla stenhus - åt på nå'n sunkig kinesisk restaurang, men mer än så vet jag inte) men som känns trevlig i boken. Sundsvall beskrivs helt enkelt på ett sätt som gör att man vill titta på en del av de stadsdelar som figurerar, smyga runt bland husen - är detta månne Axels gamla villa...? En trevlig bekantskap är också Amanda Rönn, en ganska klurig tjej strax-över-trettio. Till vardags är hon lärare, men hon har tröttnat på ointresserade elever (...och har i viss mån också flytt från ett dåligt förhållande i en annan stad) och provar att sommarjobba i sin gamla hemstad, som journalist på SP - Sundsvalls-Posten. Hon får alla de enkla och lite fåniga "knäcken", småfjantiga enkäter bland stadens medborgare etc - men när någon spränger ett omdebatterat utsiktstorn och en kvinna hittas strypt strax nedanför det sprängda tornet, då blir hon nyfiken och börjar nysta. Det är ju inte svårt att gissa att hon blir den som löser saken, så det kan jag ju lugnt (och lite överflödigt) avslöja här utan att förstöra för kommande läsare. Jag tyckte att det var en spännande bok, mycket bra. Boken kändes dessutom "mysig", delvis kan detta bero på att den utspelar sig under sommaren - senare delen av juni/början av juli - och att detta på något vis knyter an till de somriga känslor jag själv har i kroppen. (****)

Söndag 18/7 1999 Efter några dagars "läsvacuum" lossnade läslusten igen då jag gav mig i kast med Karin Fossums "Evas öga". Karin är norska och följer i Anne Holts fotspår (...om man nu egentligen kan säga att någon följer i någons fotspår bara för att man råkar tillhöra samma nationalitet...? hm...), vi kanske får vänja oss vid norska deckare i fortsättningen. Jag tycker fortfarande att det känns ovant med norska "namn" etc när jag läser en thriller - av nå'n fånig anledning har jag alltid bara läst deckare i svensk eller "engelsk/amerikansk" miljö och det sitter i hårdare än man tror. Det talas om att Fossum redan överglänser sin mer berömda kollega Holt, och i viss mån kan jag hålla med - iallafall om man tittar på thrillersidan. ("Mea Culpa" snurrar annars fortfarande i huvudet!). Fossums historia är ryslig och upplösningen oväntad. Språket rinner på bra, det är en väldigt lättläst bok utan att den för den sakens skull är simpel. "Hjälten" Sejer är visserligen sympatisk nog att tycka om fallskärmshoppning, men man lär inte riktigt känna någon av bokens figurer värst väl - så där plockar kanske Holt en poäng (om man nu ska ställa de två författarinnorna mot varandra) med sina mer färgstarka karaktärer BillyT och Hanne. En klart läsvärd bok. "Tre-å-en-halv" i betyg kanske? Säg såhär, jag kommer läsa även nästa bok av Fossum. Det är ett bra betyg i en värld med "så många böcker, så lite tid".

Tisdag 13/7 1999 "Svekets sommar" av Hong Ying Den här boken kändes spännande på förhand, dels roar det mig att läsa böcker om Kina skrivna av kineser - något helt nytt som jag aldrig hade funderat så mycket på innan jag arbetade i Kina förra sommaren. Den extra kryddan med just den här boken är dessutom att den är förbjuden i Kina. Totalförbjuden. Kan det bli bättre? Ja, det kan det. Jag är kanske inte så väldigt imponerad, det är visserligen fascinerande att följa Ying och hennes stapplande steg in i "det nya livet", hur hon börjar ifrågasätta mer och mer och frigör sin sexualitet (men gör hon det, egentligen? det ska jag låta vara osagt). Studerande poeten Lin Ying (ska vi gissa på att det är Hong Yings alter ego?) stapplar hem från de rykande resterna av katastrofen på Himmelska Fridens torg den 4/6 1989. Hemma väntar nästa katastrof. Pojkvännen ligger i sängen med en annan. Denna andra visar sig vara hans fru... nej, oj, de var visst inte skilda än, fast han tagit avstånd henne tidigare. Nu hade hon behövt "tröst". Jassåjahaja. Ying blir putt - kan man säga - och far iväg ut, irrar planlöst, plockas upp av en avlägsen manlig bekant. Det kan vara att jag inte riktigt tycker om det "kinesiska sättet att skriva". Lite omständigt. Ying är poet, hennes poesi liknar en del annan modern kinesisk poesi jag försökt mig på att läsa. Inte min kopp te, kan man säga. Förutom just den bonus det innebär att alltså läsa en bok som är förbjuden i hemlandet så står jag ganska kallsinnig. Var det inte mer än såhär?

Söndag 11/7 1999 "Den tysta vaggan" av Margaret Cuthbert. (***) En thriller i sjukhusmiljö, närmare bestämt på en förlossningsavdelning. En rad incidenter med till synes normala födslar som plötsligt förvandlas till mardrömsditon får förlossningsläkaren/gynekologen Rae Duprey att ana oråd. Sjukhuset har vissa ekonomiska problem och en iskallt ond historia rullas upp när hon börjar gräva i saken. Margaret Cuthbert är själv just förlossningsläkare och gynekolog, och man känner också att hon har bra på fötterna när hon ger sig in i medicinska förlopp (iallafall såvitt alla vi "hobbymedicinare" som slukar Cityakuten kan avgöra ;-)). Det här är hennes debutbok och huvudpersonen Rae är intressant. Historien flyter bra - jag är imponerad, förblir imponerad nästan hela vägen fram. Slutet, eller hela upplösningen, blir bara lite för mycket för mig. LITE. Men i stort var det en underhållande bok, perfekt som sällskap en solbestänkt eftermiddag som denna. Andra bra kvinnliga thriller-debuter jag läst senaste året: "Sprängaren" av Liza Marklund (att den är bra vet väl redan de allra flesta!) "Den krossade Tanghästen" av Helene Tursten (mycket bra deckare, med en sympatisk huvudperson som jag hoppas få läsa mer om) Icke-debutanter, men bra kvinnliga thrillerförfattare: "Godnatt min älskade" av Inger Frimansson Böckerna om Carol Jordan och Tony Hill ("Sjöjungfrun sjöng sin sång" och "Under ingrodda ärr") av Val McDermid.

Fredag 9/7 1999 Inhandlade igår: "Mea culpa" av Anne Holt "Den tysta vaggan" av Margaret Cuthbert "Svekets sommar" av Hong Ying "Daisy sisters" av Henning Mankell 251 kr fattigare men 1232 boksidor rikare. Nästan fem sidor för en krona :-) (4,9 då) Började genast läsa "Mea Culpa". Tidigare hade jag läst Anne Holts deckare, men det här är något helt annat. En kärlekshistoria. En passion. En omedelbar passion som drabbar den ena parten, den andra parten dras mera långsamt in i förhållandet men problemet är att hon har man och fyra barn - ett tjusigt familjeliv. Som upplagt för bekymmer. Inget ovanligt upplägg. Ingen ovanlig kärlekshistoria. Det som får en del människor att höja på ögonbrynen en smula är det faktum att den här historien handlar om två kvinnor, Rebecca och Synne, men för den som läst Anne Holts böcker tidigare är detta inget nytt. Även hennes urcoola polishjältinna Hanne lever i ett förhållande med en kvinna. "Mea Culpa" skildrar två historier parallellt, dels följer man själva kärleks-sagan (där både Synne och Rebecca skildras i tredje person); hur det tveksamma nästanförhållandet blommar ut i total passion, med dess toppar och vågdalar. Samtidigt vet man redan på förhand att det går åt skogen, för den andra handlingen (där Synne är "jag") startar på Mauritius, där Synne befinner sig sedan fyra månader tillbaka för att slicka sina sår. Det går inte värst bra ens att trösta sig med sol och värme. "Men längtan efter henne ger inte med sig. Jag börjar undra om den någonsin kommer att göra det. Jag kommer då och då på mig med att titta på klockan utan anledning. Det kan naturligtvis bero på att jag bär en klocka jag fått av henne, ett sportur jag länge hade önskat mig och inte hade råd med, men som låg på nattygsbordet när den första boken var antagen; jag vinglade hem från en fest med vänner jag trodde jag hade förlorat, en tillställning hon inte kunde vara med på eftersom hon hade barnen, men när jag kom hem och ramlade i säng så låg den där, på nattygsbordet, klockan jag hade önskat mig. Med inskription på baksidan: "R+S=S", med datum. Jag tar aldrig av den här nere. Bara när jag ska torka mig efter duschen, och då lyser en kritvit ring på min mörkbruna arm och påminner mig om var i världen jag egentligen hör hemma. Men det är inte därför jag tittar på den. Jag tittar på den för att hålla ett öga på tiden. Jag försöker känna efter om smärtan går över, det sägs ju att tiden kan hjälpa en med det. Hittills har jag inte märkt något, det måste vara lögn." Jag tycker om Anne Holts sätt att skriva, det gör sig bättre här än i en kriminalroman i mitt tycke. I böckerna om Hanne uppskattade jag alltid människoporträtten (poliskollegan Håkon Sand är den tafflige antiheroiske favoriten man bara måste älska :-)) mer än själva upplägget av deckaren i sig. Av de Anne Holt-deckare jag läst var nog "Demonens död" den bästa. Jag har också läst "Saliga äro de som törsta" och "Blind gudinna" (japp, det var den som gick på TV4 tidigt i våras, filmad i bästa "MTV-stil" med snabba klipp och oväntade kameravinklar) - men som sagt, hennes språkliga stil kommer allra bäst till sin rätt (i de böcker jag hittills tagit del av, ja) i just den bok jag läser nu, "Mea Culpa". Men kanske rör den vid mig för att vissa delar av den - trots att den handlar om två kvinnor - påminner mig mycket om problematiken (men också glädjen) i och efter det förhållande jag just avslutat. "Synne blev förälskad i en fjorton år äldre kvinna. Hon var obeskrivligt glad och stolt över att en kvinna på över fyrtio ville ha henne. Rebecca var mor. Inte bara mor, utan fyrabarnsmor, något som fyllde Synne med gränslös beundran. De fjorton åren som en gång verkat så avskräckande hade blivit en triumf. (...) Rebeccas liv hade varit rätlinjigt och förutsägbart ända sedan hon kom till Norge, välordnat och inskränkt och med mål och mening och ansvar för hem och barn och karriär i all evighet, amen. Synne hade kämpat sig genom barndomen och kastat sig huvudstupa ut i en vild ungdomstid. Som vuxen hade hon gått sin egen väg, övertygad om att hon närsomhelst kunde växla riktning, plötsligt, utan förvarning och utan att behöva ta ansvar för någon annan än sig själv. Kanske berodde det på att de var födda med fjorton års mellanrum. Ändå dyrkade hon det faktum att Rebecca var äldre än hon. En kvinna, en verklig kvinna, ville ha henne." Jag blev förälskad i en tolv år äldre man. Jag var obeskrivligt glad och stolt över att en man på över fyrtio ville ha mig. Han var far, något som fyllde mig med gränslös beundran. De tolv åren som en gång verkat så avskräckande hade blivit en triumf. . . . Jag dyrkade det faktum att han var äldre än jag. En man, en verklig man, ville ha mig. ...and the rest, as they say, is history. (Fast jag köpte ju för all del en ny klocka istället för den han gav mig) Jag är stundtals snudd på tråkigt försiktig när det gäller att dela ut "högsta poäng" (...i alla sammanhang!) och den här boken landar någonstans mellan fyra och fem - jag vet inte vad jag egentligen kräver av en bok/skiva/film för att det ska vara en femma men... ja, "Mea Culpa" kommer nära. Fyra-å-en-halv kanske...?

Onsdag 7/7 1999 "Pyramiden" av Henning Mankell. Antiklimax? Ja, kanske. Jag tillhör nog den typen av människa som hellre vill veta "vad hände sedan" än "vad hände innan" (...oftast, kanske inte alltid, men oftast är det så), och jag visste redan på förhand att detta var "vad hände innan"-alternativet. En hygglig Wallandrare (eller flera hyggliga, kvaliteten varierade ju även sinsemellan på de historier som serverades här) men ingen av de bättre. En intressant notering i "författarens tack" är tacket riktat mot Rolf Lassgård, som sägs ha lärt Mankell flera saker om Wallander som han inte visste om honom förut. Och visst är det väl omöjligt att se någon annan än Lassgård framför sig då man läser om Wallander? "Brandvägg" och "Villospår" är nog annars mina favoriter i serien om Wallander. "Brandvägg" kanske för att den tangerar "min värld". Reläskydd och transformatorstationer hade liksom en välbekant ton från förr. "Villospår" var den första jag läste - jag hade en hel räcka år då deckare och thrillers var totalt ointressanta för mig (jag är en "genremässig periodare" i mitt läsande, helt klart, men de senaste åren är jag nog ändå mer varierad än tidigare) men så fick jag "Villospår" från någon bokklubb för att jag glömt tacka nej, och sedan var jag fast i "Wallanderbegäret".

Söndag 4/7 1999 "Mammadags" av Gillian White är urläst nu, det var ännu en bok i samma genre som många böcker jag har sträckläst på sistone ("Vattenmelonen", "Single white e-mail", "Does my bum..." - alla är de lite åt samma håll), om en strulig (eller flera struliga diton) människa som tycks ha hamnat fel på alla sätt och vis men så ordnar sig allt som genom ett trollslag... (nja, men nästan). "Mammadags" handlar iallafall om den på ytan värdelösa destruktivt supande och karljagande mamman som stängs in i källaren av sina fem barn som är tokless på hennes ansvarslösa beteende. Vad händer? Gissa! En humoristisk skildring av en dysfunktionell familj, men den väcker lite eftertanke. Allteftersom historien rullas upp avtäcks sanningar som hemligheter i en kinesisk ask. Hur var det med ytan? Hur var det med det där med att allt är så svart och vitt vid en inledande snabb blick på en situation? Vem har rätt och vem har fel? Böcker i en liknande genre... nja, kanske inte - men nästan: "Vattenmelonen" av Marian Keyes "Single white e-mail" av Jessica Adams "Ärligt talat" av Jane Green "Bridget Jones dagbok" av Helen Fielding "High Fidelity" och "Om en pojke" av Nick Hornby "Animal husbandry" av Laura Zigman "Does my bum look big in this" av Arabella Weir Alla handlar de iallafall om människor i 30-40-årsåldern som grubblar och strular och kan få de flesta andra av oss att framstå som ganska normala och lugna människor. Många av de här böckerna andas en ton av sarkasm och humor. Många av dem speglar vår nutid (en del huvudpersoner är väldigt fixerade vid att vara "med i matchen" varför man kan hitta en del hintar om den kultur, musik och det mode som gäller/gällde just då boken utspelas) på ett sätt som gör att de kanske kan vara roliga att läsa igen om ett visst antal år - ur nostalgisynpunkt. Jag vet inte hur jag tror att jag ska kunna lura mig själv genom att läsa sådana här böcker *flin*, men mysiga är de. Om någon känner till fler böcker i samma genre, maila mig och tipsa så blir jag så glaaaad.

Läst 990629-990702 Marie Hermansson; "Musselstranden" (****) Joanna Rubin Dranger; "Fröken Livrädd & Kärleken (***) Unni Drougge; "Heroine" (***) Roligaste boken hittills i år: "Grabben i graven brevid" av Katarina Mazetti.