Fredag 20/8 1999 Stephen Fry "Flodhästen" (340s, ISBN 91-7231-026-X) Flera stycken i bekantskapskretsen har gett upp läsandet av Frys böcker mitt i boken på sistone, så jag var en smula nyfiken. Stephen Fry är kanske inte främst känd som författare, han har dessutom gjort insatser i en så underbar serie som "Svarte Ormen". Ted Wallace är en ganska försupen och misslyckad poet som helt klart sett sina bästa dagar. Han gör vad som helst för pengar. Nästan. Han erbjuds en enorm summa pengar av sin dödssjuka guddotter för att reda ut ett "övenaturligt" fenomen på herresätet Swafford Hall. Teds gudson Davey tycks vara inblandad... En burlesk skröna. Det fascinerande är hur språket varierar, från milt groteskt, till snudd på finstämt, till en pubertal lek som mest verkar vara en tävling i att få in så många underlivsrelaterade ord som möjligt på en och samma sida. Bokens mest sensuella kärleksscen utspelas mellan en 14-årig pojke och en... häst. Sensuell, ja, scenen i sig VAR inte sensuell (det är ganska få som låter sig hetsas upp av tidelag tror jag, eller HOPPAS jag kanske man ska säga) men det var den enda kärleksscenen som fanns. Alls. OK. *host* Man skulle kunna luras att tro att det är flera författare som skrivit boken, att de tagit varsina kapitel och skrivit oberoende av varandra just p g a denna variation i språk och innehåll. En komisk (?) detalj är att boken översattes av Hans-Uno Bengtsson (smått legendarisk och ganska okonventionell fysik-guru), jag visste inte att han översatte också den här sortens litteratur. Hawking och Davies, OK, men Stephen Fry? Hoppla. Nåväl, Bengtssons skånska sida bidrar med några specialöversättningar, han har nämligen lyckats få in de skånska förolämpningarna "fubick" och "ålahuvud" (det är inget du vill heta om du kommer till Skåne, kan vi säga) på sina ställen. En bedrift, så väl som någon. Bra bok? Hm... tja, milt underhållande på sitt vis. Om du inte är så känslig. Annars - hoppa över.

Tisdag 17/8 1999 Böcker som ger näring för hjärtat En del böcker ger bara ännu lite mer. Ibland. När man är på det humöret. De kan ge en något att fundera över, eller de kan ge ord åt egna känslor man inte riktigt kunde sätta fingret på. Douglas Coupland är en mästare i den här genren. Nästan alla hans böcker framkallar igenkännande leenden, men de böcker som gav det allra största lyftet för mig var "Livet efter Gud" och "Microslavar". Erlend Loe heter en norsk författare, vars bok "Naiv. Super." också gav en del att tänka på. En hel del att le åt. Och - en rolig presentation av Paul Davies, för den som inte tidigare kände till honom. "Sagor" med en lite djupare mening skriver den brasilianske författaren Paolo Coelho. "Alkemisten" och "Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät" finns båda utgivna i pocketupplaga hos Månpocket. "Alkemisten" var den första Coelho-boken jag läste (efter tips från Kent), det var också den jag tyckte bäst om. En kort saga om att följa sina sinnen för att få det man allra mest drömmer om. Vackert. Det var svårt att inte sträckläsa den, men kanske ska man göra som Kent sa, ransonera den och läsa lite i taget, som en liten gåva till sig själv.

Lördag 14/8 1999 Kathy Reichs "Redan död" (417s, ISBN 91-7643-563-6) Temperence (oftast kallad "Tempe") Brennan är en medelålders frånskild alkoholist (det är väl en glamorös beskrivning?). Numera nykter alkoholist, dock (ett beslut hon omprövar mer än en gång under bokens gång). En smula egensinnig, mycket intelligent och vasstungad. Hon är amerikanska men arbetar efter skilsmässan som rättsmedicinare i Kanada, i den mestadels franskspråkiga delen Quebec (närmare bestämt Montreal). Återigen trevligt med en thriller som utspelas någon annanstans än i de "traditionella" valen av storstäder. Tempe har den föga estetiska uppgiften att fastställa identitet och dödsorsak för lik som hittats i ett mer... sönderfallet stadium. Kan man säga. Hon får in ett kvinnolik vars stympning påminner henne om ett annat fall hon fått in för länge sedan, och börjar nysta i fallet. De "riktiga" brottsutredarna reagerar med stor irritation, Tempe tycker sig se mönster som tyder på en seriemördare. Hennes teorier förnekas länge, men plötsligt inser de att hon har rätt. Då är det nästan försent. Nästa offer är Tempe. Såklart. En och annan osmaklig beskrivning, men ändå långt ifrån den orgie i äckliga detaljer det hade kunnat bli. En småtrevlig huvudperson man gärna följer igen och en väl sammanhållen intrig. En otrolig förmåga att hålla spänningen uppe. Ja, jag kan bara dela ut ett högt betyg till Kathy Reichs för den här boken (****).

Måndag 9/8 1999 Har avslutat Bret Easton Ellis "Glamorama", den boken är rörig nog i sig själv och jag antar att det faktum att jag hade feber när jag läste inte direkt hjälpte till med "klarheten". Man brukar ibland anklaga författare för att vara "pratiga", för att slösa med ord; för att vara "ordbajsare". Ja, jag har sällan varit med om någon som kan vika ut något så detaljrikt som Ellis. Ofta med onödigt groteska detaljer dessutom. Han tycks vara en aning våldsfixerad, men det kanske tillhör hans berömda "satiriska" drag? Vilket fall - jag tycker inte om det. Det här var nog den sista Ellis-boken jag läser på länge. Jag ser inte längre hans "storhet", jag tycker att han har blivit... för sjuk. Redan "American Psycho" var sjuk, men då var det så nytt att man bara tappade hakan och läste vidare i ren förundran. Nu känns vålds- och drog-excesserna bara fjantiga och överdrivna. Sorry! Som mardröm betraktad är Glamorama något i hästväg. Det får jag hålla med om. Jag vill inte ha fler mardrömmar.

Lördag 7/8 1999 Den amerikanske psykiatern Howard Cutler fascineras som så många andra av Dalai Lama och hans livsvisdom, men framförallt kanske av livsglädjen och optimismen hos en man som trots allt befunnit sig i landsflykt i 40 år (han flydde ju Tibet 1959 då Kina invaderade landet). Han träffar Dalai Lama för första gången i Indien 1982 och börjar efter det fundera på hur man kan "överföra" Dalai Lamas lugn och vishet till en filosofi som även vi materiella västerlänningar kan ta till oss. Många års samtal och korrespondens har resulterat i boken "The Art of Happiness" (265 s, ISBN 0-340-71227-9) och det är den boken jag just börjat läsa. Det här är ingen bok jag vill plöja hungrigt, det här är en bok att njuta ganska stillsamt, så att man hinner tänka efter lite mellan varven (alldeles i Buddhistisk anda, alltså ;-)). Det är ganska intressant att följa just kombinationen "medicinare" (Cutler har ju läkarutbildning) vs österländsk filosofi när det gäller diskussioner om lycka och framförallt förmågan att känna lycka. Dalai Lamas ödmjukhet lyser igenom men ändå tycks han ha bra svar på det mesta. Jag har höga förväntningar på den här boken, det måste jag medge. Boktips: Sofia tipsade om att Neil Gaiman har skrivit boken "Good omens" tillsammans med Terry Pratchett. Jag har hört mycket gott om denne Pratchett, men jag har ännu aldrig läst någon bok av honom. När folk började rekommendera hans böcker hade jag redan hunnit tröttna lite på fantasy-genren, jag hade överdoserat på märkliga världar "nå'n annanstans". Det som fick mig att återvända nu var att Gaiman lyckades kombinera ett London man känner igen (och som jag dyrkar) med en sagolik undre värld där allt är möjligt. Boken var flippad, men där fanns ändå vissa partier med verklighetsanknytning. Nu har jag "vilat" från fantasygenren i så många år så nu kanske jag kan försöka mig på den igen :-) Ska leta efter "Good omens". Definitivt.

Fredag 6/8 1999 Japp, "Neverwhere" var oemotståndlig ända tills slutet. (****) Författaren sägs ha skrivit fler böcker (se länken), men kan någon bli lika originellt bra som den här utan att kännas som en upprepning...? Hm...

Torsdag 5/8 1999 Tröttnade på "De sista tre minuterna" (har läst liknande hos Stephen Hawking, och eftersom Paul Davies gillar att hugga honom i ryggen och jag håller på Hawking så lämnar jag helt krasst Davies åt sitt öde ett tag :-)) och även Glamorama är för... soppig för mig just nu, så jag gav mig i kast med en tredje bok. Nu läser jag alltså: Neil Gaimans "Neverwhere" (288s, ISBN 91-7643-556-3) Richard är en ganska oskyldig och snäll grabb med en alldeles förfärligt företagsam/egotrippad flickvän. Han lever ett "vanligt" liv i London. Han är inte speciellt modig eller äventyrlig, men dras ändå in i ett äventyr utan like. Han finner en skadad kvinna, Door, på trottoaren och vägrar lämna henne där (trots att flickvännen hotar göra slut om han inte följer med henne på den planerade middagen med hennes chef istället). Han tar hand om Door och dras samtidigt in i en ganska avancerad soppa i Londons undre värld - och med "undre värld" menas den här gången undre i den rent bokstavliga aspekten - en stad få känner till i vindlande kloaker och tunnlar. Plötsligt "finns" han inte i den vanliga världen, en del människor kan inte se honom alls, andra ser honom men känner inte igen honom (ex-flickvännen t ex). Inget jobb, inga pengar, lägenheten på väg att hyras ut till någon annan. Han har inget val annat än att ge sig ner till den undre världen han också. Han jagas av samma skumma tidsresenärer som från början skadade Door... Den här boken har verkligen fångat mig, vilken fantasi! Vilket upplägg för en historia! Fantastiskt. Det är ingen bok för den som vill ha jordbundna och sansade historier, men den som är beredd att öppna sinnet för en helt ny värld långt under asfalten så är den här boken ett fantastiskt läsäventyr.

Lördag 31/7 1999 Har inte avslutat någon bok sedan sist, men kan ändå göra små "nedslag" i det jag läser just nu. Omdömen man hasplar ur sig under läsning kan mycket väl komma att ändras efter att böckerna är urlästa, men egentligen är det väl minst lika spännande vad man tycker medan man läser som vad man tycker efter att boken avslutats? Ibland ändras åsikten efterhand, vi får väl se om det blir så nu då. "Glamorama" av Bret Easton Ellis (543 s, ISBN 0-375-70583-X) En ganska omtalad bok och det är alltid spännande att kasta sig över en så'n bok, men man befarar ofta ett antiklimax när en bok är så upphaussad på förhand. Hm... ja, det känns som en ganska "typisk" Ellis-bok, tusen detaljer och allt ska vara "rätt" (ordet "rätt" ska då användas i den modemässiga meningen, inte i den moraliska), kyliga människor utan synbart samvete. Efter runt 200 sidor har det egenligen inte hänt speciellt mycket i den här boken (huvudpersonen Victor är med och öppnar en klubb för de vackra och rika i NY), inte fullt två dagars händelser utfläkta över nästan halva boken alltså, men ändå är det på något vis milt underhållande. Märkligt. Victor är uppfylld av sig själv på ett vis som kan få den mest härdade egoist att framstå som ödmjuk. Plötsligt brakar allt (och det är där jag befinner mig nu). Hans glassiga framgångsrika (?) liv börjar rämna, människorna runt honom lämnar honom en efter en och han har verkligen förtjänat en näsbränna. Hur ska han reda upp det här? (ja, det undrar jag med :-)) "Namedropping" är en term jag ännu inte hittat någon bra motsvarighet till på svenska, men Ellis excellerar onekligen i den grenen, så det står härliga till. Inte vet jag om alla dessa namn direkt tillför historien något, men de är förmodligen ett konstnärligt grepp *flin* för att ytterligare understryka det artificiella och utflippade i Victors tillvaro. Något betyg är ännu svårt att ge, jag vet egentligen inte om boken direkt tillför något i mitt liv eller om den ens är bra (förbryllande!) men ännu har jag inte lockats att sluta läsa heller så den får hänga med ett tag till. Det är dock ingen bok jag sträckläser otåligt. Kanske har jag överdoserat böcker i sommar, kanske håller inte boken riktigt måttet. Jag är osäker. Jag återkommer.

Onsdag 28/7 1999 Att leva i ett annat land: Den senaste tidens händelser i Kina fick mig återigen att börja filosofera över Kina och den komplexa bild jag har av det landet. Efter att ha jobbat där (juli-september -98) väcktes ett intresse i mig att veta mer, att läsa mer. Likadant var det runt den period då jag jobbade i Kuwait (93-94). Därför tänkte jag - med ett litet utlandstema - göra reklam för några av de böcker jag hittat. Gemensamt för alla dessa böcker (utom "Bara en dotter") är att de alla har utmärkta index med hänvisningar till platser, personer och företeelser. I viss mån kan man slå upp speciella intresseområden i dem, gå tillbaka och läsa något om igen om man läser en annan bok i samma ämne och jämföra. Det tycker jag om. De båda böckerna om islam har dessutom ordlistor för att förklara några av de uttryck och företeelser man ofta hör talas om "i dagliga nyheter" utan att man alltid kanske vet exakt vad som menas. Livet i Kina "Draken vaknar" av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist (305 s, ISBN 91-1-972871-9) Agneta är en Kina-stationerad journalist med inriktning på ekonomi och Göran har bevakat Kina för DN:s räkning sedan 1967. Han har även doktorerat inom ämnet Kina. Det är alltså två människor med ganska rejält på fötterna som ger sig ut på rundresa för att försöka teckna en bild av världens folkrikaste land, ett land så fyllt av paradoxer och motsatser att det också måste betecknas som ett av världens intressantaste. Och mest skrämmande! De har träffat människor av alla de slag, nyrika såväl som utfattiga. Storstadsmänniskor såväl som människor i byar så avlägsna från allt det vi i Sverige kallar "civilisation" att det är svårt att tro det om man inte sett det med egna ögon (jag jobbade just i Gansu, Kinas fattigaste provins - folk BOR verkligen i lerhyddor på sina ställen där, vanliga bönder). Det är en mycket intressant bok. Den är inte speciellt svårläst även om ämnet kan verka tungt, jag tyckte att den var fascinerande. "Red China Blues" av Jan Wong (411 s, ISBN 91-27-07121-9) Den här boken läste jag någon gång i april-maj, då jag jobbade i Korea (dessa jobbresor är perfekta tillfällen att plöja igenom allt man sällan hinner med annars!). Jan Wong är journalist, uppvuxen i Kanada. Hennes föräldrar hade utvandrat från Kina, och Jan ville börja söka sina kinesiska rötter. Hon föraktade som ung sina föräldrars anpassning till det kapitalistiska samhället (de drev vid den tiden ett antal mycket framgångsrika restauranger) då hon själv var mycket fascinerad av Maoismen. Hon lyckas komma till Kina 1972, som en av de allra första utbytesstudenterna där. Hon blir ganska förvånad och chockad (ja, det kunde man som västerlänning bli så sent som 1998 - då kan jag tänka mig hur det var att komma dit 1972 :-)) och ingenting är som hon trodde. Inget blir så som hon hade tänkt sig. Hennes ideologiska uppfattning får många hårda törnar - den allra tyngsta stunden är nog när hon hopkrupen på en hotellbalkong bevittnar massakern på Tiananmen 1989 med egna ögon. Hennes berättelse spänner alltså över flera årtionden, man tar del av hennes funderingar och ser förvandlingen från flicka till kvinna, från stjärnögd Maoist till en något mer kritiskt analyserande och tvekande sökare. Hon älskar fortfarande Kina på många vis, och slutet av hennes bok andas en viss optimism trots allt, trots alla törnar. En mycket mycket läsvärd bok. "Bara en dotter" av Chi An (eller "berättad för" Steven W Mosher, som det står på bokryggen) (320 s, ISBN 91-7705-361-3) Den här boken är det ganska många år sedan jag läste, men nu såg jag att den kommit ut i pocketupplaga så jag skriver om den ändå. Det här kändes lite som en "sensationsbok" då jag läste den, det handlar om Kinas barnbegränsningspolitik och de följder den fått. Den talar om grymma aborter, om aborter utan bedövning, om tvångsaborter, om aborter utförda så sent i graviditeten att de snarast kan betraktas som avlivning. Kanske är det såhär, eller kanske var det såhär och det är hemsk läsning. Jag frågade runt lite om enbarnspolitiken nu när jag var i Kina, då kändes den betydligt mycket mindre dramatisk. Kvinnorna jag talade med berättade att första barnet får bidrag och är garanterat gratis utbildning. De familjer som skaffar mer än ett barn mister alla dessa rättigheter för alla barnen (de får alltså inte behålla stödet för det första barnet heller) och i ett land där en universitetsutbildad tolk idag tjänar runt 400:- i månaden, men där statusprylarna TV och kylskåp kostar ungefär lika mycket som de gör i Sverige så är dessa ekonomiska avbräck MYCKET svåra. Det är en svår situation som uppstått - och som också fokuserats på - då många familjer vill ha en pojke. Det visas bilder från barnhem med tusentals "bortglömda" flickor som ingen vill ha. Det var sålunda med viss bävan i hjärtat jag såg mig omkring, men i just den staden där jag befann mig fanns många flickebarn i alla åldrar, lyckliga och älskade flickebarn. Kina är ett enormt land och det är omöjligt att uttala sig om hur situationen är på många andra ställen men det kändes ganska skönt att se alla dessa fina små flickor i Jiayuguan om inte annat. Jag vet inte vilken sanningen är om Kinas barnbegränsningspolitik, jag vet inte hur ärliga de kvinnorna var (vågade vara) som jag talade med, men jag upplevde inte ämnet som speciellt dramatiskt. Ingen såg sig skrämt omkring då jag frågade (att tala politik var annars inte helt okomplicerat, så nog märkte man lite av rädslan för att säga fel saker i andra frågor). Jag kan inte direkt säga att jag rekommenderar den här boken, men den var inte dålig. Kanske är den ännu en väg att skaffa sig en bild av Kina, men jag tror att den bekräftar den bild många redan har av Kina som ett barbariskt konstigt "långt-borta-land" snarare än att bidra till en nyanserad bild. Islam, att leva i muslimska länder, främst ur kvinnoperspektiv Också när jag åkte till Kuwait hade jag tusen åsikter och farhågor på förhand. Nu är Kuwait i mångt och mycket ett "islam-light" land (var åtminstone då jag var där, hur situationen är nu kan jag inte uttala mig om). Jag blev iallafall glatt överraskad även där, kan jag säga. Det var inte så "hemskt" som jag trodde. "Allahs döttrar" av Geraldine Brooks (260 s, ISBN 91-7707-271-0) Även Geraldine är journalist, hennes erfarenheter av den muslimska kvinnovärlden startar i Kairo där hon är uterikeskorre för en amerikansk tidning. Hennes assistent Sahar är en vanlig modern egyptisk kvinna som trivs i skyhöga stilettklackar och modekläder. Plötsligt en dag kommer hon till jobbet i "full utstyrsel", täckt från topp till tå. Vad hade hänt? Varför denna kovändning? Geraldine börjar forska i saken, och fortsätter denna lilla upptäcksfärd i muslimska kvinnors tillvaro. Saudiarabien, Jordanien, Eritrea, Kuwait, Iran... många är de länder hon besöker. Hon rotar i frågor som könsstympning, klädsel, karriärmöjligheter - mycket av det vi i västerlandet funderar över. Somligt chockar, annat roar. Jag tyckte om boken, den kändes inte som någon metodisk smutskastning av islam. Intressant. "Bakom slöjan" av Jean P Sasson (245 s, ISBN 91-37-10602-3) Det här kändes mer som en sensationsbok (a la "Bara en dotter") på ett visst vis, men den innehåller också en väldigt bra faktaavdelning, bilagor om historik, Saudiarabiska lagar och en utmärkt avdelning om "Kvinnor i Koranen". Sultana är en saudiarabisk prinsessa och berättar alltså den här historien för författaren Sasson. Bakom slöjan är hon en fånge. Hon lever i lyx men har ingen personlig frihet, ingen kontroll. En skrämmande historia. De här båda böckerna väckte mitt intresse för Koranen eftersom mycket av kvinnoförtrycket kommer av hur man tolkar den. Jag köpte alltså en svensk översättning av Koranen på en bokrea för många år sedan då det roade mig att själv kunna slå upp några av alla de teser som är kända för oss även i västvärlden. I Koranen kan man bl a finna påståendet att "paradiset ligger vid kvinnans fötter" (låt oss hoppas att hon inte lider av fotsvett) och det kan ju knappast tolkas som speciellt kvinnoförnedrande. Koranen i sig ÄR alltså inte en speciellt kvinnoförnedrande bok, men precis som i fallet med Bibeln kan man tråkigt nog tolka vissa saker alldeles precis hur man vill, om man vill. Islam är väldigt spridd i delar av världen där stora delar av folket ännu är analfabeter - därför kan fundamentalismen ha fått ett starkt fäste. Man kan helt enkelt inte ifrågasätta vad de lärde säger. Man kan heller inte bara skylla på de lärde. Mycket av det vi skräms av när det gäller islam ligger så djupt rotat i traditioner att det är svårt att få folk att våga släppa taget. Med ökad upplysning kan man bara hoppas att man slutar använda islam som ett medel för förtryck (vare sig det är förtryck av kvinnor eller män) för det är en vacker religion i sig. Eftersom religion är en stor del av kultur och historia (även för den som inte är religiös!) har jag alltid tyckt att det har varit intressant att lära mig mer om respektive religion, kanske framförallt i samband med resor till avlägsna länder. På det viset har det blivit så att i min bokhylla finns Koranen, buddhistiska skrifter, hinduiska skrifter, taoistiska... ja, nästan allt utom min egna konfirmationsbibel, som försvunnit i en flytt någonstans under årens lopp. Så kan det bli.