<Lördag 23/10 1999 J K Rowling "Harry Potter and the Chamber of Secrets" (251s, ISBN 0-7475-4407-7) J K Rowlings böcker har, som jag skrev tidigare, gjort dundersuccé - såväl bland barn som bland vuxna. Hennes böcker kommer ut i flera olika upplagor, avsedda att tilltala olika åldrar. En med lite enklare text för små barn, en "originaltext" men med design riktad mot äldre barn. Och - de böckerna som jag faktiskt föll för, en upplaga som ska tilltala vuxna. Innehållet må vara fantasifullt, men det är vuxen design på omslaget så att räddhågsna vuxna ska slippa ljuga om att de köper böckerna till någon yngre bekant ;-) Det här är underbara böcker, fullständigt underbara, för den som har fantasin i behåll. Man vill hoppa in i historien! Man kan ana att filmbolagen slåss om filmrättigheter, vi får väl se om Disney kan lyckas få köpa...? J K Rowling sägs envetet sätta stopp för alla andra försök att slå mynt av Harry - hon skulle kunna bli hur rik som helst på alla Harry-prylar som skulle kunna marknadsföras, Harry-docker, Harry-trollspön, Harry-muggar, Harry-tröjor etc etc etc i all oändlighet, men hittills säger hon bara... "Näpp!!". Nåja, de här böckerna säljer väldigt bra, hon kan nog bli rik nog ändå. P C Jersild "Sena sagor" (372s, ISBN 91-0-057073-7) "Sena sagor" utspelas i ett framtida Stockholm som numera är nutid (1999), Globen är nerbränd och Sverige verkar ännu lite mer depraverat än det verkligen är. Bokens "jag" blir t ex inte det minsta chockerad, eller... åtminstone inte chockerad nog över att en familj håller sin f d grannfamilj (som gått i konkurs och fått sälja villan) som mer eller mindre slavar mot mat och husrum (i dotterns fall dessutom som sexslav, delad mellan husets herre och dennes bror, med husfruns goda minne, ja ja...), tja, lite sådant. Bokens "jag" är forskare, med inriktning mot oftalmologi (ögon). Han får i uppdrag att skriva en avhandling om en oförklarlig sjukdom som plötsligt drabbar en "stokastiskt utsatt" grupp av människor - de blir färgblinda, som över en natt. Totalt färgblinda alltså, inte den vanliga "röd-grön-varianten" vi vanligtvis menar med färgblindhet. Ulf ("jag" - som man f ö får väldigt sparsamt med fakta om) dras in i människornas liv och genom honom dras de också in i varandras. Man följer deras historier och vardag, en vardag som stundtals alltså kan kännas ganska skruvad, men som onekligen får en att vilja läsa vidare. Jag kommer aldrig riktigt på vad som är så bra med boken, men bra var den.

Måndag 11/10 1999 Ojojoj, nu var det länge sedan jag skrev i bokdagboken. Dagarna stressas iväg och jag läser mindre än vanligt, men jag har naturligtvis inte slutat läsa helt. Orken kanske inte riktigt finns till de vanliga "recensionsliknande" omdömena, men här kommer en liten rekapitulation av de senaste äventyren på bokfronten: Jeanette Winterson "Det finns annan frukt än apelsiner" (249s, ISBN 91-7643-004-9) Jag kan för lite om Winterson för att kunna avgöra om det finns självbiografiska inslag i den här boken, men den handlar om flickan Jeanette som växer upp som adoptivbarn hos en strängt religiös kvinna och dennas (i boken) "osynlige" man. Jeanette uppfostras till att bli missionär, men så en dag blir hon kär. I en kvinna. Omöjligt, i dessa kretsar. Djävulen ska drivas ut... Inte lika förvirrande, fascinerande och fantastisk som "Vintergatan går genom magen" men heller ingen dålig bok. Hade jag läst dem i "omvända" ordningen (den här först) så hade den här känts bättre än den gjorde nu tror jag - men efter "Vintergatan..." hade jag kanske falska förväntningar på något i samma stil. Pamela Jaskoviak "Agadir, my love" (310s, ISBN 91-7643-570-9) Omedelbart, rakt in i hjärtat. Vilken historia! Sträckläste, och längtar nu till Mallorca, en ö jag aldrig besökt. Läs! Lasse Lindroth "Mannen som kunde tala om hästar" (199s, ISBN 91-7055-225-8) En av årets på förhand mest omskrivna böcker. Stor "sensationsfaktor". Inte helt oäven bok om man som jag är road av satir. Huvuden rullar, och det hade varit intressant att höra Lindroths egna kommentarer om den värld han sågar, en värld som ovedersägligen möjliggjort även hans karriär. Mycket kan man säga om honom, men ointelligent kan man aldrig kalla honom. Kunde. Eller vad man nu ska säga. J K Rowling "Harry Potter and the philosophers stone" (223s, ISBN 0-7475-4298-8) Ja! Jaaaa! Jaaaaaaa!!! Det här är en bok jag skulle ha velat läsa för mina egna barn, om jag hade några. Fantastiskt! Vilken värld hon målar upp. "J" står för Joanne, men från början ville förlaget inte avslöja att hon var kvinna eftersom böcker av kvinnor sällan lästes av pojkar (Astrid L och Enid Blyton då??), men i Joannes fall spelar detta numera ingen roll eftersom hon gjort sig känd som kvinnan som fick folk att börja läsa. Barn som aldrig velat läsa förut, slukar nu hennes böcker. Harry Potter är en föräldralös pojke som växer upp hos sin elaka moster och hennes vedervärdiga familj. På sin 11-årsdag får Harry veta att han är av trollkarlsläkt, och han kallas till häx- och trollkarlsskolan "Hogwarts". Ett nytt liv fyllt av underbara äventyr startar. Det här är sagor och fantasy som också vuxna kan njuta av, här finns spänning och humor och en oändlig fantasi. Det sägs ska bli sju böcker om Harry Potter, såvitt jag vet är åtminstone tre skrivna redan. Jag längtar efter resten :-))))))

Söndag 27/9 1999 Åke Edwardsson "Genomresa" (191s, ISBN 91-7643-569-5) Här är vi så långt från Edwardssons glassige överklassdeckare Erik Winter man kan komma, nästan. Det är ofta grått och lite sjaskigt. Vemodigt. En samling berättelser, utan riktig början och slut. Ibland kan någon berättelse kännas hopflätad med en annan som kommer senare i boken, namn och karaktär återkommer. Temat är män, på väg. Vart vet vi oftast inte. Tankar eller samtal. Nutid och dåtid. Femtiotal varvat med nittiotal. Småländska höglandet. Bilar. Kvinnor förekommer endast i form av ett obegripligt och lite otäckt mysterium. Jag vet inte, för mig känns det här lite som "kejsarens nya kläder". Jag är nog inte fin nog att förstå. Den här samlingen berättelser är oerhört rosad men för mig känns det lite tomt att bara läsa så lösryckta situationer. Det är med största sannolikhet konstnärligt och genialiskt (och jag kan medge att vissa språkliga krumbukter är snygga) men för mig kändes det mest bara lite småtradigt. Jag läste vidare i hopp om en ledtråd, kanske skulle säcken knytas ihop lite längre fram. Jag är nog bara en sådan person som vill ha lösningen. Eller - åtminstone en öppning som gör att jag själv kan fundera fram en lösning efter eget sinne. Det fann jag inte här.

Lördag 26/9 1999 Jane Green "Mr Maybe" (425s, ISBN 0-14-027651-3) Pratig bok i "Bridget Jones-genren", inte dålig alls om det är det man är ute efter. Och - efter en period av lite "djupare" böcker så var det alldeles just det jag var ute efter. Något lättsmält, pladdrigt och inte allt för verklighetsnära. Nojorna och vansinnigheterna som bokens 27-åriga huvudperson Libby ältar kan man i viss mån känna igen (ibland med plågsam klarhet) men historien i stort, njäääe, inte någon varje-dag-grej precis. Hon har singelångest (nåja, det är ju nästan så man kategoriserar denna genre) och anser att alla bekymmer i hela världen (saker som svält och krig skulle aldrig korsa denna unga dams hjärna) skulle lösas om hon bara blev gift. Oh, förlåt, rikt gift alltså. Hon träffar Nick, som är underbar och fantastisk och underbar och... men oj, hans kompisar är sluskar och han är utfattig, lever på bidrag. Oops. Han är dessutom relationsfobiker. Livrädd för att binda sig. Uppbrott. Slut på det lilla roliga. Så möter hon Ed, vid första åsynen är han vedervärdig, gubbig, tråkig... men när det kommer fram att han är en framgångsrik finansman och en av rikets mest eftertraktade ungkarlar (trots en i alla avseenden vanprydande mustasch) så låter sig Libby fångas in. Ed söker en fru. Oh, how convenient... Men hur går det? Nick vaknar till... så vem väljer hon? Knappast en bok man kan anklaga för att vara djup eller svårförutsägbar, men vill man ha en stunds rolig verklighetsflykt så fyller den utan tvekan sitt syfte. Den är underhållande!

Torsdag 23/9 1999 J D Salinger "The catcher in the Rye" (192s, ISBN 0-14-023750-X) Benjamin Hoff "Tao enligt Puh" (189s, ISBN 91-46-15383-7) Två snudd på "livsstilsböcker" kan väl passa bra att klämma när man ligger hemma, nerbäddad och sjuk? "The Catcher in the Rye" är känd som en form av generationsroman men det som slår en när man läser är att trots att den har mer än 50 år på nacken så känns den fortfarande ganska aktuell ur tonårs-grubbel-perspektiv (och för all del, man kan grubbla i liknande banor även som 30-åring :-)) - därför känns även den på vissa vis som en livsstilsbok. Strulig pojke irrar och kommer till sans. Holden Caulfield är i sena tonåren och har blivit kickad ur skolan igen. Han har kört i fem av sex ämnen och är inte längre önskvärd. Det är strax före jul och man kan väl inte påstå att han längtar efter att komma hem till mor och far och meddela dem nyheten. Han har pengar, han har några dagar tillgodo - han åker till New York, tar in på hotell, super, bränner pengar, grubblar, super, blir lurad, super, grubblar... och så går det på. Jag har hört mycket gott om den här boken, kanske levde inte upp till mina höga förväntningar men en god trea får den åtminstone. "Tao enligt Puh" känns ganska amerikansk, den sägs vara riktad till oss stressande prestationsfixerade västerlänningar som mer eller mindre tappat perspektivet på vad som egentligen räknas i tillvaron. Med hjälp av Nalle Puh - som sägs vara den perfekte Taoisten utan att veta om det - försöker Hoff sprida dessa gamla österländska filosofier. Jag tycker om Puh (som Puh, inte som taoist) och roas av parallellerna, men det som främst roar mig är de sagor och historier (av bl a Chuang-Tse och Liu An) som "berättaren" serverar Puh för att förklara en del av de mer svårfattliga begreppen. Kanske hade man inte behövt Puh alls? Men då vore det en annan bok, och inte Tao enligt Puh, förstås. Fullt godkänd bok, ingen "wow-pang-rakt-i-magen", men helt OK. Man måste nog emellertid vara på ett speciellt humör för att uppskatta den, annars känns den nog bara pladdrig och rörig (så uppfattade jag den åtminstone i somras, då jag lade den åt sidan i väntan på en mer filosofisk sinnesstämning). För mig tjänade den syftet att nyfikenheten väcktes (kanske ska man säga "växte"), jag kommer definitivt att söka mer information om taoismen. Kanske går jag nästa gång rakare mot källan, och försöker hitta skrifter med fler av de sagor och myter som speglar taoismens bakgrund och syften. Forrest Gump verkar vara en sann taoist. Han är förmodligen lika ovetande om det som Puh var. Det verkar vara den säkraste vägen till att VARA en god taoist. Att vara det utan att veta det :-/

Lördag 18/9 1999 Jeanette Winterson "Vintergatan går genom magen" (264s, ISBN 91-7643-573-3) Det finns inget enkelt sätt att sammanfatta och berätta vad den här boken är. Det är enklare att berätta vad den inte är. Den är inte slätstruken. Den är inte enkel att läsa. Den är stundtals genialisk, stundtals förvirrande, inte alltid klart sammanhållen. Men fascinerande. Alla delar av den är inte bra. Ibland fladdrar den iväg på konstiga vis och jag tappar intresset för en stund, fortsätter ändå läsa och så helt plötsligt är den genialisk igen. Filosofi. Sagor och mystik, fysik och besatt kärlek. Otrohet. Grubbel över det egna jaget. Grubbel som kan tangera ens eget grubbel. En svårbeskrivlig mix av allt detta. "En del människor drömmer i färg. Jag känner i färg, starka färger som jag tonar ner för att inte störa pastellälskarna. Beige och magnolia och en aning rosa är det som bärs av det välinredda hjärtat - vem vill ha mitt blod, rött och åderblått? Ljug inte. Ljug inte. Du vet att du gärna tittar men helst inte köper. Jag har upptäckt att jag inte är ett rum som människor vill bo i. Åtminstone inte utan att först få inreda det. Och här kommer min envishet in: jag vill inte vara någons prydliga lilla hem." Alldeles nyss har jag börjat med ovanan (??) att skriva i mina böcker, markera delar jag tycker om, ord och fraser jag vill minnas. Den här boken blev i all sin konstighet fylld av streck i marginalen. Det är ett gott betyg. Vad kan jag säga; att boken är underbar i spridda skvättar kanske? Men att den inte bör läsas av alltför känsliga själar?

Söndag 12/9 1999 Kaari Utrio "Offereldar" (384s, ISBN 91-46-17550-4) Platsen är Åbo, året 1386, tolvåriga Judit Mikhof finner sin far borgmästaren ute på gatan, drabbad av pesten. Den ende som försöker hjälpa honom är den karge Sten Balk, en from riddare och biskopens bror. Faderns död innebär starten på ett orolig liv för Judit i ett tidevarv då kvinnor behandlades sämre än hästar. Hennes tämligen skrupulösa mor gifter bort henne med en gammal gubbe och Judit tiger och lider. Sten Balk dyker upp som gubben i lådan både här och var, som någon form av beskyddare. Judit kan behöva alla beskyddare hon kan få. För mig som är intresserad av medeltiden var det här en intressant historia, mycket vardagsliv och ny kunskap om medeltidens egna "maktsåpor" kommer som en bonus (författaren är historiker och har väl på fötterna, det märks). Spänning. En gnutta romantik. En insikt i kvinnolivet under hårda år. En bra bok!

Söndag 5/9 1999 E Annie Proulx "Sjöfartsnytt" (367s, ISBN 91-7643-414-1) "Sjöfartsnytt" är ännu en av alla de böcker man hört massor om på förhand. Lyriska ord. Man är nästan rädd att bli besviken då man tar den i sin hand. Omslaget (på Månpockets pocketupplaga) är pest, det kan nog skrämma bort en del presumtiva läsare. Det är nog fler än jag som kan dras till en bok på grund av omslaget, åtminstone då blicken jagar lite lagomt okontrollerat sökande över en butikshylla. Ibland vill man köpa något att läsa, men vet inte vad. Nåväl, tillbaka till boken: Quayle är en outsider, alltid lite vid sidan av, besvärad över sin eget något överdimensionerade uppenbarelse. God som guld men blyg och inbunden. När han lämnas ensam med två små döttrar dyker en gammal faster upp, hon är en smula udda - lite vildsint - och drar in som en virvelvind, hon blir den som startar Quayles förändring. Hon tar med honom till släktens "vagga" i New Foundland, till ett kargt landskap av kyla och is, där även människorna tycks karga och svårtillgängliga - men bara till en början. Sakta hittar Quayle sin plats och får de vänner han så väl behöver. Som titeln antyder har boken sin beskärda del av fiske och båtar, men det stör inte. Historien vindlar vidare och sjöfartsdetaljerna runtomkring bidrar till helheten av en lite annorlunda bok. En varm bok, som man blir glad av, trots att den historien täcker in ganska gräsliga händelser. Mycket elände. Proulx språk är något i hästväg. Man avundas. Tänk att kunna tämja en historia på det viset! Den kanske inte lever upp till alla de superlativer som pryder omslaget, men det är helt klart en läsvärd bok - som gjord att mysa med i det kommande höstmörkret. (****)

Lördag 4/9 1999 Anna-Karin Elde "Var ska man lägga näsan om inte i blöt" (ISBN 91-46-17233-5) Det här är ju - som kanske bekant - ingen bok att direkt läsa, mer något att bläddra i. Något att fnissa igenkännande åt. Ja, t o m manliga (obviously :-)) kollegan Lasse fnittrade litegrand då han bläddrade i den i bokhandeln, så det är inte fnittermaterial för tjejer enbart, även om mycket i boken kanske mest är riktat till - eller igenkänningsbart av - tjejer. Kalaskommentaren: "Vad ska du med nya soffkuddar till? Du har ju Hasse", sagt av krass väninna till samboväninna med heminredningsplaner. Anna-Karin lyckas med några få streck - förrädiskt simpel skissteknik - fånga så mycket rolig vardag att man förundras över hennes skarpa blick. Att kunna teckna så handlar om att kunna se. De torra kommentarerna är pricken över i. Den här boken är ännu roligare än föregångaren "Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem". Jag inte bara fnissade, jag skrattade högt. (****) till Elde!

Måndag 30/8 1999 Kathy Lette "Altar Ego" (353s, CN 6228) Ingen tungviktare precis, den här boken är inget för den som söker verklighetsförankring heller - sällan haver någon strulat till allt så till den milda grad för att i slutändan ändå alltid landa snyggt på fötterna såsom huvudpersonen i denna... berättelse. Eller vad man nu ska kalla det :-) En stunds underhållning bara, och det är väl inte det sämsta i alla lägen. Alla böcker behöver inte vara Pulitzer-prize-aspiranter. Dessutom är den, som jag skrev tidigare, en snudd på ovärderlig källa till uttryck man garanterat aldrig lär sig under engelskalektionerna i skolan... *host*

Lördag 28/8 1999 Det har blivit klent med uppdaterandet i bokdagboken på sistone, det beror inte på något vis på bristande intresse - bara på bristande ork. Har inte hunnit/orkat sluka böcker i samma takt som tidigare i sommar... av naturliga skäl. Man måste ju jobba också *suck* Påbörjade Ben Eltons "Blast from the past" men den misslyckades med att fånga mitt intresse till 100% så den ligger på lut en stund... Läser också "Altar Ego", en sarkastisk tjejskröna i sann Bridget-Jones-anda (tänk att just den boken skulle få så många efterföljare...? fanns det på något vis ett uppdämt behov av struliga kvinnor? 90-talets motsvarighet till 80-talets Jackie Collins-tantsnusk?), skriven av Kathy Lette. Det är ju inte direkt en djuplodande bok (så oväntat *ögonrull*) men söker man nå't att flina åt - med en god portion distans och ironi - så är den helt OK. För den som vill utöka sitt engelska ordförråd med diverse sarkasmer och mindre rumsrena citat är den lysande. "Men only like blowjobs because they know we can't talk with our mouths full" får man lära sig redan på andra uppslaget. Inger Edelfeldt "Betraktandet av hundar" (166s, ISBN 91-7643-424-9) En bok som var omöjlig att lägga bort, trots att den kändes en smula jobbig att läsa. Edelfeldt tar oss med på en resa in i huvudet på Ragnar Kalmén, en medelålders man med en smula instabilt psyke. Boken är en form av brev/dagbok som han skriver till någon - sin terapeut? Psykolog? Han berättar om sitt liv, sin skräck, sina egendomligheter. Ibland tangerar han känslor av utanförskap som man snudd på kan ha själv av och till - då kryper det lite av obehag för jag undrar om jag är lika sjuk som han. När boken inleds vet man att han just haft någon form av sammanbrott, han har öppnat fönstret på vid gavel och stått där - gallskrikit, sjungit, vrålat.... rakt ut i en halvtimme. Grannar och bekanta betraktar honom som en vansinnig människa. Kanske är han det? Berättelsen hoppar sedan mellan barndomsminnen och de mer näraliggande händelser som leder fram till hans sammanbrott. Edelfeldts språk är oklanderligt, mycket vackert. Berättelsen är som sagt en smula stötande och obehaglig - raka motsatsen till böcker som "Altar ego", men som jag tidigare skrev var boken omöjlig att lägga bort. Det är ingen bok att bli glad av, men alla böcker behöver inte vara sådana.