Nåväl - det här med odören hindrade inte mig, för 5 yuan (ungefär lika många svenska kronor) fick jag mig en ridtur på den uttråkade kamelen och Ramon (den nya kollega jag skulle komma att bli väldigt nära vän med) var snabb att ta min kamera och föreviga tillfället. I efterhand var det ju lite skoj att han gjorde det. Ridturen blev varken lång eller spännande, men visst tog jag mig en funderare på om jag inte skulle köpa med mig Min Nya Kärlek Kamelen hem till Sverige. Det vore väl något att guppa iväg till jobbet på? Det hela sprack på att jag bara har fransk balkong. Den Käre Kamelen skulle inte få plats...

Fann mig till min stora förvåning vara en turistattraktion själv. Jag plåtade fortet, kineserna plåtade mig. En del i smyg (trodde de), andra kom fram och gestikulerade att jag skulle hålla om någon av deras familjemedlemmar så att de fick ta ett kort på oss tillsammans, visst visst, man var den glada stornäse-ambassadören (vi västerlänningar kallas "stornäsor" i den här delen av världen...) och log glatt tills käkarna värkte. Jag undrar i hur många obekanta fotoalbum jag sitter nu :-) ("ruin som ruin" konstaterade jag lite torrt efteråt då mina följeslagare skrattade åt min nyvunna status som turistattraktion)

Jag hade som bekant inte ätit frukost, men vid fortet kunde jag åtminstone köpa en flaska vatten. Hade tagit med en flaska som "färdkost" - här kunde jag köpa en till. Klämde i mig en halvliter och trodde att det var nog. Ha!

Men muren då, den där allra allra sista snutten?

Jo, den fanns inte alls långt bort påstod de hurtiga herrarna i mitt sällskap. En liten bit bara. Och nu när vi ändå hade hyrt cyklar...

Sagt och gjort. Vi drog vidare. Tillbaka ut i öknen, nu var det lunchtid och om möjligt ännu varmare.

Solen stod rakt över oss och vi befann oss på nästan 2000 meters höjd, så jag började lite lätt känna av det där med att jag hade glömt solskyddsmedlet. Och mössan. Never mind.

Lunch? Fanns inte att få tag på.