Söndagen den 26 april, 1999
Det var en väldig tur för oss att vi hade med oss vår vän mr Lee. Mr Lee var vår huvudsakliga kontaktperson hos kunden men vi umgicks en hel del på fritiden också, han var jämnårig med oss och vi hade mycket skoj tillsammans. Det är så mycket lättare att ställa avspända frågor om allt mellan himmel och jord till någon som är ungefär jämnårig, och vi fick många svar - och många frågor av honom. Han var ju naturligtvis väldigt nyfiken på hur vi tänker och lever också.
Vi konstaterade helt kallt att vi hade aldrig tagit oss nå'n vart med bil i Pusan utan honom. Det var värre än vi på förhand trodde. Pusan är en ENORM stad (4-5 miljoner invånare), med Koreas största hamn dessutom, så det är fart och fläkt så att det räcker där - tro mig! Staden har dessutom vuxit mycket snabbt så några spår av det vi i Sverige skulle kalla "stadsplanering" var svåra att finna ;-)
Rätt mycket västerlänningar, dels finns det en amerikansk militärbas där - och så alla sjömän då, mestadels från Ryssland. Man förstår om folk är avvaktande till oss "stornäsor" om sjöbusar är i stort sett de enda västerlänningar de möter :-/ Vi såg några rätt råbarkade ryssar. Inga jag skulle vilja möta en mörk kväll, om vi säger så.
Vi parkerade iallafall bilen i ett bostadsområde och tog oss fram med tunnelbana och buss, det var det enda/bästa sättet att hinna se nå't i den konstanta trafikstockning som rådde. Kul också att åka lokala transportmedel eftersom man ju faktiskt möter mer människor på det viset än om man sitter i bilen och trycker. En gammal farbror började prata med mig på en av bussturerna, han pratade väldigt bra engelska (man blir lite förvånad när äldre gör det, numera lär man sig engelska i skolan men det har inte pågått SÅ länge...) och visste mycket om Sverige (man han ville veta mer, såklart).
Vi började med att besöka Pomosa - det där urgamla templet som jag hade läst lite om på förhand. Dimman hade precis lättat och solen tittade fram, perfekt. Tunnelbana en bit, sedan buss sista 2,5 km uppför ett berg, åh jisses vilken resa... Gratis (ja nästan, runt 5 kr) berg-och-dal-bana av ett avancerat slag. Busschaufförerna här i landet skulle göra Mika Häkkinen gröna av avund.
Det värsta var när chaffisarna började "rejsa" med varandra sida vid sida på den smala slingrande vägen (naturligtvis utan vägräcken), ja det är tur att man inte är åkrädd. Brevid mig hade jag en dam och vi hamnade i knät på varandra ett par gånger innan resan var slut, men plötsligt stod vi där, vid porten till det som brukar sägas vara Koreas bästa tempel. Och nog var det fint! Underbar utsikt ut över bergen, och många vackra detaljer på husen.
Jag blir mer och mer fascinerad av just de där små detaljerna. Den lilla draken i hörnet... eller den målade lilla Buddhafiguren uppe vid taket nå'nstans... ja, så'na där små detaljer som inte alls kommer fram om man tar ett kort på hela huset. Försöker ta närbilder, men vet ännu inte hur bra det blir med min relativt oproffsiga kamera. Tog några liknande kort i Kina, nå't av dem blev riktigt bra (en liten stendrake över en port) så jag chansade lite nu och tog en hel del kort som kan bli succé eller katastrof. Det kan man kosta på sig. Ofta drömmer jag om att skaffa en riktig kamera. Kunna experimentera lite mer.
Efter Pomosa drogs vi i rask takt ner till stan (det framgick ganska snart att Lee tyckte att vi behövde motionera, för han halvsprang hela tiden, vad vi än gjorde... Lasse och jag ville ju hellre ta det lite lugnt och försöka smälta alla intryck, det var lite jobbigt att vi var såpass i "ofas" med Lee på det viset, men han var väl ivrig och ville visa oss så mycket som möjligt), vi hamnade i diverse shoppingkvarter med myllrande folkliv.
Pusan är en fascinerande stad, 5 miljoner människor lever inklämda mellan ett stort antal bergstoppar, så stan är liksom komprimerad. Vindlar lite hur som helst. Men som alla (??) koreanska städer ter sig innerstan ganska ful för oss svenskar. Fyrkantiga hus formligen översållade med grälla skyltar. Neon är oerhört populärt i detta land. Det står i sån kontrast till den vackra naturen runtomkring - alla dessa sjaskiga fyrkantiga lådhus, mot rena oförstörda berg i bakgrunden. Svårt att förklara.
Toaletterna i Pusan var inte roliga. Kina-status :-( Ståtoalett utan spolningsfunktion med papperskorg för använt papper och ingenstans att tvätta händerna...
Hela Pusan är så fyllt av kontraster. Välklädda människor på gatan, butiker med namn som Fendi och Burberrys, men också fallfärdiga ruckel och väldigt väldigt fattiga människor. Och det är inte lika segregerat som i många andra delar av världen, här är det liksom lyxaffärer och ruckel omvartannat på vissa ställen. En av de roligare synerna såg jag neråt hamnen, där stora fyrkantiga affärshus hade mindre hus på taket, små bostadshus (ja, ruckel då).
Efter stadsvandringen var det dags för två ställen till i rask takt - en "stenstrand" som visst är väldigt populär bland befolkningen (hm... såg mest ut lite som Kullen i Skåne), och sedan iväg till en "vanlig" strand där vi skulle träffa två kompisar till Lee. Vid stenstranden hittade vi f ö äntligen en souvenirbås som sålde vykort - jiiiihaaaa! Det var lite synd att allt var så stressigt (Lasse och jag försökte förklara för Lee att vi hellre ville besöka få ställen och hinna se dem ordentligt, än att bara hasta runt för att ha varit på så många ställen som möjligt, men han verkade inte riktigt förstå vad vi menade), för vägen till stenstranden kantades av små stånd med mat (vad sägs om torkade hela bläckfiskar, som snacks??) och dryck och allehanda småplock, vi hade gärna haft tid att titta runt lite där men Lee sprang hundra meter före oss hela tiden, så det var bara att försöka hinna med. Jag hade hoppats på att kunna hitta nå'n slags små presenter till folk hemma, men inte en chans. Synd.
En av mina nätvänner har ju en syster som kommer från Pusan - så jag försökte liksom titta för henne och hennes syster också. Försökte "telepatera" över alla dofter, ljud och intryck...
Lee frågade oss en av de första dagarna om vi hade sett koreanska människor innan vi kom till Korea, och vi försökte förklara hurpass vanligt det är med folk i vår ålder som är adopterade från Korea i Sverige (jag har väl åtminstone... runt 10 adopterade vänner). Han verkade inte förstå vad vi menade, eller så ville han inte förstå. Det kanske är känsligt, att det stundtals har varit så svårt i landet att en del människor har känt sig tvungna att skicka iväg sina barn för att ge dem en chans till en annan framtid? Men det är ju nå't som händer/har hänt i alla delar av världen? Nåja, det går inte sätta sig in i hur han känner och tänker om detta. När jag sa att jag absolut ville hitta vykort från Pusan att skicka till den av mina vänner vars syster stammade från Pusan blev han alldeles tyst och väldigt besvärad. Lite synd.
Över huvud taget blir han så förvånad över att vi i västvärlden har hört talas om Korea alls (lite hårddraget...) Jag tror att de underskattar sitt eget värde hos oss i väst! Vi frågade honom om situationen mellan Nord- och Sydkorea, och han blev jätteförvånad över att vi ens hade hört talas om den där ubåten som råkade hamna fel för några år sedan och vars besättning blev slaktad... det var ju en ganska stor och hemsk nyhet även för oss i väst.
<< Tillbaka till huvudsidan om Korea
