Lördag - söndag 1-2 maj, 1999
Lördag runt lunch påbörjade vi resan till Mats i Kumi, några mil norr om Taegu (bland innevånarna i stan uttalas det ungefär "Dägo" men våra killar härnere säger nå't som låter mer som "Taäjgo", dialektala skillnader antar jag). Motorvägen gick en bit utanför stan, så jag såg mest bara höghus och Taegu Tower som skymtade i diset - det var det närmaste Taegu jag kom... sorry Blink! Knäppte åtminstone ett kort hängandes ut genom bilfönstret.
Mats hade bokat rum åt oss på sitt hotell och - oj! Vi var ju någotsånär nöjda (där finns iallafall obegränsad tillgång på varmvatten - inte alltid man haft det på resa precis) med vårt hotell i Kwangyang ända tills vi kom hit, men... Badrummet här var lika stort som hela mitt rum i Kwangyang. Underbart att få spendera åtminstone en natt i ett så'nt ljuvligt rum. Det kändes verkligen som en mini-semester.
Mats gäng ville jobba trots att det var första maj (tro tusan det, montaget där gjordes av en familjefirma, de kanske är mer motiverade att jobba "röda dagar" än vårt gäng är som inte direkt har nå't extra för det) så det var några timmar över innan han skulle komma hem. Vi stack ut och gjorde stan - även där en väldig skillnad mot lilla Kwangyang. Här fanns McDonalds och Baskin & Robbins (mmmm... ) - öh, inte för att jag menar att just det skulle vara några speciella tecken på civilisation, men... ja - det var ett helt annat stuk än "hemma" i Kwangyang. Kul som omväxling.
Mats trodde att det bor ca 700 000 invånare i Kumi, och närheten till Taegu gör väl också sitt till kan man anta. Hittade inget direkt att köpa (jo, lite mer brevpapper, det går åt en del...) men det var skoj bara att få tillfälle att strosa runt och titta på folk.
Mats och hans norska kollega (från ABB Kraft i Stavanger eller nå't, han var där för ca tre veckors jobb med att övervaka montaget av krafttrafon. Skamligt nog minns jag inte vad han heter, för han gick hela tiden under smeknamnet "Superman" eftersom han var runt 190 cm lång och var rätt grov) kom tillbaka till hotellet framåt halvsju, så vi stämde träff en timme senare för att äta middag. Här fanns ett helt annat utbud vad gäller restauranger än i Kwangyang också (överhuvudtaget fick vi en delvis ny syn på livet i lugna Kwangyang efter att ha sett hotellrum och livet i allmänhet i Kumi, en smula klasskillnad kan man säga... fast det är ingen idé att vara avundsjuk). En enkel men kanongod middag till bra pris (70:-), sedan en promenad runt staden, och så tidigt i säng. Igen. Vi är allt ena ordentliga typer vi.
På vägen tillbaka insåg jag hur indoktrinerad man blir, och hur snabbt det går. Det är ett gäng koreanska discolåtar som spelas vart man än kommer, med tiden har jag liksom vant mig och nu tycker jag rentav att de är bra. Köpte ett band med just de låtarna av en kille i ett gathörn, 14 kronor kan man gott spendera på ett minne även om det kanske inte blir nå't man kommer lyssna på sådär kanonmycket när man kommer hem.... även om jag tycker att det är bra numera så kanske inte omgivningen uppskattar det
Söndag förmiddag hade vi stämt träff med fyra av Mats koreanska kollegor; Ki, Ko, Sokkol och miss Lee. Sokkol och miss Lee pratade bra engelska, de andra förstod en del men var för blyga för att riktigt våga/vilja prata. Ki var blygast av allihop men blev ändå utvald att åka med Lasse och mig, för vi skulle åka till Kyongju (mellan Taegu och Pohang, ca sex-sju mil öster om Taegu) i tre bilar. Lasse och jag ville åka i vår egen så att vi skulle kunna åka direkt hem sedan på kvällen, det var rätt skönt att ha nå'n med som kunde vägen dit åtminstone.
Snart släppte blygheten och han försökte prata med oss, med blandat resultat. När han inte hittade orden blev han så arg på sig själv att han satt och slog sig i pannan med handflatan. Efter en stund försökte han förklara nå't för Lasse, men det gick inte, så han ringde miss Lee i en av de andra bilarna för att be om översättning, och så sa han "need go bathroom". Stackar'n. Där satt han och var kissnödig och kunde inget säga :-))) Nåja, allt löste sig, utan några blöta olyckor i bilen.
Väl framme i Kyongju fick jag verkligen mitt lystmäte... Kyongju var Koreas huvudstad under Shilladynastierna, 57 fKr till 900 eKr. Det bedöms som en av de mest betydande historiska platserna (hela stan och området runtomkring är ett veritabelt museum) i hela Asien, och efter den här trippen vill jag INTE ifrågasätta det - jag har ju inte direkt besökt alla betydande historiska platser i Asien, men detta måste vara svårt att överträffa. Detta stället ville jag verkligen besöka på förhand när jag läste om Korea - men jag trodde inte att jag skulle få möjlighet att komma dit, så jag var överlycklig när det visade sig att de andra också ville åka dit.
Vi spenderade många många timmar utforskandes Pulguksa, ett enormt tempelområde utanför stan som fick Pomosa i Pusan att likna ingenting. Otroligt vackert läge på en bergssluttning, lummigt med träd som nästan formade tak här och var (det är så läckert, det där ljusgröna ljuset som silar ner genom lövverket) och dammar med enorma guldfiskar (gissa hur övergödda på kaksmulor DE var ;-)) lite lojt plaskande här och var.
Vi byggde egna stenpyramider (det betyder tur, man väver in sin välgångsönskan för sig själv eller nå'n annan medan man bygger den) i ett hav av stenpyramider byggda av andra förhoppningsfulla välgångsönskare. På bilden ser vi Mats i byggartagen, förresten.
En tjej kom fram och började prata med mig, hon var student på universitetet i Kyongju och ville gärna träna sin engelska. Visst, det är bara skoj. Lite senare möttes vi igen, då hade hon sin mamma i sällskap och bad så snällt att hennes mamma skulle få ta en bild på oss tillsammans. Ja-för-tusan. Nu kommer man att sitta inlimmad i ett koreanskt familjealbum också. Vet inte i hur många kinesiska album jag hamnade förra hösten :-)
Efter att ha utforskat Pulguksa var vi hungriga. Änligen fick Lasse och jag testa Bulgogi, en form av barbeque (man steker köttet på bordet) med marinerat kött och diverse plock till. Man tar ett salladsblad, lägger på lite kött, ris och chilismet (en massa chilismet för mig, Kvinnan Utan Smaklökar) - så rullar man ihop hela paketet och slafs in i munnen. KANONGOTT!
Styrkta av det målet satte vi fart mot Sak Gu Ram, en grotta ännu högre upp på berget. Vägen vindlade uppåt uppåt uppåt - men inget "bussrejs" här åtminstone, det var skönt. Vilken utsikt!
Väl uppe följde man en grusväg till fots runt en kilometer, sedan stod man framför en ganska oansenlig kulle med en "pagodaktig" öppning. Väl inne öppnar sig en grotta, inte sådär enormt stor, men ändå fascinerande. Reliefer uthuggna direkt ur berget, ett kupoltak och mitt i alltihop en tre meter hög Buddhastaty med ett outsägligt lugnt ansiktsuttryck. Han sitter dold för dagsljuset, men ansiktet är ändå vänt mot öster, mot soluppgången. För Buddha är inte väggar något hinder för att se solen, antar jag :-) Allt detta kan låta futtigt, men platsen skapades år 751 eKr, och själva Buddhastatyn är av ett annat stenslag, så den han tillverkats nå'n annastans och SLÄPADES sedan uppför berget. Och vår bil som tyckte det var jobbigt att ta sig upp med motor :-))) Tänka sig... fantastiskt.
Det fanns så mycket mer kvar att se, men det hanns bara inte med. Denna gången fick vi gehör för det där med att hellre se få platser men ordenligt, och det var skönt. Detta hade jag INTE velat stressa igenom!! Strax före 18 började Lasse och jag resan hemåt, det var ca 22 mil på motorväg hela vägen, så vi räknade med 2,5-3 timmars restid på sin höjd.
HA!
Strax utanför Kyongju började en trafikstockning som sedan höll oss i ett järngrepp i ca fem-sex mil. Totalstopp långa stunder, 30 km/h då och då och så totalstopp igen. MISÄÄÄÄR!!
Så kom vi äntligen ur trafikstockningen och fram till Pusan, och där tog motorvägen bara slut. Totalslut, bara så.
...ur askan i elden... Utan förvarning befann vi oss nämligen mitt inne i Pusan. Mitt i. Pusan är staden med fem miljoner innevånare, hysteriskt trafiktempo och noll stadsplanering... remember?? Inga skyltar om nå'n motorväg heller (i många länder är det ju skyltat hur man ska ta sig för att komma TILL motorvägen, om inte annat, men icke). Ingen aning om var vi var. Omöjligt att vända tillbaka. Men - vi tog det lugnt (ingen av oss har några större anlag för hysteri, det är rätt skönt i så'na här lägen...) och hade faktiskt en hel del hjälp av det faktum att vi hade åkt buss och taxi en del i stan helgen innan, så efter en hel del tråcklande (och ett antal presumtiva krocktillfällen...) hittade vi faktiskt ut igen och kom på rätt väg. Det kändes rätt kaxigt, faktiskt.
Fem timmar efter att vi startat hemresan var vi hemma. 22 mil på fem timmar... puh. Trötta och slitna men väldigt väldigt nöjda... Vi hade sett en massa fantastiska saker, det var roligt att träffa Mats och hans koreanska kompisar var kanontrevliga - det var jätteskoj att prata med dem om ditt och datt. De var en aning mer "lössläppta" än Mr Lee, så de var inte riktigt lika chockade över vårt oanständiga västerländska leverne :-))) Vi började tänka att det kanske var för att de var storstadsmänniskor - men så kom vi på att Lee är ju faktiskt från Seoul från början, så där sprack det. Men visst, individuella skillnader ska man aldrig förakta. Lee är nog en riktig rosa svärmorsdröm.
Bilder från Pulguksa - lite för stora att klistra in på sidan:
Pulguksatemplet, strax utanför Kyongju. (54k)
Kanske är det en känsla av släktskap, men jag blev vansinnigt fascinerad av alla de drakar jag såg, snidade såväl som målade. Denna var målad på en ceremonitrumma i Pulguksa. (46k)
Vid alla tempel finns en port, med fyra väktare. Fyra kungar. Dessa kungar är alltid desamma, avbildade på liknande sätt. Detta är en av dem. Just den här killen vaktar alltså Pulguksa. (31k)
|
<< Tillbaka till huvudsidan om Korea
