Ironin i det hela var att det allra svåraste var just allt tjafs innan jag väl kom dit, och mycket av motståndet satt faktiskt i våra svenska hederliga chefers huvuden, "en kvinna jobba som igångkörare där, det har aldrig hänt förr, det går väl inte" men jag såg inte det som en anledning att stå över chansen. Ska man bara säga "det har aldrig hänt förut" om allting och nöja sig med det lär inget nytt hända NÅGONSIN.

När jag väl kom dit var det inga problem alls. Jag trivdes mycket bra, och Kuwait är bra mycket mer "utvecklat" än vi som västerlänningar ibland kan luras att tro. Det är ett modernt samhälle där kvinnor har bra villkor "trots islam" (som vid den tiden jag var där tillämpades relativt avslappnat), nu kan jag inte uttala mig om hur det är, ryktena går att Saudiarabien har tvingat fram en mer fundamental syn på religionen de senaste åren (Saudi hjälpte Kuwait under Gulfkriget, jag antar att där finns nå'n form av ge och ta...) men jag hoppas att de ryktena är starkt överdrivna.

Jag var alltså där efter kriget, vi byggde upp en station som hade sprängts under kriget. Mycket pengar hade lagts ner på att bygga upp landet igen, men ju längre man kom från city, desto fler var spåren av kriget. I öknen stod Irakiska stridsvagnar och rostade. I en shoppingmall i Fahaheel var många affärer upprustade och fixade, men mitt i alltihop kunde där finnas ett bombhål i taket och ett utbränt hål där det tidigare legat en affär. Hur god stabiliteten var i dessa halvvägs uppbyggda byggnader kanske man inte vill veta...