Denna sida är en tribut till Iron Maiden, de stora stilbildarna inom NWOBHM (New Way Of British Heavy Metal). Steve Harris som på den tiden spelade bas i Smiler bestämde sig för att bilda ett eget band, som han kallade för Iron Maiden. Gruppens namn är benämningen på ett medeltida avrättningsredskap, men också det Englands f.d. premiärminister Margaret Thatcher kallades. Bandets live-premiär skedde den 15:e december, 1976 (vilket råkar vara den dag jag föddes) på en liten klubb i Stratford. Medlemmar byttes som en annan byter underkläder, men 1978 började en riktig line-up ta form. Det var Steve Harris (bas), Dave Murray (gitarr), Paul Di’Anno (sång) och Doug Sampson (trummor). 1979 släpptes singel-EP:n "Soundhouse tapes" innehållande Prowler, Invasion och Iron Maiden. Detta tillsammans med en klubbspelning ledde till ett skivkontrakt på EMI som fortfarande står sig.


1980 började gitarristen Dennis Stratton i Iron Maiden och Doug Sampson ersattes av Clive Burr. Man släppte sitt självtitulerade debutalbum, som klättrade så högt som till 4:e platsen på Englandslistan. De bästa spåren är Running Free och Iron Maiden. Originalomslaget förbjöds i England, då det föreställde Eddie stående med en kniv över en till synes död Margret Thatcher...


1981 ersattes Stratton med Adrian Smith. Plattan "Killers" skäpptes i februari, toppar på skivan är Wrathchild, Killers och Purgatory. Iron Maiden genomförde två spelningar i Sverige under "The World Killer Tour", i Stockholm den 8 september, och dagen efter i Lund. Spelningen i Lund var den sista med Paul Di'Anno.


Paul Di’Anno fick sparken och ersattes med lågoddsaren Bruce Dickinson (också kallad Bruce Bruce efter Monty Pythons figur). 1982 fick Iron Maiden sitt stora genombrott med "The Number of the Beast", som gick upp på förstaplatsen på Englandslistan en vecka efter releasen, och blev 1982 års bäst säljande skiva. Den blev dessutom framröstad av den anrika hårdrockstidningen Kerrang till årets bästa album. Mina favoriter är The Number of the Beast, Run to the Hills, Hallowed Be Thy Name.


1983 kom "Piece of Mind". Clive Burr ersattes med Nicko McBrain. Bäst på plattan är Revelations, Flight of Icarus, The Trooper och To Tame a Land. Efter en dirketsänd TV-festival i Dortmund rapporteras Bruce ha blivit aningen påverkad av någon högprocentig kolväteförening, och släppte loss rejält. Han pissade i en papperskorg på mixerbordet, låtsades hoppa ur en bil i 90 knyck, och som en bejublad final visade han snorren på Quiet Roits fotosession.


1984 släpptes "Powerslave", Iron Maiden’s genom tiderna bästa platta. Låtarna var: Aces High, 2 Minutes to Midnight, Losfer Words (Big ‘Orra), Flash of the Blade, The Duellists, Back in the Village, Powerslave, Rime Of the Ancient Mariner. Iron Maiden genomförde nu en gigantisk turné. De spelade i 24 länder på 332 dagar. Under turnén gick det åt 50 000 burkar öl, 30 000 softdrinks, 3 000 liter mjölk, 1 250 liter apelsinjuice, 6 392 gitarrsträngar, 3 670 trumpinnar och 3 008 plektrum. Man körde över 160 000 km. och avverkade totalt 7 778 hotellrum. Tungt.


1985 gjorde Iron Maiden en rejäl live-platta, "Live After Death". En dubbel-LP som där 3 av sidorna kommer från Long Beach Arena, Los Angeles och den 4:e från Hammersmith Odeon i London. Cd-versionen som finns ute är något nermixad, men det är ingen katastrof.


1986 släpptes plattan "Somewhere in Time". Ny studio, nytt sound och till och med en gitarrsynt! Denna chansning att byta stil efter succén Powerslave är ganska vågad, men den går hem. Toppspår på plattan är Wasted Years, The Loneliness of the Long Distance Runner och Alexander the Great.


1988 var det dags för ett konceptalbum, "Seventh Son of a Seventh Son". Storyn bakom handlar om en hjälte som föds med speciella ockulta krafter, som kraften att styra, kraften att hela och förmågan att förutsäga allt utom sin egen död. Hans intåg i människans värld förkunnar ett komplicerat och blodigt krig mellan det Goda och det Onda i sin kamp om en värdefull själ. Seventh Son of a Seventh Son är en jämn platta där Infinite Dreams, Can I Play With Madness, The Evil That Men Do och The Clairvoyant höjer sig över mängden. Turnén Seventh Tour of a Seventh Tour omfattade 24 länder och tog 7 månader. Bandet gjorde bara en spelning i hemlandet England. De var head-liners på Mosters of Rock (med bl a Kiss) på Castle Donington, inför en himmelsk hemmapublik på 107 000.


Efter Seventh...-turnén hoppade Adrian Smith av. Han ersattes av Janick Gers, som tidigare spelat ihop med Bruce. 1990 släpptes "No Prayer for the Dying". Singeln Bring your Daughter to the Slaughter sprang direkt in på singellistans första plats. Bästa låtarna är No Prayer for the Dying, Run Silent Run Deep, Bring your Daughter to the Slaughter och Mother Russia.


Den sista plattan med "riktiga" Iron Maiden släpptes i maj, 1992, och hette "Fear of the Dark". De flesta låtarna är bra, men Be Quick or be Dead, Afriad to Shoot Strangers och Fear of the Dark är fenomenala. Gitarr-riffen i Afraid to Shoot Strangers är himmelska. Detta blev Bruce Dickinson’s sista studioalbum med Iron Maiden.


Blaze Bailey ersatte Bruce, och drygt ett år försenad (1995) släpptes plattan "The X-Factor", som inte alls lever upp till gammal Iron Maiden klass. Plattan är inte dålig, men Iron Maiden utan Bruce Dickinson är som en vacker flicka utan lust.


Best of the Beast - den kompletta Iron Maiden-samlingen släpptes 1996. En ny singel (Virus) är med, men den kunde man lika gärna gett fan i att ta med. Annars så är denna dubbel-cd en bra start för den som vill smaka på grabbarna i Iron Maiden och maskoten Eddie (bild).

Tillbaka

Marcus Nyberg