Vandrande Pinnar
Vandrande pinnar är enkla att hålla. I stort sett vilken behållare som helst duger - bara den har en tät botten och fyra täta sidor. Ett litet akvarium är en utmärkt behållare. Men också för de här djuren är ett specialinrett terrarium att föredra. Gemensamt för alla de här behållarna är att de måste ha ett luftgenomsläppligt lock, till exempel ett fint metallnät. Vandrande pinnar är insekter. Spindlarna hör inte till insekterna, men till leddjuren till vilka också insekterna räknas. Men spindlar är inte insekter, utan har sina närmaste släktingar bland skorpioner, lockespindlar och kvalster. Den vanligaste vandrande pinnen som hålls som sällskapsdjur är Carausius morosus från Indien. Bland de vandrande pinnarna finns också den längsta arten bland insekterna, det är Phoebeticus fruhstorferi som kan bli 30 cm lång.
Sitt populärnamn har den här gruppen insekter förstås fått därför att de liknar torra pinnar. De är ännu ett exempel på naturens egen, oöverträffade kamofleringskonst. När en vandrande pinne blir skrämd kan katalepsi utlösas, vilket innebär att kroppen styvnar och benen hålls orörliga i kroppens längdriktning. Det gör att likheten med en torr pinne förstärks. Hela tiden håller dock "pinnen" omgivningen under uppsikt med sina relativt stora fasettögon. Vandrande pinnar behöver inget vatten, det räcker med det som finns i bladen.
Det brukar inte vara några större problem att få ungar efter vandrande pinnar. Man behöver bara ha honor för det ändamålet, eftersom de här djuren är jungfrufödande. Äggen läggs direkt på bottnen av behållaren och ser ut som 2 mm långa bruna ägg med "mössa". De kläcks efter några månader och ut krälar en ca 1, 5 mm lång och ganska livlig larv. De vuxna insekterna är annars ganska långsamma. Vandrande pinnar blir upp till ett och ett halvt år gamla och, när de gäller den vanligen förekommande arten, upp mot 15 cm, men vanligvis inte mer än 8 - 9 cm långa. De äter salladsblad. Ungefär varannan dag ges de färskt foder.