Albrekt av Mecklenburg

1363 anlände de svenka riksråden till mecklenburgska hovet och meddelade att de uppsagt Magnus och Håkan tro och lydnad. På hösten samma år avseglade en mecklenburgsk flotta norrut. En vinterdag 1364 utropades Albrekt till svearnas kung vid Mora sten.

De första åren styrde Albrekts far och de svenska rådsherrarna riket. De avsatta regenterna, Magnus och Håkan, första försök att återta Sverige 1365 blev visserligen tillbakaslaget, men kung Håkan räknade på aktivt bistånd från sin danske svärfader kung Valdemar. Hertig Albrekt lyckades avvärja det danska hotet genom att som bundsförvant ansluta sig till de tyska hansestäderna i deras krig mot danakungen. Då hansan år 1369 slöt fred med danskarna fick Albrekt ensam fortsätta kriget mot de nordiska grannrikena. Det sprirande missnöjet med de mecklenburgiska inkräktare utmynnade i det stora upproret 1371. Kung Albrekt fick nu söka hjälp hos sin fader i Mecklenburg. Situationen var förtvivlad då Håkan stod utanför Stockholms portar.

Rådsherrarna Bo Jonsson och Karl Ulfsson lyckades förmå Håkans anhängare att gå med på en kompromiss. En kungaförsäkring avtvingades Albrekt där han lovade att helt följa sina inhemska rådsherrars anvisningar och att utse nya medlemmar till riksrådet bara efter deras förslag. Alla rikets borgar och län skulle överlämna till riksrådet och endast förlänas till svenskar.

I realitet hade det svenska riket blivit delad, sedan riksråden 1371 fått till stånd en fred med kung Håkan. Håkan fick hela Skarastiftet och i den övriga delen av riket härskade efter 1374 den mäktige drotsen Bo Jonsson. Av Albrekt rike återstod snart endast Stockholm och ett fåtal kungsgårdar.

Sommaren 1386 mottog Albrekt budskapet om att den mäktige drotsen avlidit. Hans mål var nu att indriva Bo Jonssons förläningar. Drotsen hade emellertid varit smart nog att i sitt testamente bestämma, att förvaltningen av hans län och största delen av hans privata rikedom skulle utövas av ett tiomannaråd, vars medlemmar skulle vara av svensk börd.

Vintern 1388 samlades testamentexekutorerna på fästet Dalsborg i Dalssland som då innehades av änkedrottning Margareta. Här beslöt man att erkänna henne som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde".

Nyåret 1389 lansteg kung Albrekt med en tysk här i Kalmar och ryckte in i Västergötland, där fienden belägrade hans borg Axvall. Hans här blev förintad, Albrekt hamnade i fångenskap på Lindholmens slott i Skåne.

Nu förde man långdragna förhandlingar om vilkoren för Albrekt frigivande. Han hade ju fortfarande makten i Stockholm. Med hjälp av internationella sjörövarband lamslog de mecklenburgska krigarna nästan all handel i de nodiska farvatten, plundrade och ödelade städer och uppförde borgar vid Norrland och Finlands kuster samt på Gotland.

Först 1395 återfick den kunglige fången fritheten mot löfte att betala en stor lösensumma, som skulle garanteras av hansestäderna, vilka i gengäld fick Stockholm i pant. Albrekt återvände till sitt hertigdöme vilket dock innebar att han gav upp tanken på att hävda sina intressen i Sverige.

1412 blev Albrekt begravd i Doberans klosterkyrka.