Birger Magnusson
Vid Magnus Ladulås död 1290 var tronföljden sedan länge ordnad. Hans äldste son Birger hade redan valts till kung. Birger var vid Magnus död bara tio år gammal, kunde inte regera riket varför Magnus hade föreskrivit att ett riksråd skulle se till att allt fungerade fram till Birgers myndighetsdag.
Den man som fick mest makt under den tiden var Torgil Knutsson en rik och mäktig västgötsk storman. Som politiker visade han stor prov på självständighet och initiativkraft. 1295 uppnådde Birger myndig ålder vilket inte innebar någon regimförändring.
Torgil försök att inskränka kyrkans skattprivilegier och framkallade 1303 en öppen konflikt mellan kungen och biskopen. En långvarig kraftmätning mellan stat och kyrka lyckades man bara att undgå genom att störta Torgil från makten.
Birgers bröder Erik och Valdemar hade trätt i kontrakt med den kyrkliga oppositionen mot Torgil. Torgil tvekade inte att kväsa de oppositionella hertigarna. 1304 beslöt Erik och Valdemar att fly ur riket till Norge. Birger och hans marskalk Torgil syntes stå som segrare i denna kraftmätning. Snart hade Birger försonat sig både med sina bröder och med biskoparna. Erik försökte nu att övertala Birger om nödvändigheten att Torgil störtades från makten.
Regimskiftet verkställdes genom en kupp. Kung Birger och hertingarna infann sig plötsligt i december 1305 på Torgils gård Lena. Marsken fängslades och fördes till Stockholm där han dömdes för mäjestetsförbrytelse och halshögs. Hertig Erik hade nått sitt första mål.
1306 överfölls kung Birger och hans gemål Märta på gården Håtuna och fördes bort som fångar till Nyköpingshus. "Håtunalekens" omedelbara följd blev att Erik Menved skyndade till sin fångne svågers hjälp. Inför det militära trycket från Danmark beslöt hertig Erik att frige Birger våren 1308 mot att denne förbehållslöst godtog Eriks beslut om rikets blivande delning. Knappt hade kungen återvunnit frihet förrän han flydde till Danmark och fortsatte kampen därifrån.
På ett nordiskt fredsmöte i Helsingborg 1310 avvecklades det växlingsrika brödrarkriget. Här fick kung Birger bara behålla en mindre del av sitt rike. I huvudsak Södermanland, Närke, Östergötland och större delen av Småland, Gotland och Norrland. Gentemot de samspelta hertigarna blev Birger nu ohjälpligt underlägsen under de sju år som följde på Helsingborgsfreden.
Hertig Eriks politiska framgångar grämde kungaparet. Kungen inbjöd därför sina bröder på Nyköpingshus under julhelgen 1317. Hertigarna infann sig och blev fängslade. Nyköpings gästabud fick helt andra följder äv vad Birger hade beräknat. Hertigarnas anhängare satte sig till motvärn under Matts Kettilmundssons ledning. Medan striderna rasade i götalandskapen hade Birger lämnat Nyköpingshus, vars befällhavare hade fått befallningen att inte släppa hertigarna levande ur fängelset. I själva verket hade de i hemlighet blivit dödade 1318.
Kungens fiender hade nu fått vetskap om hertigarnas död och de krävde hämnd. Några av Birgers förtrognaste män blev avrättade hösten 1318. Birger hade nu flytt till Gotland men inte ens där kände han sig säker. Matts Kettilmundsson förberedde ett härtåg till ön, men kungen han fly till Danmark. Sitt svenska rike hade han nu helt förlorat och midsommaren 1319 blev hertig Eriks son Magnus hyllad som dess kung. Följande år drabbades Birger av det sista hårda slaget. Hans enda son tronföljaren junker Magnus dömdes till döden, för att ha fört in en utländsk här in i riket.
Birger överlevde sin son med blott ett år och begravdes 1321 i Ringstedts kyrka.