Erik Eriksson

Vid Johan Sverkerssons död 1222 var den sexårige Erik, son till Erik Knutsson, den enda tronpretendenten. Han blev redan som åttaåring högtidligen krönt. Vid hans sida fungerade ett förmyndarråd, där biskop Bengt av Skara som kansler var den ledande personen.

Efter biskop Bengts död 1228 verkade en splittring uppstå inom riket. Knut, som enligt en äldre traditionsuppgift tillhörde folkungarnas ätt, verkade ha rest upprorsfanan. Hösten 1229 drabbade de kungatrogna och folkungarna samman vid Ostra i Södermanland. Segern tillföll rebellerna varför den unge kung Erik fick söka fristad i sin moders danska hemland.

Erik borde ha kommit tillbaka efter Knut död år 1234. Erik Eriksson var föga kunglig i sitt uppträdande och sitt senare tillnamn " läspe och halte " fick han nog inte utan grund. Säkerligen grämde det många andra kungsämnen att Erik satt på tronen. Och de borde ochså ha märkt att Birger Magnusson skapade sig en maktställning som var jämförlig med den som jarlen Ulf intog.

År 1244 hade Erik Eriksson firat bröllop i Östra Aros kungsgård med Katarina. Äktenskapet blev emellertid barnlöst och allt tydde på att någon av Birgers och Ingeborg Eriksdotter söner skulle komma att efterträda den bräcklige morbroder på tronen. Det var därför förståligt att Knut son Holmger år 1247 igångsatte ett uppror.

Den uppländska bondehär som Holmger samlat blev emellertid slagen vid Sparrsätra nära Enköping. Birger som hade blivit sveajarl efter Ulf´s död 1248 var skoningslös i sin hämnd. Holmger fick sluta sitt liv på stupstocken och de besegrade bönderna fick dyrt betala med nya skattebördor.

År 1250 slutade Erik Eriksson sin skuggtillvaro och hans gemål Katarina drog sig tillbaka till Gudhems nunnekloster där hon två år senare avled.