Erik den helige
Den tolfte av de kungar, som uppräknas i vätgötarnas gamla konungalängd, bär namnet Erik. Om honom säger man: I en olycklig stund blev han hastig avdagatagen. Han gjorde ständigt goda gärningar, medan han levde, och Gud gav honom god lön därför. Nu är hans själ i ro med Gud och hans helgon, och hans ben vila i Uppsala och har där sett och uppenbarat många fagra järtecken.
Legenden om Erik säger att han var av såväl kunglig som av förnäma hövdingars ätt. Vidare påstår legenden att Erik då tronen var ledig enhälligt hade valts till konung vid Uppsala av landets förnämsta män och av folket. Han ska ha regerat i tio år och fört korståg mot finnarna tillsammans med Uppsalabiskopen Henrik. Erikslegendens höjdpunkt är skildringen av kungens martyrdöd.
Den danske prinsen Magnus Henriksson planlade med en svensk hövding och andra medhjälpare en sammansvärjning mot Erik. Då Erik den 18 maj uppehöll sig i Östra Aros och lyssnade på mässan i Trefaldighetskyrkan trängde Magnus in i staden. Erik gick ut ur kyrkan och upptog kampen. Han tillfogades många svåra sår, föll till marken och halshögs.
Kung Sverker mördades julen 1156. Till sveakung kan Erik tidigast ha valts år 1157. Följdaktligen kan han inte ha regerat i tio år, för hans baneman och efterträddare dog redan år 1161. Om vi antar att Erik varit jarl redan under Sverkers tid får vi kanske en förklaring till en annan, ofta betvivlad uppgift i legenden, nämligen hans korståg mot de hedniska finnarna tillsammans med Uppsalabiskopen Henrik. Någon anledning att tvivla på hans död finns knappast. Magnus Henriksson, som troligen var son till Inge d. ä. sondotter Ingrid Ragvaldsdotter, ansåg sig som ättling till Stenkilsätten ha bättre rätt till kronan. Om dödsplatsen behöver vi inte heller tvivla om. Det har konstaterads att den senare domkyrkan i Uppsala, dåtidens östra Aros, förgåtts av en äldre kyrka. Eriks ben, som alltsedan 1100 talets slut varit ärkebiskopsätet förnämsta reliker och som förvaras i ett kostbart silverskrin, visar spår av talrika svärdshugg på underbenen dessutom är en halskota genomhuggen.
Erik Jedvardsson blev alltså som S:t Erik vår mest folkkäre medeltidskung.