Johan III

Kung Johan föddes 1537 och var Gustav Vasas äldste son i hans äktenskap med Margareta Leijonhuvud. 1556 satte Gustav honom som styresman och hertig över sydvästra Finland. Efter att ha gift sig, mot kung Eriks vilja, med den polska prinsessan Katarina Jagellonica lät den svenksa riksdagen stämpla Johan som högförrädare. Till saken hör att Sverige vid detta tillfälle låg i krig mot Polen. Johan fängslades och blev inspärrad på Gripsholms slott.

Med hjälp av adeln lyckas Johan att komma ut ur fängelset och erövra makten. Det krävde ett riksdagsbeslut för att återupprätta arvriket och överflytta kronan till Johan och hans avkomlingar. Erik kastades i fängelse där han senare avled.

Johan försökte att förvärva det romersk-katolska Polen som bundsförvant mot Ryssland, som under tsar Ivan IV blivit en betydande makt. Visserligen ville Johan främst befrämja Sveriges intressen och vidga det svenska riket runt Finska viken, där han erövrade Rysslands enda hamnstad Narva. Han strävade att få kontroll över Östeuropas handel. Bakom dessa planer hägrade en annan : att förena Sveriges och Polens kronor på Johans eller hans son Sigismund huvud. 1587 nådde Johan detta mål. Sigismund besegrade en österrikisk ärkehertig vid det polska kungavalet.

Ömtålig om sin makt och otålig vid varje motsägelse var Johan likväl innerst inner osäker och vacklande. Därför råkade han lätt i beroende av personer som smickrade hans fåfänga. Det blev till sist omöjligt för högadelns ledande män, där många ägde både omdöme och bildning av politiska ting, att blint gå Johans ärenden.

Brytningen skedde 1589. Kung Johan försökte detta år att övertala sin son Sigismund att lämna Polen och för alltid återvända hem till Sverige. Johan uppgav alltså alla sina planer på en Svensk-Polsk samverkan och ryggade inte tillbaka för risken av ett krig mot denna granne. Här ingrep nu rådsherrarna med häftiga protester och en vädjan till kungen att låta " förnuftet besegra känslan ". Sigismund återvände till sitt rike. Följden blev att rådsherrarna drabbades av Johans hela vrede.

Johan III:s tid slutade i djup och allmän besvikelse. Hans religiösa medlingspolitk hade misslyckats och lett till inre söndring. Missväxt och sjukdomar härjade i Sverige. Den storslagna tanken att Sverige och Polen gemensamt borde bilda bålverk mot öster hade visserligen lett till att vår ställning vid Finska viken hade befästs. Dessa framgångar hade emellertid vunnits till priset av att Sverige och Polen hädanefter skulle vara förenade under en kung av katolsk trosbekännelse.

Sveriges framtid stod åter på spel när Johan III den 17 november 1592 slutade sina dagar.