Kristiern II

Kristiern II föddes 1481 och var son till kung Johan II.

Under åren 1506-1512 fick Kristiern II fungera som sin faders ställföreträdare i det norska unionriket. Vid Johans död 1513 blev Kristiern II hyllad som Danmarks kung. Han gifte sig med Elisabet av Kastilien, en trettonårig prinsessa av ätten Habsburg och sondotter till Maximilian, som då var tysk-romerska rikets kejsare.

Sommaren 1517 sände Kristiern II en stark flotta till Sverige, men hans landsatta här besegrades då han försökte komma förbi Stockholm. Följande sommar försökte han på nytt men led ett nederlag vid Brännkyrka. Någon tanke på att avbryta kriget mot det genstöriga Sverige hade han inte. Nyåret 1520 ryckte en stark här under ledning av Otto Krumpen in i södra Västergötland. Sten Sture d. y. mötte den på den isbelagda sjön Åsunden. Dödligt sårad fick riksföreståndaren föras ut ur stridslinjen. Man kunde nu inte hindra den danska hären att tränga in i Mälardalen. På ett möte i Uppsala förklarade Trolle och en del riksråd att unionen var återupprättad och anmodade Kristiern II att överta rikets styre.

I maj 1520 anlände Kristiern till Stockholm. Man började att underhandla med de olika kretsar i riket som alltjämt tvekade att underkasta sig unionskungadömet. Resultatet var att Stockholm upplät sina portar på vilkoret att den gamla fiendeskapen skulle vara bortglömd och att fru Kristina och hennes anhängare skulle tillförsäkras förläningar i riket. I början av september höll Kristiern sitt intåg i den svenska huvudstaden.

Den 30 oktober 1520 hade en herredag samlats i Stockholm, där Kristierns ombud, den danske biskopen Jens Beldenak ledde förhandlingarna. De församlade hade förmåtts förklara Kristiern vara svensk arvskonung, Härpå följde kungakröningen, förrättad av ärkebiskop Gustav Trolle, och några dagars gästabud på slottet. Den 8 november följde den dystra epilogen "Stockholms blodbad"

Dagen dessförinnan hade en del av kröningsgästerna på slottet kallats inför en domstol, där Gustav Trolle begärde upprättelse och skadestånd för de oförrätter, som tre år tidigare tillfogats honom av Sturepartiet. Fru Kristinas hänvisningar att Kristierns utlovade amnesti hade förklingat ohörda, och följts av att de anklagade sattes i fängsligt förvar. Följande dag växlade ärkebiskopen roll i stället för kärande blev han domare. De av de anklagade, som 1518 hade blivit bannlysta förklarades av en andlig domstol ha gjort sig skyldiga till kätteri. Det tillkom Krisitern att utmäta och exekvera straffet över dessa "kättare".

På Stockholms stortorg avrättades ett åttiotal personer. Bland dem var nio medlemmar av det svenska riksrådet, därav två biskopar. Särskilt hårt fram gick bödelsyxan bland medlemmar av Stockholms råd och borgarskap.

Gustav Eriksson hade flytt till Lübeck, varifrån han nu hade återvänt till Sverige. Den agitation, som den unge adelsmannen igångsatte mot den danske kungen, började först ta fart när allmänheten fick reda på blodbadet. Kristiern betraktade länge upprorsrörelsen som en relativt betydelselös följd av den blodiga räfsten med Sturepartiet.

Kristierns fall berodde på ett flertal samverkande orsaker. Han förstod inte att Gustav Eriksson upprorsrörelse i Sverige blev betydligt farligar sedan den nu ochså aktivt stöddes av hansestäderna. Kungens demokratiska politik ledde honom i konflikt med den mäktiga danska adeln och hans kyrkopolitiska inställning gav honom fiender inom kyrkan. Hösten 1522 inledde några danska riksråd underhandlingar med farbrodern hertig Fredrik av Holstein, om att avsätta Kristiern från tronen.

1523 uppsade riksråd, städer och bondemenigheter tro och loven för Kristiern i Danmark. Han reste till Nederländerna. Kort därpå valdes Gustav Vasa till kung över Sverige. 1531 landsteg Kristiern med en här i Norge, där Gustav Trolle förberett hans ankomst. Det norska folket anslöt sig helhjärtat till sin forne kung. Kristierns mål nu var att via landsvägen tränga ned till Skåne, men i Bohuslän blev han hejdad av Gustav Vasas trupper. Han drog sig tillbaka till Oslo. Våren 1532 erbjöd han sig att frivilligt resa till Danmark för att förhandla med farbrodern om en uppgörelse i godo och utlovades fri lejd till Tyskland. Han fördes på farbroderns flotta till Danmark. Det blev aldrig några förhandlingar istället fängslades han och placerades i säkert förvar på Sönderborgs slott.

Efter sjuttonårig fångenskap utandades Kristiern II sin sista suck på Kalundsborgs slott. Ett år innan hans segerrike motståndare och svenske efterträdare Gustav Vasa gick i graven.