Magnus Eriksson

Efter dramat på Nyköpingshus, där fadern och farbrodern blev mördade, blev den tvååroge Magnus den som stod närmast till både Norges och Sveriges krona. Efter brödrarmordet hade kung Birger drivits i landsflykt. Det svenska riket var kungalöst.

I maj 1319 nåddes den svenska stormannaregeringen av budskapet om att kung Håkan hade dött och att den lilla prinsen var Norges arvkonung. Magnus måste väljas till Sveriges konung i annat fall riskerade man att han fördes till sitt norska rike. Emedan gossekungen nu även skulle bestiga den svenska tronen blev det nödvändigt att omedelbart träffa en överenskommelse om förhållandet mellan Sverige och Norge under den långa omyndighetstiden.

Hans svenska rike styrdes med fast hand av drotsen Knut Jonsson och i norge fungerade Erling Vidkunsson som riksföreståndare.

Magnus myndighetsförklaring 1331 innebar att han själv skulle styra sina bägge riken. Lunds ärkebiskop och de styrande svenska riksråden anordande ett uppror mot det försvagade danska riket. Kuppen lyckades och 1332 blev unge konung Magnus i Kalmar hyllad som Skånes "rätte herre och furste".

1335 gifte sig Magnus med den nederländska grevedottern Blanche av Namur. Följande år kröntes han i Stockholm under stora festligheter.

Magnus maktställning vilade emellertid på en svag grund. Förr eller senare skulle Danmark resa sig ur förfallet och återkräva den förlorade skånska riksdelen. Den tiden kom sedan danakungen Valdemar Atterdag övertagit styrelsen av sitt stympade fädernerike. Danakungen bidade lugnt sin tid i medvetandet om att Magnus maktställning i Norden förr eller senare skulle vackla. Utvecklingen gick ochså i den riktningen. På grund av de ständigt ökade skuldbördorna hade Magnus nödgats pantsätta skatteinkomster från stora delar av riket och uppta lån av kyrkan. Snart stod han i den situationen att han endast genom en radikal indragning av frälsemännens skatteprivilegier kunde återställa jämvikt i rikets finanser. Detta skulle innebära en utmaning mot en mäktig aristokrati, som hade sitt inflytelserika och tempramentsfulla språkrör i Birgitta Birgersdotter, senare ryktbar som den heliga Birgitta.

Birgitta hade fått budskap om att Magnus gjort riddaren Bent Algotsson till sin allsmäktige rådgivare. Han blev hertig av Finland och Halland samt ståthållare i Skåne. Han tvekade inte att hårdhänt beröva stormannaklassen och kyrkan dess privilegier. Snart anslöt sig den unga tronföljaren Erik till de stormannakretsar som ville störta Bengt från maktens tinnar.

1356 igångsatte Erik sitt uppror och bemäktigade sig Skåne och Halland. Bengt Algotsson flydde ur riket. Kung Magnus såg sig nödsakad att anmoda den i politiska förhandligar erfarne Albrek av Mecklenburg om att medla fred med den rebelliske sonen. Det blev en uppgörelse på för fadern mycket förödmjukande vilkor. Erik skulle hädanefter såsom kung härska över Skåne och Halland samt större delen av Götaland och Finland.

Magnus ställning var nu ytterst beträngd i såväl politiskt som ekonomisk avseende. Magnus tog nu kontakt med den danske kungen Valdemar, som ochså utlovade honom väpnat stöd i kampen mot Erik. Vilkoret var att Skåne skulle pantförskrivas till Valdemar. Den föga genomtänkta planen korsades emellertid av Erik som fördrev den i Skåne lanstigna danska hjälphären. Det återstod nu bara för Magnus att på nytt söka försoning med Erik. Läget blev emellertid helt förändrat sedan kung Erik sommaren 1359 dog av en förhärjande farsot. Magnus blev nu åter ensam herre över hela Sverige och Skåne.

Stormännen tvingade nu Magnus att avbryta alla förbindelser med den danska kungen Valdemar. Följden härav blev uppenbar följande år, då Valdmar landsteg i Skåne som snabbt erövrades. Året därpå 1361 riktade den danske kungen ett blixtanfall mot Gotland och erövrade Visby. På nytt stod en brytning mellan stormännen och kung Magnus. Stormännen vände sig nu till Magnus andra son Håkan, som sedan 1353 var kung i Norge, och erbjöd honom den svenksa kronan. Håkan lät sätta Magnus i fängelse och mottog den svenska kronan.

Brytningen mellan far och son blev kortvarig och Håkan gifte sig med dottern till den nu så hatade danska kungen Valdemar. Följden blev att flera av stormännen flydde ur riket och erbjöd Magnus systerson prins Albrekt av Mecklenburg att bestiga Sveriges tron.

Den mecklenburgska flottan anlände till Stockholm hösten 1363 och de upproriska herrarna hyllade Albrekt som Sveriges kung vid Mora stenar. Magnus och Håkan hade nu bara Västsverige och Finland.

Mangus och Håkan ryckte in i Uppland. Vid Enköping tillfogades de emelelrtid ett svårt nederlag och Magnus blev tillfångatagen. Håkan sökte nu hjälp hos sin danske svärfader Valdemar. Valdemar såg en chans att utvidga sitt rike. Betecknade för danakungens slughet var att han träffade en hemlig övernskommelse med mecklenburgarna om att dra sig ur kriget mot att han kompenserades med en del sydliga svenska gränsområden. Valdemar fick emellertid anant att tänka på då han 1368 anfölls av de tyska hansestädernas sjömakt. Efter kännbara nederlag tvangs Danmark att sluta ett vapenstillestånd på hårda vilkor.

Håkan fick acceptera en uppgörelse med Prins Albrekt av Mecklenburg år 1371. Magnus frikgavs mot en större lösensumma ur sitt fängelse i Stockholm och fick behålla Västergötland, Dalsland och Värmland. Han återvände till Norge där han kom att fungera som samregent med sin son Håkan.

En bister decemberdag 1377 förliste Magnus kungaskepp under en resa längs kusten.