Valdemar Birgersson
Vid den barnlöse Erik Erikssons länge motsedda bortgång vinter 1250 var det jarlsonen Valdemar Birgersson de svenka stormän valde.
Den unge kungen blev år 1251 krönt i Linköpings domkyrka vid en ålder av blott 12 år.
De ratade tronpretendenterna Filip Knutsson och Filip Magnusson samlade ihop en här blandad av norrmän och tyska legoknektar. Snart befann sig det oroliga Uppsverige åter i fullt uppror. Men de rebelliska tillfogades på nytt ett blodigt nederlag av Birger jarl, denna gång vid Herrvadsbro i Västmanland. Åter vidtogs det en blodig hämnd. Flera av upprorsmakarna liksom deras tyska soldater fick vandra till stupstocken.
Länge dröjde det innan Valdemar självständigt fick styra riket. Den mäktige jarlen och tillika fader til Valdemar styrde indirekt riket fram till sin död år 1266.
Omkring år 1273 uppstod en ödesdiger söndring inom dynastien. Missämjans grund borde ha varit att Valdemar undanhållit sin broder Erik dennes fädernarv. Magnus var i detta avseende bättre lottad. Han hade redan under faderns levnadstid upphöjt till hertig och tilldelats ett större län. Den tredje brodern Bengt hade valt det andlinga kallet och väntade på att få intaga Linköpings biktstol.
Nu sökte Erik stöd hos den mäktige stormannen Johan Filipsson vilket ledde att Valdemar satte dom bägge i fängsligt förvar. Erik flydde emellertid till Norge och påkallade kung Magnus Lagaböters medling i konflikten. Den norske kungen lyckades åstadkomma en tillfällig förlikning men var snart tvungen att ge upp sin roll som skiljedomare. Konflikten hade nu förvärrats av att Magnus tagit Eriks parti. I sin nöd sökte Valdemar kyrkans stöd. Valdemar erkände påven som sin överherre och sitt rike skattskyldigt under denne.
Magnus och Erik fick av den danske kungen mot betalning en mindre ryttarhär. 1275 bröt de med hjälp av danskarna in i Västergötland, där de kunde räkna med mäktiga anhängare.När Valdemar skyndade från svealand genom Tivedens gräsnkog led han ett förkrossande nederlag vid Hova i juni 1275.
De svenksa biskoparna vägrade enligt påvlig instruktion att erkänna en upprorsman som konung. På grund av detta blev Valdemar åter frigiven. Han betraktade sig fortfarande som rikets laglige konung även om hans myndighet nu endast inskränkte sig till södra Västergötland.
Genom skicklig politik och vittgående eftergifter för kyrkans krav och ösnkemål lyckades Magnus att omvända de svenska biskoparna till sin förmån. Den 24 maj 1276 kröntes Magnus. Nu lyckades Valdemar att övertala den danske kungen att aktivt stödja hans krav. Inom kort var ett dansk svenskt gränskrig i full gång. År 1277 bilades ett fördrag, enligt vilket Valdemar fick hela Götaland mot det att han avsade sig kungavärdigheten och erkände Magnus som sin överherre.
Förlikningen blev kortvarig. Valdemar var mer eller mindre inblandad i det allvarliga stormanupproret som så när hade störtat Magnus från tronen. På grund av detta fråntogs Valdemar sina underhållsländer och avtvingades en förnyad tronavsägelse. Han vistades sedan nio år i Danmark.
Åren 1284-85 innehade Valdemar Malmö. Därifrån började han utveckla en oroväckande politiskt verksamhet. Magnus fick nu rätt att sätta honom i fängelse, varvid åberopades att han var otillräknelig och att han hade väckt anstöt genom sitt lättsinninga leverne. År 1288 insattes Valdemar på Nyköpingshus. Under sitt återstående liv var Valdemar sedan statsfånge. Han dog år 1302.