Semester 2001

Text Foto
Toivo Hoffrén Sofia Hoffrén

Årets semester planerades till 3 veckor i Finland för att träffa många kära och nära. Fiske och vandringsturer tillhör sommaren när den är som bäst. Först firades dock Jonnas och Toivos födelsedagar i Mariefred respektive i Västerås.

Jonna med sina kusiner på 3-års fest

Toivo 58 år och Jonna hjälper Heidi med tårta. Elina, Tiina, Peter och Timo klarar sig själva.

Vi (Sofia och Toivo) körde första dagen till Sollefteå och övernattade i ett fint hotell. Sista natten på hemresa sovde vi i Silja-båten. De övriga nätter var vi hos släkt och vänner.

Andra kvällen kom vi till Arkkos (Sofias syster) sommarstuga. Redan sista biten på svenska sidan blev naturen rätt för en sommargäst. Efter att ha passerat Eero Mäntyrantas staty och klarat den långa skogsvägen efter Ounasjoki rullade Volvo S 60 de sista metrarna ner till stranden där Helena och Pauli redan väntade. Han som hade väntat mest var Ossi. Dotterson till Helena och Pauli. Han och jag hade blivit bra kompisar när han besökte oss i Västerås tidigare på sommaren.

Jag var flera gånger ute på sjön med båten. Pauli rökte fiskar vilka han hade fångat tidigare. På andra kvällen fiskade vi på Ounasjoki och det blev rökta fiskar igen. (Taisto bygger en sommarstuga där). Det finns nog inget godare än självfångat harr och öring. Tur att de största finns bara i eftersnacket annars skulle man bli less på så mycket fisk.

Efter tredje natten var det dags att krama adjö och styra Volvo via Rovaniemi till Sodankylä. Där planterade vi färska blommor på Bettys (Sofias mor) grav. Vägarna blev mera och mera öde ju längre österut vi kom. Flera långa rakor upp till sju kilometer passerades innan Veikko (Tolkkinen) och Aino (Hirvi) stoppade oss vid en vägbom. Veikko är bekant sedan Eskilstuna tiden. Vi har sprungit ihop åtskilliga timmar, dagar och kilometrar. Bakom bommen började en gropig skogsväg som ledde oss till ett gammalt grått timmerhus 15 kilometer in i skogen. Veikko berättade med darrig röst att var född i huset och lekt här hos sin farfar alla somrar under skoltiden. Ända sedan 50-talet har han drömt om en egen stuga på andra sidan av älven på skogsslutningen.

Bilarna parkerades framför det gråa huset och med ryggsäckarna fortsatte vi resan över myren och längs älvstranden till en liten eka. Man fick sitta still och hålla balanspunkten mitt på båten. På andra stranden steg vi ett par höjdkurvor upp till Veikkos dröm.

Veikko (svart), Aino (gul), Sofia (blå)

Här ute är björnen närmaste granne och fisken i kroken ger enda ljudet. Tur att man har vänner som ser till att man njuter av livet. Vilken natur, vilken stuga, vilka vänner!!

Första kvällen lagade vi en stor öring på en stor bräda som stod en bit från en öppen låga ute på marken. Bastu och öl slutade kvällen som alltid i Finland. Dagen efter gjorde vi en tolv timmars promenad i skogen och längs älven. Tre gånger stannade vi och tände några stumpar som doftade tjära. På elden grillade vi de nyfångade öringar och harr samt kokade kaffe. Längst borta besöktes en stuga som Veikko hade hört talas om på 50-talet. Där hade bott en kvinna som gjorde mjöd åt skogshuggarna. Under dagen passerade vi flera ställen där skogshuggarna hade haft sina stugor. Men nu fanns det bara några ruttna stockar kvar. På natten satt fyra trötta, nybastade vandrare och svepte i sig nattfösaren.

På tredje dagen klättrade samma tappra gäng upp till Tarpofjället. Halv vägs upp skrämde vi en björn som vässade sina klor mot en tall. Den hade sitt bo på en minde fjäll ett par kilometer längre bort. Uppe vid toppen stekte vi fiskar på pinnar. De var gårdagens överblivna fiskar. Mellan fjället och stugan vadade vi över en myr vilken var full av hjortron. Innan vi var över hade vi bockat 10 kg i en hink och lika mycket i våra magar.

Sista natten i ”rankinen” och packningarna lastades i båten. Det var inte det lättaste att lämna denna plats med sin tystnad. Tillbaka de femton kilometer och sedan tio kilometer på asfalt. Där bodde Veijo med sin familj. Han flyttade redan 1974 från Eskilstuna hit. Vi hade inte träffats sen dess. Han har fortsatt med landbruk efter sin farfar. De hade flera barnbarn vilka var här på semester.

Aino sprang tre gånger upp till toppen på Rukatunturi som ligger halvvägs till Vuokatti. I Vuokatti hade Veikko (och Aino) byggt ett parhus. Den låg vid Topis sjö i centrala Vuokatti. I andra änden bor sonen Janne. På tomten bredvid håller Veikko att bygga ett parhus till för att kunna hyra ut.

Vy från Veikkos hus till Topinlampi

Aino, Veikko och Sofia på toppen av Vuokatti.

På andra sidan av Topis sjö hade Pekka (och Helena samt dotter Katri) Kanste byggt ett hus i fjol. Även han en tränings kompis från Eskilstuna. Han började orientering ett år före mig och kunde agera expert när jag började.

Sofia, Toivo, Pekka, Helena, Aino och Katri framför Kanstes hus i Vuokatti.

Under de två dagarna som vi var gäster här hann vi bli guidade i skidtunnel, utförstunnel, slalombackar, backhoppning och andra sevärdheter. I skidtunnel var Ryska landslaget på träningsläger.

På tredje dagen startades resan till Joensuu. Där åkte vi direkt till min äldsta syster Aini (Salmela). Hon har mycket att göra med sina barnbarn (tror jag). Sonen Markku har tre barn och bor bara halv kilometer längre bort. Dotter Liisa (Häyrinen) har också tre barn men bor i Heinola ca 200 km söderut. Liisa med sin man Reijo var i början av augusti i Eskilstuna på Nordiska mästerskap i friidrott. De bodde hos oss i Västerås och visade gärna sina medaljer. Båda vann ett guld och ett silver. Grattis!

Med Aini besökte vi mina föräldrarnas och min yngsta systers gravar. Några färska blommor kunde inte göra graven så mycket finare då mina systrar sköter dem så bra. Heder åt mina systrar. Sedan ville vi besöka det ställe där vi hade vuxit upp. Vägen via Mustakivi till Metsäpelto var körbar och Volvo klarade resan ända till torpet. Jag fotograferade varje byggnad. Allting var lika som det var trettio år sedan när vi lämnade stället.

Aini lyfter vatten från brunnen framför bastun.

Dagen på besökte vi med Aini min andra syster Toini (Silvennoinen) och hennes man Esko. Där var även deras dotter Anne (Turunen) på semester med sin familj. Maken Jukka och söner Vesku och Anssi. Det blev mycket lek då vi är jämlika. Pojkarna är 7 och 10 år och jag 58 men barnasinnet är nära varandra. Det behövdes två bilar för att alla som ville simma skulle få plats. Vatten var ljummet i Pielinen, 24 grader på stranden. På kvällen åkte vi tillbaka med Aini för att sova hos henne ytterligare en natt.

På morgonen Aini guidade oss i Joensuu. Där skulle man kunna stanna en längre stund så vackert och fint är det i centrum. Sofia och jag fortsatte till Silvennoinen igen. Den här gången övernattade vi där och pojkarna var lyckliga liksom jag. Anssi, Vesku och jag gjorde en äventyrsresa genom en skog. Matsäcken tömdes i ett indiantält.

Jag började känna mig som en kvinna på åttonde månad. På varje ställe var vi som kungar. Det bjöds fina maträtter flera gånger per dag. Däremellan var det kaffe med tårta, nybakade bullar och sjusortens kakor. I Finland är det bara så. Tror jag. Resten av resan fortsatte i samma stil. Det var kanske inte så illa då vi behövde stora magar när Lena och Lars (Jakobsson) bjöd hemlagat på sina 50-års kalas hemma i Västerås.

Fem timmars bilresa var det till min yngsta brors sommarställe. Den ligger mitt i mellan Turku och Helsinki. Tauno och Leena har sinne för sinnet. Stället är som från en sagobok. I köksträdgården växer det så det knakar (tack vare utedassen). Vi fick ligga i den nybyggda gäststugan. Tauno och jag var tre gånger på sjön med nät. På andra gången var även Leena och Sofia med. Det är jätte avslappnande att ro med båten på en liten sjö. Temperaturen låg mellan 28 och 30 grader på dagarna. Och 15 – 18 grader på nätterna. Det hade varit varmt och fint på hela resan. Även i Lappland.

Vi fick så mycket fisk att vi lämnade till en familj nära stranden en hel plastpåse fullt av fisk (abborrar, gös och sik). Själv tog vi en tvåkilos och två ettkilos gös för att kunna laga fisksoppa.

Här blev vi guidade till olika sevärdheter som Lönnroth födelse hem, en botanisk trädgård och en glasfabrik. Mest av allt njöt jag dock när vi satt runt bordet vid grillen och snackade med varandra.

Efter tre nätter här åkte Sofia och jag till Tampere och orienterings världsmästerskap. Vi och Västerås SOK har visst intresse att ha representanter på plats då Sverige och Västerås söker arrangemanget till år 2004. I fjol var vi till Österrike och ansökte WOC 2005 men det var Japan som fick den. Det var söndag och historiens första sprint ol skulle avgöras. Vi såg att allting visades via TV på två stora bildskärmar. Hemma på soffan ser man minst lika bra som på plats. Man såg direkt att Finnarna är världens bästa arrangörer. GPS på lång distansen och direktsändningar från varje disciplin gjorde att ingen kan överträffa detta ”WOC 2001 in Tampere”.

Klockan fem lämnade vi Tampere och siktade mot Hanko och min andra bror Martti och hans Arja fru. Här blev det två gånger bastu. Den tredje dagens kväll åkte vi till båten. På hela resan missade vi bara en dag utan bastu. Så vi kunde vända hemåt måtta, rena och vemodiga.

Arja guidade oss runt i Hanko. Vi besökte ett konstgalleri, nyöppnade hamnen och framförallt de många butiker. Det blev en del prylar att ta med hem. Martti hade slutat sin semester och jobbade på dagarna. Arja lagar så mycket mat till varje måltid att det skulle räcka en hel vecka. Men samtidigt är maten så gott och fint att man äter dubbelt så mycket som skulle behövas. Tack Arja.

Denna underbara semester slutades hos Tiinas familj i Väster Ekeby. Det var stor glädje att träffa igen Heidi och Jonna.

Jonna och Heidi simmar medan Ukki ser efter.

Stor tack till alla och välkommen till oss
Toivo och Sofia