961226 lämnade Sofia och jag (Toivo) Västerås för att komma via Uppsala till Arlanda och vidare via London och Rio de Janeiro till Sao Paolo.På Heathrow flygplats samlades hela gruppen för vidare färd.Denna plats passeras av 45 miljoner internationella passagerare årligen och är världens största i sitt slag.

Vi som skulle hålla ihop de närmaste veckorna kom från 6 olika länder.1spanska,1tysk,1dansk,2finnar från Finland, 3 norrmän och 15 från Sverige. Resan arrangerades av WWOP och PO Bengtsson som har gjort ett jätte jobb för att sprida OL utanför Norden.

Jag intervjuade mina konkurrenter och upptäckte att de var antingen dåliga eller blyga.En finne började dock skryta när jag hade berättat hur bra jag är.Efteråt visade det sig att han är rankad som 472 i H50 i Finland.(Där rankas alla klasser).

Resan över Atlanten och Ekvatorn till Rio tog nästan 12 timmar. Man behöver dock inte törsta på dessa flyg. Drickavagnen kördes fram både före under och efter maten. Detta betyder att alla 350 passagerare skall till toaletten så småningom.Resan fortsatte från Sao Paolo till Curitiba.Då hade vi rest 30 timmar i sträck och sett alla världens klimat.I Uppsala var det kallt och snö.I London var det bara kallt.I Curitiba var det som i Glögglunkens bastu.Varmt,blött och mycket öl.

Dessa tre storstäder ligger längs Atlantkusten med ca 500 km mellan sig.Rio norr.Curitiba söder och Sao Paolo där mellan.De håller på att växa ihop.Bara i Sao Paolo bor 19 milj människor.

Direkt efter ankomsten till Hotel Jaragua vandrade vi till centrum som låg knappa 2 km därifrån.Solen sken från norr och temperaturen låg på behagliga 28 grader.De flesta höghusen var 25 våningar höga.Den här staden var den mest vårdad i Brasilien.Rio var sämst.

Efter en stund vände vi hemåt.En km kvar att vandra stannade vi i ett bar för mellanmål.Under tiden började regnet blöta gatorna.Efter 5 meter i regnet var kläderna genomblöta.500 meter senare fastnade de första bilarna i vattenmassorna.Sista biten vadade vi i vattnet som var 20-30 cm djup.

961228 transporterades alla 23 Europeiska orienterare till det första äventyret i Brasilianska skogen.Bussen skakade oss en timme före användningen innan stadsgränsen nåddes och skogen blev tätare.Efter 9 kontroller fick man bestämma om man ville fortsätta hela 6,8 km eller om korta banans 3,9 km var nog.Det visade sig att bara jag och en norrman orkade den långa varianten.Min tid var 2.04 och hans 2.36.Vinnartid på korta var 1.14.Det som vi lärde var att den gröna är inte oframkomligt men kilometertiden där blir 30 minuter.

961229 gick tävlingen på andra sidan av Curitiba. Dit kom Brasilianska orienterare ända från Rio.Jag hade den bästa tiden 78 min på 4,6 km.Jens Kristian Koppland vann 7 km på 98 min.Hans tidigare merit var 3dje plats i Norska mästerskap 1991.Kilometertider påverkades av den sex dimensionella skogen.Den fanns över-under-fram-bak-vänster-höger.Nivåskillnaden var också avvikande från den i Västerås.Sofia klarade hela banan och var mitt på resultatlistan.Korta banan gick i vita skogen medan den långa hade några extra kontroller i den mörk gröna.Under eftersnacket kom det fram att man hade blandat den vita och den gröna. Dvs.den vita var tät och gröna var öppet.

961230 skulle flyget till Sao Paolo lyfta kl.9.25 men dimman var så tät att ingen plan kunde starta före halv tio.Jag hade haft ont i halsen hela tiden.Förmodligen var det miljöbyte som var boven.

Direkt från flygplatsen i Sao Paolo åkte vi till en park-OL.Kartan var ca 1 km i diameter.Enda hinder var de små bambuskogar som användes som kontrollpunkter.Banan hade 15 kontroller på 2,9 km.

Bussen som vi hade i denna byn var precis motsatsen till den i Curitiba.Den här bussen hade alla finesser som tänkas kan.Den hade bara 23 platser fast den var lika stor som en normal 50 plats buss.Den var förmodligen någon sorts kompensation till hotellet som var också motsatsen till den i Curitiba.Hotel Rei Paulista låg dock bara 10 min gångväg till San Silvestre start och mål som i sin tur gick i centro.

-I staden finns ,utöver de 19 miljoner människor,90 Mc Donalds och några parker.I dessa parker finns det gott om folk som springer,cyklar,åker rullskridsko, spelar fotboll och basket.Alla de största och viktigaste industrier finns här.På gatorna ser man inga Japanska bilar.Nästan alla är Amerikanska och Europeiska bilar som tillverkas här.Oftast är det så att när den aktuella modellen slutas att tillverka flyttas hela fabriken hit för fortsatt tillverkning.Detta medför att bilarna är nya men modellen är gammal.Rostiga bilar finns inte i hela Syd Amerika.(Vägarna saltas inte).

San Silvestre loppet hade samlat rekord antal deltagare, 12000.Allt som händer i Brasilien blir ett karneval,så även detta lopp.Jag startade bland de sista och passerade halva fältet under loppet.I början skrek deltagarna mest men mot slutet blev de tystare och åskådarnas hejande hördes och syntes allt tydligare. Loppet är 15 km och går på gatorna som är minst fyrfiliga.Ändå var det tät.Termometer visade 28 grader vilket betyder stor vatten åtgång på vätskekontrollerna. Kenianer och resten av tätlöparna kan man följa bäst i TV,men stämningen måste upplevas genom att själv vara med.

På kvällen gick vi alla 22 (Tysken snålade)till en Japansk restaurang för att äta och dricka champagne vid årskiftet.Vi skålade för säkerhetens skull varje timme mellan Västerås och Sao Paolo.Maten serverades i fem personers portioner.En sådan kostade ca 2500 kr inkl.saki.Allt var rått och mest från havet. Smakupplevelsen var så stark att tillochmed jag började längta efter ärtsoppan.

970101 Bilarna i Argentina var allt från årsmodell 1935 till 2005.Det var vissa turistbussar som var hämtade från framtiden.I detta byn bor 15 miljoner människor.På en gata vid trafikljuset räknade jag körfiler.Åt ena hållet var det 11 och på andra sidan av mittremsan lika många åt andra håll.

Vi sprang OL i en park där bilvägarna gjorde en fjärde del av ytan.Alla klarade sig levande.Förmodligen berodde det att efter nyårsfirande fanns det inte så många körkunniga.

970102 arrangerade lokala förmågor OL-tävling i ett fritidsområde med 2 meters stigning. Banan var 4,5 km och alla sprang i samma klass.Enkelt. En H35 från Norge vann.En H21 från Sverige var tvåa.En H50 från Västerås trea.Denna tävling arrangerades med stor allvar.Alla hade nummerlappar och arrangörerna var profsiga.Vid skogskanten fanns en grillrestaurang där vi fick äta så mycket vi orkade.Först trodde vi att maten körs in till oss men det var bara två traktorer med besättning som hämtade sopor från skogen.Det var välstädad i parkerna.På hemvägen sightseeing i city.

970103 Trångt var det.Man hade känslan att de olika köerna korsade varandra just där jag stod.Solen hade sina ögon redan över horisonten.Första båten till Montevideo i Uruguay var delmål på alla dessa människor.Här är det samma procedur som på flygplatser.Ända skillnaden är att utrymmet finns inte. Efter att ha passerat alla möjliga (och några till) köer, sitter vi där och märker att det finns gott om utrymme inne i båten.Efter 3 timmars resa över den 150 km breda åmynningen Rio De La Plata på väg ut från båten är det någon som påpekar skylten som visar att vi kommer från första klassen.På hemvägen lyckades inte samma misstag.

Montevideos orienterings gäng väntar med sin buss i hamnen och vill först visa staden där hälften av rikets 3 miljoner innevånare bor.Villaområderna som passerades på väg till OL påminde de i Sverige. Byggnaderna och bilarna i centrum varierade mycket i ålder och skikt.

Orienteringen gick på en strandskog.En del av kontrollerna låg på sanddynerna,en del i vita och resten i grönskog. Jag vann den långa banan (4,9 km) på 1.27. På 2,9 km var vinnartid en timme precis. Här fanns fina tvätt möjligheter i den stora Atlantens södra del.

Där i skogen vid stranden i en liten lyxrestaurang samlades vi till middag.Arrangörerna fick uppmunt- ringspriser innan hemresan som tog resten av dygnet.

970104 På väg till flygplatsen stannade vi i en fin skog och arrangerade en OL-tävling. Några cowboys körde bort sina hästar (ca 40 st) över till andra sidan av vägen.Jag blev tvåa.Sofia började komma i gång och skrämde sina konkurrenter på den korta varianten. Vi tvättade oss i en gammal militär anläggning och delade priser och kompasser till arrangörer.

Resan från Buenos Aires till Chile blev inte hellyckad.Vi fick inga platser i flygplanet att börja med. Det var överbokad.Strax före start fick hälften plats i KLM (som vi hade bokat i) och några fick plats i Lan Chile (båda flög samtidigt). 3 st blev kvar och flög nästa plan. De hann dock inte med planet från Santiago till Temuco utan fick ta nattbussen. Den körde 8 timmar mot flygets dryga timmen. Vi som flög delades i två grupper för övernattning.

En nostalgisk buss från min barndomstider flyttade oss den sista biten bakom jordkloten.I sådana bussar är chauffören en stor boss.Han har alltid en underhuggare som lyder minsta tecken från bossen.Exempelvis när den långa och skakiga färden över grus/jordvägar äntligen tar slut och asfalterad väg glider under hjulen, då stannar bussen och bossen ger en hammare till lärlingen.Denne går runt bilen och kontrollerar lufttrycket i alla däck. Samma sak händer varje gång när grusvägen tar slut.Det är dock inte så ofta här borta långt nere.

Efter två timmar i bussen slutade vägen några hundra meter bakom grinden.Där bor en tysk VM orienterare.Dietrich har skaffat familjen här och sköter sina djur vilka betar på den 500 ha stora tomten.Det bor mest indianer här i trakten.De rider på sina hästar utan sadel som de har alltid gjort.

Vi hade njutit av den utmärkta grillafton i det fria och började räcka handen efter den andra köttbiten när helt plötsligt alla satt stilla och stirrade in i mörkret. Efter en stund kunde en människans silhuett urskiljas. Det osannolika hade hänt.Ulf Larsson hade hittat sig hit till den mest avsides plats på denna kloten.Det är faktiskt 25 km till närmaste liten by och 80 km till lika liten stad.

970105 Klockan fem väcktes hela hotellet när ett par damer i sällskapet trodde att skurkarna var på väg in i deras rum. Det var dock bara nattbussen från Santiago som hade anlänt och hela gänget var samlat igen.

Dagens tävling gick på samma banor som CM hade gått ett par veckor tidigare.Banorna (kort och lång) gick över hagar, staketer, bäckar och genom bambuskogar. I dessa skogar var kilometertider under 30 min sällsynta.Dietrich hade huggit smala gator genom de tätaste ställen.Långa banan var 8 km och bästa tiden gjorde Jens Kristian Kopland Norge.Han var vår reseledare och hade blivit bra igen efter skadan på San Silvestre.Hans bästa merit är 3dje plats i Norska mästerskap 1991. I dag tog Norge tre första platser Ulf var fyra och jag femma.

Två närmaste nätter bodde vi vid kalfjället på 1500 m öh.Bussresan dit var ett litet äventyr.Väl framme märkte vi att konkurrenterna till hotellägaren är långt borta.

970106 Dagens tävling,skog och karta var den bästa på hela resan.Banan gick hälften över och hälften under trägränsen.Både Ulf och jag var ett steg bättre på resultatlistan än i går.Ulf kände sig så pass hotad att han avverkade kvällspasset ensam.Hans tumme börjar glida på kartan bättre och bättre.

När den stora grillrätten hade tuggats in orkade nästan alla klättra upp till vulkanen. Där stod vi på 2200 m öh och tittade ner i kratern. Vi väntade ett kvart men det hände inget. Senaste stora smällen var 1957 och en mindre aktivitet 1994. På väg ner kunde man se halva OL-banan nere vid skogskanten.

970107 Bussen flyttade oss till andra sidan av vulkanen. Färden tog 5 timmar på de små grusvägarna. Så småningom nådde vi själva vulkanutflödet.Den hade runnit flera hundra meter breda gator genom skogen. Lavan hade stelnat 8 meter tjockt flera kilometer från utloppet. Denna delen av vulkanen var nationalpark och det kostade 1500 dollar (23 kr) per skalle att komma in. Fast bussen var i minsta laget fick den inte plats på stigen som slingrade genom parken. Innan vi var tillbaka hade bussen blivit ännu mindre efter alla stötar mot träd och lavaklumpar.

På väg till flygplatsen i centrum av den lilla indian staden Temuco hoppade Ulf av för vidare äventyr. Han hade dock hunnit njuta av den stora grillmiddagen som vi hade gemensamt i denna exotiska staden.

Det blev en middag till för våran del som flög till Santiago. I Santiago fick gruppen en guide som följde med hela tiden och berättade sakkunnigt om allt intressant. Ex. huvudgatan,där vår hotell Paris El Placa låg ,var 20 km lång.Adress nummer var 2211. Det räckte inte att veta gatnamn och börja leta. Det bor 6 miljoner människor som transporteras av 45000 taxi ,metro och 14000 bussar samt 712000 egna bilar. Ändå flyter trafiken fint.Gatorna är breda och välstädade. Husen och parkerna är exlusiva. Helt imponerande. Chile växer lika fort som Singapore och Malaysia 5,7% årligen. Arbetslösheten är 5%.

Indianerna lever sitt liv på ungefär som samerna i Sverige. De gillar inte fart och ekonomisk tillväxt. De har sina enkla stugor landsbygden med några höns, grisar, kor, ankor och hästar. De har gott om tid. Det är det som vi hör ibland nämnas "Gamla goda tider".

970108 Vi åkte från lyxhotellet med lyxbussen (ibland kunde det bli så också) till en nationalpark nära Valparaiso för att tävla i den ädla sporten orientering. Biljetter till området kostade 2000 dollar. Här börjar man uppskatta allemansrätt som är så självklart i Norden. Nu fick jag det tuffare mot norrmännen när Uffe inte var med men lyckades ta tredje platsen. Busschauffören och guiden gick där i skogen med sina kostym och slips. Termometer visade 33 grader. Efter att Sofia hade samlat de långsammaste från skogen fortsatte färden till Vina del Mar och badstranden där. Valparaiso som ligger på andra sidan av viken undersöktes också. Båda dessa städerna är vackra, nya ,rika och den positiva överraskningen fortsätter.

Hemma hade man hört bara negativt om Chile men här på plats märker man att den negativa är nog mest avundsjuk. Överhuvudtaget ,alla länder som vi besökte på denna resa, har det bättre än vad jag trodde före avresan. Förmodligen dessa ländernas snabba tillväxt tillsammans med bortre Indiens länder orsakar att gamla välfärdsstater hänger inte med.

970109 Bussresan gick denna dag upp till berget. Valparaiso ligger vid havet. Santiago på 500 m öh. Dagens lunch åts på 3000 m öh. Däruppe fanns skidanläggning med liftar och hotell. I somras var Pernilla W där på träningsläger. Vägen dit var brant med 32 kurvor på sista bitens serpentin. Ner gick det betydligt fortare. Lastbilarna som kom från Argentina hade svårigheter med sina varma bromsar. En låg på ryggen vid vägkanten. En annan hade rullat ner över kanten. Vi klarade oss ända till Higgins Park.

Där väntade Santiagos orienterare med 35 ungar. Dessa blev alldeles vilda när de märkte vilka världsstjärnor vi var. De ville pussas ,kramas och ha autografer. Först fick de dock lov att vakta kontrollerna när vi tävlade. Det fanns nämligen människor överallt i hela parken. De var på picknick eller bara lekte. Här var det en Chilensk orienterare som var bättre än jag. Överhuvudtaget var denna arrangemang den mest lyckad PR för OL på hela resan. Dessa människor såg så lyckliga ut att det var svårt att lämna dem. I slutet lottade J-K Kopland (en riktig Norsk elitorienterare) ut sina kalsonger bland de äldre flickorna. Vinnaren höll på att svimma av lyckan.

Hotellet var som en vanlig lägenhet med kök, vardagsrum ,sovrum och badrum men ingen restaurang Man behövde inte gå långt för att bli mätt. På morgonen fanns det frukostställen 10 meters mellanrum. På kvällen fanns det middags servering var tjugonde meter.

970110 Resan till flygplatsen sammanträffade med morgonrusningen. Det gick inte att se någon skillnad från övriga tider av dygnet. Busstrafiken var lika tät liksom taxi och övriga bilar. Folk var lika finklädda som på kvällens middag.

Flyget var igen kraftigt överbokad. En norsk resebyrå fixade biljetter Santiago-Buenos Aires-Sao Paolo-Rio de Janeiro. Med väntningarna skulle flyget ta 14 timmar. Vi nöjde inte med detta utan en av oss fick offra en hel dag. Han lyckades få biljetter till Rio med mellanlandning i Sao Paolo. Allt började bra med start kl.15.30. Strax före Sao Paolo möttes vi av störtregn. Ner går det alltid men planet kunde inte lyfta igen. Vi väntade 2 timmar i planet innan regnet minskade så pass att stigningen var möjligt.

Efter en timme uppe var vi nere igen. Den här gången i Rio. Regnet hade passerat och det var fint och varmt i luften. Men på marken var det annorlunda. När vi frågade efter taxi då fanns det inga. Det hade regnat så mycket att ingen taxi kunde passera vattenmassorna mellan flygplatsen och centro. Det fanns dock folk som hjälpte oss genom att växla pengar direkt från fickan. En hjälpsam kille lovade att fixa taxi på 35 reals. Efter halvtimmes väntan säger han att alla skall köra rund vattenmassorna och betala 50 reals. Vi avbröt handlingar med honom och beslöt att betala 30 istället. Vatten rann undan fort och väl inne i taxi såg man vatten bara under broarna.

970111 Vi alla 23 orienterare tog en lokal buss som skulle föra oss till OL någonstans i Rio. Vi skulle till ändstadion för att möta arrangörer där. Det visade sig att vi hamnade i fel ända av bussturen. Det var bara att kliva ut och in igen. Varje insteg kostade 0,55 vilket motsvarar 3:50 i kronor.Vi satt i bussen nästan en timme för att nå den andra änden.

Denna timme var en äventyr för sig själv. Bussen startas genom att trycka gasen i botten. Sedan släpper man kopplingen utan mellansteg. När man kommer på en meters avstånd från någon föremål (ex. en annan bil) då trampar man broms. Alla pedalerna har bara två lägen. Man gungar inte med överkroppen utan glider på sitsen fram och tillbaka. Ingen sväng orsakade fartminskning. I en vanlig 90 graders gatukors satt man helt plötsligt på andra sidans fönsterplats.

Själva Ol var helt arrangerad av Brasilianare. De hade tillochmed ritat kartan. Det mesta skulle vara öppet och fint men det visade sig vara helt annat. Vatten hade inte hunnit torka utan låg halv meter djupt på många ställen. Gräset och skogen växer så fort att kartan är inaktuellt redan veckan efter rek. Nu var det 33 grader varmt vid start och värmen ökade ett par grader under loppet.

På morgonen hade vi lärt oss mera om busstrafiken och hittade nu ganska lätt till världens mest berömda badstrand Copacabana. Många tror sig veta vad som väntar här,när man är i Brasilien och i Rio och på Copacabana. Dubblera dina förväntningar och du är nära sanningen. Inte ens en H50 behöver sina Ol-glasögon.

970112 Sista OL för resan var i går och vi kunde ägna hela dagen för turistande. På förmiddag hyrde vi en buss med guide och besökte Kristus staty. Dit åker man med kugghjulståg. Därifrån ser man hela Rio nedanför sina fötter. Statyn som står högst uppe på högsta berget är 30 meter högt och 24 meter från fingertopp till fingertopp. På vägen upp åkte tåget genom en regnskog med många olika sorter av träd och blommor. Det fanns avokadoträd, bananträd, ett jätteträd som hade frukter direkt på stammer. De var stora som ryggsäckar. Fikus som vi försöker hemma att växa över krukkanten växer här över 30 meter högt och stammen var 1,5 meter i diameter.

Tågresan upp tog 25 minuter och nivåskilnaden var 750 meter.

På eftermiddag provades lokalbusstrafik igen. Via en stor marknad dök vi upp på den andra stranden. Den heter Ipanabana och är enligt min tycke den bättre. Här är vatten renare. Den ligger en kilometer från Copacabana Värmen var åter över 30 och det gick inte att gå i sanden. Solen stekte så att sanden var nära 100 grader varmt. Stranden var tjockt av unga människor (unga i min mening är <55 år).

Försäljarna sprang fram och tillbaka med vätska, mat och tillochmed kulspetspennor såldes. Dessa säljare fanns även på busshållplatser, i bussar, överallt där det fanns människor.

I väntan på avresan till flyget hann vi besöka alla barer i närheten. Nu hade Peo beställt en buss för att slippa all besvär med prishandlingar med taxi.

Allting gick bra den här gången. Enda felet var att ingen av oss rökte. Vi hamnade nämligen mitt i ett storrökargäng i flyget över Atlanten till Frankfurt. Väl framme i Tyskland märktes att +33 graders värme hade blivit -3 grader och heltäckande snö. Vi var dock inte hemma än. Här skildes vi i flera olika grupper. En blev kvar i Tyskland. En fortsatte till Spanien. 3 skulle till Oslo. 8 till Köpenhamn. 2 via Stockholm till Helsinki. 7 till Stockholm varav 2 fortsatte till Västerås.

Alla hade blivit så goda vänner att pussar och kramar vid avskildringen orsakade vätskebrist som man fick kompensera under flygresan till respektive land.