I senaste numret av Smalspårsjärnvägen Hultsfred-Västerviks
medlemstidning Västervikingen, står att läsa att renoveringen
av det gamla Ölandsloket har återupptagits, efter att man
flyttat in henne i värmen i lokstall 2 i rundstallet Västervik
under allhelgonahelgen 2007!
År 1961 lades ölands järnväg ner. Tyvärr så revs alla spår upp och nästan
all materiel fraktades härifrån. Ett enda litet tågset med ånglok Nr: 6 i
spetsen lämnades kvar som ett tyst monument över en svunnen epok. Tågsetet
placerades på en spårbit väster om Borgholms Station. I slutet av 1970-talet
så flyttades loket och två av vagnarna in i Ölands Motormuseums lokaler i
Borgholm (Fd lokstallarna).
Där fick de skydd ifrån väder, vind och vandaler samtidigt som vi ölänningar
forfarande hade en möjlighet att gå och beskåda denna sista skärva av det en
gång så imponerande öländska kommunikationssystemet.
I slutet av 1980-talet var det dock definitivt slut även på detta, då lok
och kvarvarande vagnar flyttades till Tjustbygdens museijärnväg
utanför Västervik. Ambitionen där var att man skulle renovera loket till
bruksskick och få det att rulla på det egna spåret,
Den öländska järnvägen bestod av ett ca 15 mil långt spårsystem med en
spårvidd av 891mm, en vanlig spårvidd för smalspåriga järnvägar i Sverige.
Från början var det två olika järnvägsbolag, Borgholm-Böda järnväg (BBj) som
byggdes först, följt av Södra Ölands Järnväg (SÖJ) som senare slogs samman
till Ölands Järnväg (ÖJ). 1947 förstatligades järnvägen och ÖJ blev SJ.
En viktig uppgift för järnvägen var under varje höst att frakta sockerbetor
till sockerbruket i Mörbylånga under den stora betkampanjen.
Då drogs långa tågset med sk betvagnar över Ölands allvar till
slutförädlingen vid sockerbruket som för övrigt också hade ett eget
spårsystem och egna ånglok. Under övriga delen av året bedrevs normal
godstrafik och naturligtvis personbefordran.
I epilogen till boken Ölands Järnvägar, skriver författartrion följande:
"Tyvärr gick avlägsnandet av den öländska banan alltför snabbt och till
synes ogenomtänkt. Ingen del av 15 mil spår lämnades orörd för att sparas
till framtiden, vilket djupt beklagas av ölänningar, turister och
järnvägsentusiaster. Det är märkligt att ingen framsynt person kunde få en
vision av pustande ånglok med vagnar över Öländsk alvarsmark! Tänk om spåret
mellan Kastlösa och Skärlöv bevarats!
Men det är ännu ej för sent att reparera vad som försummats.
Med välvilliga donatorers hjälp kunde "Sexan" och nödvändiga vagnar göras
körbara. Enlämplig plats för museibana kunde vara Borgholm-Köpingsvik.
Den kunde ochså bli en bra lokalbana till bad och andra aktiviteter i
köpingsviksbukten.
Att satsa på en levande järnväg på Öland skulle vara en bra idé.
Låt järnvägen leva upp på nytt!"
Nog så tänkvärda ord! Nu är alla bokens författare borta, men ambitionen
borde kunna leva vidare.
Att återuppbygga någon del av den öländska järnvägen på något ställe som det
skulle passa, utan att behöva göra ingrepp i vare sig natur eller
bebyggelse, vore väl en jättefin satsning? Både kulturhistoriskt och för att
kunna få ytterligare en turist-atraktion som inte är speciellt väder och
säsongs-beroende. Det kunde vara ett fint sätt att visa det unika öländska
alvaret, utan slitage och nedskräpning.
Med dessa rader skulle jag vilja göra ett upprop för intresserade personer
att starta en intresseförening för ett återupprättande av någon del av den
en gång så ståtliga järnvägen, att eventuellt kunna återskaffa delar av den
skingrade öländska järnvägsmaterielen (det finns förvånansvärt mycket
bevarat i form av vagnar mm som rullat på Öland vid andra museijärnvägar).
