Åtminstone för mig påverkades en stor del av min identitet genom att få reda på att jag har MRKH. Plötslig inser man att det här med könskategorier inte är riktigt lika enkelt som man tidigare trott. Den insikten kom i alla fall för mig efter att först fått min könsidentitet ifrågasatt (tester för att ta reda på kromosomuppsättning) av en läkare som nästa gång vi ses anser att allt är i sin ordning "för du har ju xx-kromosomer och alltså är du lika mycket kvinna som någon annan". Förvisso, men ibland tycker jag att skillnaden mellan mig och övriga kvinnor kan vara nog så stor. Jag vet att jag inte uppfattar mig lika självklart som kvinna längre, kanske inte som kvinna alls, men det finns inga ord som bättre kan beskriva mig. Så därför får jag finna mig i att tillhöra kategorin kvinnor.

Som 17-åring var det ganska skrämmande att plötsligt inse att min kropp faktiskt inte var normal. Den var annorlunda, och därmed var även jag plötsligt betydligt mer annorlunda än tidigare. Än mer obehagligt var det att träffa läkare som ansåg att "det" - felet i deras ögon- borde rättas till så snart som möjligt. De såg det som att jag behövde en "normal" kropp för att må bra, ha ett fungerande sexliv eller vad deras kriterie nu var. Och eftersom de kunde ge mig det, borde jag vara tacksam. Istället kände jag mig otroligt kränkt av att bli bemött på ett sätt som tydligt talade om för mig att jag var fel. Vad jag kände var rätt för mig var att acceptera mig själv som jag är, inklusive hur mina genitalier råkar se ut.

Men jag tror att det är just det som människor har så svårt att förstå när det gäller MRKH. För dem är det bara en missbildning, någonting som gick snett under fosterstadiet. Och fel ska ofördröjligen rättas till på direkten - var glad och tacksam över att vi kan göra dig normal - är den gängse uppfattningen. I och för sig tycker jag att det är bra att möjligheten finns. Men vad de missar är att hur mina genitalier ser ut är så starkt kopplat till min identitet. Och hur jag ser ut blir därför en oerhört stor del av vem jag är. Att utsättas för att min identitet ifrågasätts gång på gång är oerhört frustrerande. Även om det är av läkare som menar väl.

Jag tvingades ifrågasätta min identitet som kvinna när jag diagnosticerades som 17-åring. En del av min identitet hotades, men jag är inte säker på att det egentligen var något negativt på sikt. Jag vet att många kvinnor upplever att de behöver en vagina för att återerövra sin förlorade identitet, men för mig var det tvärt om. Jag blev tvungen att söka svar på vem jag var utanför de gängse könsnormerna.