av Ulf Edqvist
Inledning
Ofta får den tänkte köparen höra att "sköldpaddan har varit i Sverige sedan 60-talet", et c. I de allra flesta fallen är detta ingenting annat än rena lögner. De få djur som har överlevt under så lång tid har gjort det för att de har intresserade och hängivna ägare, och är aldrig eller nästan aldrig till salu. Du kan alltså utgå ifrån att i stort sett alla vuxna europeiska landsköldpaddor du blir erbjuden att köpa är insmugglade. Genom att köpa dem, bidrar du till utrotningen av en livsform som har överlevt i miljontals år. Dessutom är dessa djur ofta i dålig kondition, och lider av parasitangrepp. Det är tyvärr också vanligt att allehanda arter av släktet Testudo saluförs som 'Grekisk landsköldpadda', både av privatpersoner som i Zoohandeln. Oavsett om detta beror på okunnighet, likgiltighet eller om det finns andra motiv bakom så är det en klar indikation att säljaren inte är seriös och kunnig.
Allmänt om medelhavssköldpaddor
Landsköldpaddans bostad
Inomhus
Uv-ljus - en nödvändighet?
Utomhushållning
Sköldpaddans kost
Allmänt
Grundfoder
Tillskott
Sammanfattningsvis kan man säga att en landsköldpaddas kost skall ha:
Lågt protein- och fettinnehåll
Högt fiber- och kalciuminnehåll
Övervintring
Odling av sköldpaddor
Äggkläckning
Avslutning
Slutligen vill jag upprepa min vädjan från tidigare i artikeln - Läs på om det djur du skaffar dig innan du skaffar dig det! Det finns bra litteratur tillgänglig, både i bokhandeln och på bibliotek - och framförallt via Internet, och både du och djuret kommer att få ut mer av livet om du förkovrar dig och lär av andras misstag.
Denna artikel är i första hand tänkt för den som inte redan har haft nöjet att sköta om en landsköldpadda. Det är min förhoppning att du när du läst den, kommer att veta tillräckligt för att kunna hålla sköldpaddor i fångenskap framgångsrikt. Lår inte detta hindra dig från att innan du skaffar en landsköldpadda se till att du har läst så mycket som möjligt om deras skötsel och deras förutsättningar i naturen. Det har under de senaste åren bedrivits mycket forskning om landsköldpaddor, och många "gamla" skötselråd har visat sig vara mindre lämpliga, eller i vissa fall, rent livsfarliga för djuren.
Något man måste vara medveten om är att landsköldpaddor av släktet Testudo är utrotningshotade. Dels beror detta på den vansinniga exploatering som djurhandeln, speciellt under 70-talet ägnade sig åt, men vad som är ännu allvarligare är att deras naturliga miljö hotas genom den kraftigt expanderande turistnäringen i södra medelhavsområdet. Motorvägar, hotell och golfbanor, alla bidrar de på ett eller annat sätt till den pågående utrotningen. Som ett resultat av artens tillbakagång har Europeiska Unionen infört strikt lagstiftning gällande handel med vissa arter. Legalt har, åtminstone i teorin, de arter av släktet Testudo som förekommer i Europa, ett lika starkt skydd som t. ex. Jättepanda och Bergsgorilla. Därför vill jag nu be dig att:
Det finns många olika arter av medelhavssköldpaddor, och de har alla skilda, men liknande behov. Denna text behandlar i första hand den grekiska landsköldpaddan, men mycket av råden kan med små eller inga förändringar överföras till andra arter av landsköldpaddor som härstammar från medelhavsområdet. Nedan finner du en kort och ganska ovetenskaplig redogörelse för de Testudo-arter som förekommer i svensk terrariehobby:
MORISK LANDSKÖLDPADDA - Testudo graeca
Max storlek; 280 mm
Testudo graeca har ett gigantiskt utbredningsområde, som sträcker sig från Marocko och Spanien till Iran och Turkiet. Under senare tid har det framkommit att det som klassificerats som en art, T. graeca, i själva verket kan vara flera arter, en del djur har t. o. m. ansetts tillhöra ett helt separat släkte; Furculachelys. Graeca-komplexet uppvisar en hög grad av variation, men vissa karakteristika är gemensamma för dem alla. På baksidan av låren har djuren två förstorade "sporrar", och svansen har ingen hornklo. Djur från Tunisien är små, max 170 mm, och djuren har ofta gula markeringar på ovansidan av huvudet. Observera att det under de senaste åren smugglats in ett stort antal nordafrikanska (oftast tunisiska) sköldpaddor av graeca-typ.
GREKISK LANDSKÖLDPADDA - Testudo hermanni
Max. storlek; 250 mm
Testudo hermanni skiljer sig vid en närmare granskning ganska markant från T. graeca. Arten saknar sporrar på låren, svansen är längre och avslutas med en liten "klo" av hornämne. T. hermanni är också flatare och bredare än en T. graeca av motsvarande storlek, och är oftast något ljusare i skalet. De flesta T. hermanni har 5 tår på framfötterna och 4 på bakfötterna, men även djur med 4 klor på samtliga fötter förekommer. Plåten ovanför svansen är oftast delad; detta tecken är dock inte ett säkert tecken då även vissa graecor kan ha delad svansplåt. Undersidan av skalet (Plastron) bär två rader av svarta markeringar. Djur från Spanien, Frankrike och Italien är betydligt mindre än östliga djur, och deras plastronteckningar är sammanvuxna till två rader längs med skalet. Arten odlas i relativt stor omfattning i Europa.
STÄPPSKÖLDPADDA - Testudo horsfieldii
Max storlek - 230 mm
T. horsfieldii är lätt att identifiera. Den har fyra klor på alla fötter, och är mycket platt. Skalet ger ofta ett "gammalt" intryck; det ser ut som om det flagnat. Arten odlas inte i någon större omfattning kommersiellt i Europa. De djur som saluförs i Sverige är i regel viltfångade och alltså illegala. Stäppsköldpaddan är på många platser i det vilda aktiv under endast några veckor per år. Arten hänförs ibland till släktet Agrionemys. Förutom nominatrasen, som förekommer i Ryssland, har ytterligare två underarter beskrivits; T. h. rustamovi från sydvästra Turkmenistan och T. h. kazachstanica från Turkmenistan och Kazachstan.
TURKISK LANDSKÖLDPADDA - Testudo ibera
Max storlek; 280 mm
Testudo ibera förekommer i Grekland och Turkiet. Den räknades tidigare till Testudo graeca, och enligt många bör den fortfarande göra det, men mycket talar för att den åtminstone inte bör räknas till samma art som de nordafrikanska populationerna av graeca-komplexet. Den turkiska landsköldpaddan blir förhållandevis stor och är en relativt problemfri art i fångenskap.EGYPTISK LANDSKÖLDPADDA - Testudo kleinmanni
Max storlek; 164 mm
Testudo kleinmanni fanns tidigare längs hela kuststräckan från Israel till Libyen. Numera är arten utrotad i hela Egypten, och den Libyska populationen är utsatt för hårt tryck av den illegala handeln. Vanligtvis 5 tår på frambenen, 4 på bakbenen. Plastron är ledat, speciellt hos honor. Grundfärg från mycket ljust gul till gulgrön. Svarta teckningar finns sparsamt eller saknas helt. De svarta teckningarna finns huvudsakligen på de yttre delarna av plåtarna, ofta som en "ring" kring plåten. Inga sporrar på låren. Inget fjäll på svanstippen. SVART LANDSKÖLDPADDA - Testudo marginata
Max. storlek; 310 mm
Denna sköldpadda, europas största, är som namnet antyder mycket mörk, och har precis som många T. kleinmanni två par "v"-markeringar på plastron. De bakre, yttre plåtarna är kraftigt utåtriktade, särskilt hos hannarna, som även har en markerad "midja". Arten odlas inte i någon större kommersiell omfattning i Europa. Vuxna djur har ofta en mycket mörk ryggsköld.
En bur till landsköldpaddor bör vara minst 1 kvadratmeter stor, vara tillverkad av ett material som är lätt att tvätta och ge sköldpaddan möjlighet att reglera sin kroppstemperatur efter behov. Större delen av buren kan hålla rumstemperatur, men det skall finnas någon plats där sköldpaddan kan värma sig, helst med strålningsvärme från en kraftig spotlight. Dessutom skall det finnas en plats dit sköldpaddan kan dra sig tillbaka över natten, gärna en uppochnedvänd låda med en utskuren ingång. Nattetid kan temperaturen i hela buren tillåtas sjunka till rumstemperatur. Värmemattor, som ju är utmärkta värmekällor för många reptiler, är inte lämpliga till landsköldpaddor, då det onaturliga i att värmas underifrån har visat sig ge en ökad incidens av problem med matsmältning.
Som bottenmaterial vill jag rekommendera ostronskal, ett material som är billigt i inköp, och som efter att man låtit sköldpaddorna använda det, kan återanvändas i trädgården. Den enda nackdelen är att ostronskal tenderar att ge en alltför torr miljö, och man måste vara noga med att se till att sköldpaddan inte blir uttorkad. Ostronskal blandat med lika delar trädgårdsjord minskar risken för uttorkning. Det går även utmärkt att använda tidningspapper, men det ser gärna lite skräpigt ut, och kräver tätare byten än ostronskal.
En vattenskål är nödvändig. Sköldpaddorna dricker sällan i naturen, men den torra luften i dagens bostäder gör att deras vattenbehov inte nödvändigtvis tillgodoses av vattnet i kosten. Naturligtvis skall buren vara rymningssäker. En vägg motsvarande 1.5 gånger sköldpaddans längd är ett oöverstigligt hinder. Ett sista ord: Trots att många äldre böcker rekommenderar det, skall man absolut inte ha landsköldpaddor gåendes fritt i hemmet. Golvtemperaturen i moderna bostäder är i allmänhet alldeles för låg för en sköldpadda, och du riskerar utsätta ditt djur för komplicerade luftvägsinfektioner. Dessutom är det förenat med en viss olycksfallsrisk att ha lösa sköldpaddor i huset. Släpp däremot gärna ut dem under uppsikt, för att ge dem möjlighet till lite extra motion.
Sköldpaddor använder vitamin D3 för att kunna tillgodogöra sig kalken i kosten. I naturen bildar sköldpaddan D3 när den utsätts för UVB-strålning. Sköldpaddor i våra breddgrader, som tillbringar mycket tid inomhus, behöver få sitt behov av vitamin D3 tillgodosett för att kunna växa och fungera normalt. Ett sätt att tillgodose detta behov är att använda artificiell UVB-belysning i form av UV lysrör som ger en liten mängd UVB. Det finns flera olika fabrikat, det viktiga är att se till att man får ett rör som ger en lagom dos UVB (2-5%). Dessa rörs livslängd är tyvärr ganska kort, det finns uppgifter om att de tappat det mesta av sin UV-strålning redan efter 6 månader.
Ett alternativ till UV-belysning är att ge djuren Vitamin D3 som ett komplement i kosten. De flesta kalciumpreparat som säljs för reptiler innehåller en liten mängd D3, och om sköldpaddorna tillåts vistas utomhus under sommaren bör det inte vara svårt att ge dem en tillräcklig dos av vitaminet - en del av det D3 som sköldpaddan själv tillverkar under sommaren lagras i fettvävnaden, och fungerar som 'buffert' under höst och vår.
Bäst trivs naturligtvis landsköldpaddor ute i det fria, och om du har möjlighet att tillverka ett frilandsterrarium åt dem, så tveka inte att göra det. I Sverige hindrar klimatet oss från att ha sköldpaddorna ute annat än under perioden maj - september, men dessa månader utomhus gör underverk för en landsköldpadda. Ett frilandsterrarium för landsköldpaddor kan tillverkas på många olika sätt, men jag skall här beskriva den enkla metod som jag har haft framgång med. För en bur på ca 6 kvm behöver du:
Börja med att se ut den plats i trädgården där du har flest soltimmar under sommaren. Om du behöver välja, är det bättre att platsen har morgon- och eftermiddagssol än att platsen är solbelyst mitt på dagen. Gräv ett kvadratiskt dike, cirka 40 cm djupt, 20 cm brett. Sidorna skall vara lika långa som en sliper + ca 20 cm. Lägg ut plåtarna längs den inre väggen så att de bildar ett hinder om sköldpaddorna försöker gräva sig ut. Fyll igen diket med gruset. Placera ett första lager slipers ovanpå gruset. Hörnen skall sluta så tätt som möjligt. Lägg på det andra lagret så att de hamnar omlott. Förutom att förhindra rymningar genom tunnelgrävning leder de begravda plåtarna bort eventuellt lakvatten från järnvägssliprarna, som kan innehålla giftet kreosot.
Nu återstår endast att inreda buren. Låt en tredjedel av ytan vara gräsbevuxen, plantera gärna lite små buskar här och där. Själv har jag valt att plantera växter av lite 'medelhavskaraktär', som lavendel, timjan och oregano. Dessa arter trivs dessutom i kalkhaltig jord. En kulle eller ett stenröse i mitten av buren brukar vara uppskattat. Försök att åstadkomma en så intressant och stimulerande miljö som möjligt. Någon plats att gömma sig på är viktig, om det saknas brukar sköldpaddorna ordna det själva genom att gräva sig en håla under en buske eller ett träd. Det är viktigt att en del av buren är skuggad, så att djuren kan söka svalka under de heta middagstimmarna. Tänk på att inte ha några giftiga växter i buren, eftersom sköldpaddorna inte alltid kan skilja på farliga och ofarliga plantor.
I en sådan här bur brukar sköldpaddorna trivas utmärkt under den varma årstiden. De äter av den mat som växer i buren, men lite stödmatning då och då är att rekommendera. Du bör ställa ut en vattenskål, så att djuren har möjlighet att dricka. En anläggning av den här storleken räcker utan tvekan till 3-4 vuxna sköldpaddor, eller 5-6 halvvuxna djur. Eftersom små sköldpaddor kan falla offer för kråkor och andra fåglar, bör du utan undantag spänna nät över burar med ungdjur. Om det finns löspringande hundar i området är det säkrast att spänna ett nät över buren även om du håller vuxna djur i den, eftersom hundar är notoriskt opålitliga då det gäller sköldpaddor. Katter utgör i regel inget hot för vuxna landsköldpaddor.
De Europeiska landsköldpaddorna lever i naturen nästan uteslutande av vegetarisk kost. Detta är något som man naturligtvis skall efterleva även i fångenskap. En kost med för mycket animaliskt protein kommer att medföra allvarliga hälsoproblem och till slut leda till en för tidig död.
Maten bör i så stor grad som möjligt utgöras av vilda växter, eftersom de i allmänhet innehåller en lägre halt av bekämpningsmedel än grönsaker från våra livsmedelsaffärer. Exempel på bra vilda foderväxter är:
Till dessa kan läggas ett stort antal vanligare trädgårdsväxter, vars blad och blommor har ett för sköldpaddor bra näringsinnehåll:
En blandning av dessa, eller andra näringsriktiga vilda växter och gräs, bör utgöra 90 % av sommarkosten. De resterande 10 % skall vara frukter med hög vattenhalt, t. ex. gurka, tomat, squash eller melon. Undvik att ge sköldpaddorna frukter med hög sockerhalt för ofta, eftersom detta höjer blodsockerhalten. Kosten bör vara så varierad som möjligt. Sköldpaddor är vanedjur, och det är lätt hänt att de blir förtjusta i en viss mat, och sedan vägrar äta något annat. Skulle detta inträffa, är det bäst att undvika favoritfödan ett tag.
Under den del av året då sköldpaddorna hålls aktiva inomhus, är det svårt att klara sig på enbart vilt foder. Ofta tvingas man då förlita sig på kommersiellt producerad föda. Använd då helst de salladstyper som är bäst ur näringssynpunkt - ett högt kalciuminnehåll i förhållande till fosformängden är bland de viktigaste urvalskriterierna. Några lämpliga salladssorter är: Friseé-, Roman-, och Rucolasallad. Dessutom kan man använda vissa vanliga krukväxter som foder, vanlig Hibiscus är t. ex. en utmärkt foderväxt, och de flesta sköldpaddor tycker mycket om både dess blad och blommor.
För att få upp fiberhalten i kosten, använder jag mig av följande metod: Tidigt på eftermiddagen under soliga sommardagar plockar jag stora mängder av blandade nyttiga växter. Jag lägger dem i solen på ett lakan till sent på eftermiddagen. Sedan tar jag dem inomhus och lägg ut det dagen därpå (för att undvika dagg) och låter dem ligga till mitt på dagen då växterna oftast är torra. För att vara riktigt säker lägger jag dem sedan i ugnen 45-50 C under en timme. Det går bra att lagra de torkade växterna i stora papperspåsar torrt i mörker vid c:a 20 C. Mycket av vitaminer och andra nyttigheter går förlorade genom torkning- och lagringsprocessen men det kan man kompensera med regelbundet vitamintillskott - det är fibrerna och den låga proteinnivån som är viktigt. En del sköldpaddor äter det som det är, åt andra kan man smula och blanda det med kalk-vitamintillskottet och strö det över den ordinarie vintermaten.
Om man inte haft möjlighet att torka egna vilda växter, kan man nå goda resultat genom att använda 'gnagarhö', som säljs både i zoofackhandeln och på stormarknader. Detta kan antingen brytas sönder och blandas i det vanliga vinterfodret eller ges för sig självt som ett fiberrikt och proteinfattigt tillskott.
Sköldpaddor, och då särskilt unga djur och äggproducerande honor, behöver mycket kalk. Därför bör man dagligen blanda kalk i maten. Till detta använder man lämpligtvis rent Kalciumkarbonat, som man inhandlar på apoteket, eller om man vill komma billigt undan, hos Lantmännen i 25 kilos säckar. Det saluförs under namnet 'Foderkalk' och finns i olika grovlekar. Dessutom bör man tillföra extra vitaminer (t. ex. Nutrobal®)
Dessutom är balansen mellan Kalcium och Fosfor mycket viktig för landsköldpaddor - i det vilda, där sköldpaddorna ofta lever i områden med mycket kalkhaltig jord, har sköldpaddornas diet ett förhållande mellan dessa bägge viktiga mineraler på 3-4:1, något som är viktigt att eftersträva även i fångenskap. Många kommersiella produkter har en felaktig Ca:P balans och detta är en starkt bidragande orsak till missbildningar och hög dödlighet bland unga sköldpaddor. Genom att hålla sig till växter med en positiv Ca:P balans och genom att regelmässigt tillsätta extra kalk till födan, undviker man många framtida problem.
I naturen gräver de europeiska landsköldpaddorna ner sig då temperaturen börjar sjunka mot 10-gradersstrecket. Detta kan vi inte tillåta dem att göra i Sverige, då våra vintrar är alltför långa och kalla för att de säkert skall överleva en övervintring utomhus. Därför tar man in sköldpaddorna då sommarvärmen avtar, och låter dem bo inomhus i rumstemperatur som beskrivits tidigare. En tids dvala är dock önskvärt, och därför sänker man temperaturen gradvis till ca 15 grader. I november eller december stänger man av värmekällan helt och låter sköldpaddorna gå i rumstemperatur eller något över det. Samtidigt slutar man att mata djuren, och ger dem ett ljummet bad varje vecka. Detta är nödvändigt för att de skall kunna tömma tarmen på mat, som annars kommer att börja ruttna i djuret under dvalan, och orsaka djurets död. När man är helt säker på att djurens tarmar är helt tömda, placerar man dem i en liten låda, bäddad med mjukt, isolerande material, och placerar denna på ett ställe där temperaturen ligger på ca. 5 grader. Det är mycket viktigt att temperaturen aldrig understiger 2 grader, eftersom sköldpaddorna kan skadas av för låga temperaturer. Inte heller för höga temperaturer är önskvärda, då djuren inte kan gå i dvala vid temperaturer över 8 grader. Man måste dessutom tänka på att lådan skall stå säkert, så att råttor och möss inte kan ta sig in. Sköldpaddan kommer under dvalan att vara totalt försvarslös. Under viloperioden tittar man till sköldpaddan med någon dags mellanrum. Det är ofarligt att handskas med en sovande sköldpadda, så länge man inte låter dess temperatur stiga. Du kommer att märka att andningen går mycket långsamt, men detta är helt normalt och inget att oroa sig över. Något som Du måste vara uppmärksam på är om sköldpaddan urinerat under dvalan. Om den gjort det, riskerar den att dö av uttorkning, och dvalan måste omedelbart avbrytas.
Efter 8 - 12 veckor är det så dags att väcka den sovande sköldpaddan. Vad man måste tänka på är att låta uppvärmningen gå långsamt, så att djuret inte får en värmechock. När du under något dygn gradvis har höjt kroppstemperaturen till normal rumstemperatur, ger du sköldpaddan ett bad. Du kommer att få se din sköldpadda dricka mängder med vatten, för att återställa den vätska den förlorat under dvalan. Någon dag senare bör sköldpaddan äta igen. Om den inte har ätit när den varit vaken någon vecka, är något fel, och du måste ingripa.
Parning
Välskötta landsköldpaddor förökar sig villigt i fångenskap. Innan du försöker dig på att få fram ungar är det några saker du bör tänka på.
Äggläggning
Efter en lyckad parning, kan honan förväntas lägga en första kull inom 30 till 60 dagar. Det finns ett antal tecken, som var för sig inte behöver betyda att graviditet föreligger, men som tillsammans inte kan betyda något annat.
Honan behöver en äggläggningsplats som är höjd över marknivån, så att jorden inte är för fuktig. Jordtemperaturen på ytan bör ligga mellan 27 - 40 grader. Jorden bör vara så fuktig att man utan problem kan gräva ett hål utan att sidorna rasar ihop. Själva äggläggningen börjar med att hon med bakbenen gräver ett flaskformat hål, ca. 80 mm djupt. Sedan lägger hon äggen i det, ett och ett. Till slut fyller hon igen hålet, för att slutligen platta till marken med undersidan av skalet. Nu har honan gjort sitt, och hon kommer inte att bry sig om äggen mer. Det är vanligt att grekiska landsköldpaddor lägger två eller fler kullar under varje säsong. Varje kull består av mellan 2 och 10 ägg, beroende på art, honans storlek och allmänna kondition. Äggläggningen brukar ske på förmiddagen, och tar någon timme.
Då honan har lämnat äggläggningsplatsen gräver man försiktigt upp äggen och flyttar dem till en äggkläckningsmaskin, som man lätt kan bygga ihop med enkla medel. Temperaturen i kläckaren bör sättas på 30-34 grader, och luftfuktigheten bör ligga på ca 50-70 %.
Utvecklingstiden är beroende av temperaturen. Ju varmare äggen ligger, desto fortare kläcks ungarna. Dock klarar fostren inte hur höga temperaturer som helst, vid 34 grader föreligger risk för att ungarna inte kläcks alls, eller blir missbildade. Även kläckningstemperaturer under 26 grader brukar resultera i att inga ungar alls kläcks. Fostren har även under sin utvecklingstid behov av syre, varför man ej bör försöka kläcka ägg i hermetiskt tillslutna behållare.
Även könsfördelningen bestäms hos många landsköldpaddor av temperaturen under äggkläckningstiden. Genomgående hos de europeiska landsköldpaddorna tycks låga temperaturer resultera i fler hannar, och högre i en större andel honor. Hos den Grekiska landsköldpaddan når man en jämn fördelning mellan könen vid 31.5 C.
Efter 8 - 11 veckor, beroende på art och temperatur, kläcks så de små sköldpaddorna. De är exakta kopior av sina föräldrar, och har samma behov. Man måste dock vara lite extra försiktig med dem, eftersom de är lite känsligare för temperaturväxlingar p.g.a. sin låga vikt. Dessutom växer ungdjur relativt fort, varför man måste vara extra uppmärksam på deras kost. En felaktig kost orsakar kroniska skador mycket fortare hos en liten sköldpadda än hos ett vuxet exemplar. Även ur vätskesynpunkt är unga djur känsligare än vuxna, varför man för säkerhets skull bör ge dem ett bad i grunt, ljummet vatten 2-3 gånger per vecka.
Ungar av de flesta europeiska arterna når i naturen könsmognad efter 5-10 år, den kortare tiden för hanar och den längre för honor. Det går att uppnå betydligt snabbare tillväxt, men det är inte tillrådligt, då en snabb tillväxt ofta ger bestående inre skador hos djuren i fråga.
Jag hoppas att jag med denna lilla artikel har lyckats intressera fler herpetologer att se medelhavssköldpaddorna mer som intressanta herptiler och fascinerande studieobjekt än som de sällskapsdjur de ofta behandlas som i Zoohandeln. Arterna ur släktet Testudo är intressanta djur ur många perspektiv, och till skillnad från många andra reptiler har man möjligheten att med relativt enkla medel få lov att se sina djur tillbringa sommaren i en miljö som är relativt trogen de vilda sköldpaddornas habitat. Dessutom behövs det fler personer som är tillräckligt intresserade av dessa djur för att odla dem, då den illegala handeln med vildfångade landsköldpaddor annars kommer att få fortsätta obehindrat.