Jag har köpt en katt på
internet. Internet är det senaste, snart alla har det eller vill ha
det i alla fall. Internet, det är världsmarknaden. Det var bara
att lägga in en beställning i ett färdigt formulär.
Ras: Birma. Kön: hona. Ålder, andra önskemål, prisklass
och om jag ville ha den transporterad med båt eller flyg. Nej, skämt
åsido. Så var det inte, men.... längtan efter en röd
katt har funnits ganska länge. Den första röda katten som
föddes hemma hos mig bara älskade vi allihop. Det var med stor
ångest han såldes. Nu skulle jag bara ha en. Letandet började
men ingenstans fick jag napp. Jag visste ju vad jag ville ha men hon fanns
inte. En dag på jobbet surfade jag in på en engelsk birmasida,
en uppfödare som specialiserat sig på rött och tabby. Jag
såg ett foto på en vacker röd hona och visste att en sådan
ville jag ha. På otroligt knacklig engelska skickade jag ett e-mail
till denna uppfödare där jag skrev att jag inte hittat min röda
hona här hemma och undrade om hon hade någonting på gång,
och i så fall om hon överhuvud taget kunde tänka sig att
sälja en katt till Sverige. Jag blev paff dagen efter då jag
fått ett mail från England. Jodå, Linda hade en vacker
hona till salu, dotter till den röda på fotot. Nu ska ni veta
att min engelska inte är vad den borde
(jag undrar så vad jag
gjorde alla engelskalektioner under min skoltid?) men jag lyckades i alla
fall skriva ner ett svar att jag var intresserad. Sen gick allting i en
rasande fart, Chris, en kompis i Norge fick hjälpa mig med kontakten
med Linda. Hon översatte alla brev till engelska och från engelska
till norska. Min norska har blivit riktigt bra under den här tiden.
Jag lämnade in en importlicens och det skulle ta omkring en månad
innan jag kunde få hem min "Tootie" som hon kallades. Linda och jag
hade daglig kontakt via e-mail med hjälp av Chris, ända till
Linda ansåg att jag borde skriva själv. Hon skrattade gott åt
mina försök men påstod att så länge min engelska
var bättre än hennes svenska så fick det bli så här.
Trots allt förstod vi varandra. Linda ordnade med stamtavla och transfer,
med chip-märkning och allt annat praktiskt före resan. Jag betalade
och räknade bara dagar. Jag fick se "Tootie"
på datorn, bilder tagna med en digital kamera. Men som en perserkompis
sa; vem har inte hört talas om photo-works, ett foto-redigeringsprogram
där man kan göra den fulaste katt till en skönhet? Ja, jag
var nervös. Jag kunde ha blivit lurad , men godtrogen som jag är
hade jag inte dom tankarna. Jag var mer nervös för att resan
inte skulle gå bra, att dom inte skulle kunna läsa chipet i
tullen och att allt inte skulle fungera här hemma. Dagen D närmade
sig, fredagen den 13:e mars av alla dagar. Vem är inte lite skrockfull?
Hon skulle landa på Arlanda tjugo över fem. Vi åkte från
Kopparberg i god tid i ett himla väder, det snöade. I Stockholm
var det blixthalka. Vi hittade till cargo-center efter lite felåkning
och kom dit halv sex. Där hade dom fått en avisering om en röd
hund från England, men ingen katt. Magnus skämtade att Linda
säkert skickat en röd tax med diskbråck istället,
men klockan sju fanns "Tootie" där. Hon protesterade högt. Efter
en stunds väntan och tusen spänn i avgift fick vi våra
papper och åkte till tullen.(utan katt) Där stämplade dom
bara ett papper och det var ingen som ville se "Tootie" eller hennes chipmärkning.
Det var skönt för vi kom tillbaka fort till cargo-center. Samtidigt
undrade jag varför jag suttit i timmar i telefon för att jaga
rätt på om tullen hade en sådan avläsare att låna
ut som kunde läsa just den typen av chip. Klockan var drygt åtta
när vi lämnade Arlanda, jag plockade ut "Tootie" ur boxen och
höll henne i knät. Hon var bara så gullig, borrade in hela
huvudet innanför jackan och bara spann. Väl hemma var vi så
trötta att vi stupade i säng. Jag och Tootie sov ensamma. Hon
låg under mitt täcke och bara spann. Hennes temperament var
det inget fel på. I sex dagar satt hon isolerad, sen var det dax
för ett veterinärbesök hos Torleif. Han hittade inga fel
på henne och inte några loppor eller annan ohyra heller. När
vi kom därifrån blev hon ihopsläppt med mina andra katter
och det gick utan problem. Hon blev mottagen utan skeptis från mina
andra katter, och efter bara ett par dagar delade hon säng med Bettan
som är den bestämmande damen här hemma. "Tootie" är
en bra katt, med en väldigt bra ögonfärg, bra storlek och
längd på kroppen (hon väger fyra kilo och blir ett år
i slutet av april), nackdelarna är sådant jag ska försöka
arbeta bort. Jag känner så för henne, hon har fått
en speciell plats i mitt hjärta och jag ångrar inte en sekund
mitt köp.