På den vackra sommarängen fanns ingen mer än hästen och hon själv.
- Här är jag ju, mitt under dig, sa hästen med ett glatt gnägg.
- Va!!!? Kan hästar prata...?
- Det är klart vi kan... annars skulle du inte höra mig ju, sa hästen och började galoppera mjukt bort mot en kulle. Då sa Alexandra:
- Jag är hungrig! Finns det inget att äta?

Just då kom de fram till ett stort träd nedanför kullen. Där fanns några stora, rödoranga frukter som hängde från de starka och smidiga grenarna. Alexandra hade aldrig sett något liknande. Då sa hästen:
- Den här frukten heter poca... och den är jättegod. Alexandra sträckte sig upp och plockade en av de stora poca-frukterna och tog en tugga. Det var det godaste som hon nånsin hade ätit... hon tog en tugga till och kände hur både törsten och hungern försvann. Resten av frukten la hon i en ficka som fanns på klänningen. Hon torkade sig om munnen med handens baksida. Så fick hon inte göra för sin mamma - men just nu verkade det inte som om mamma skulle komma på ett tag....